Maryse Condés nya roman tar oss från Mali i Västafrika tvärs över Atlanten till Guadeloupe och Haiti, med en omväg via Libanon.
Maryse Condé hör till de riktigt stora namnen inom samtida karibisk litteratur. Condé är född i Guadeloupe 1937. Hon har skrivit ett tjugotal böcker varav flera är prisbelönta, men endast ett fåtal av hennes verk finns översatta till svenska. Tills vattnet stiger, översatt av Helena Böhme, är en geografiskt och kronologiskt rörlig berättelse som tar med läsaren från Mali i Västafrika tvärs över Atlanten till Guadeloupe och Haiti, med en omväg via Libanon.
Huvudpersonen i Tills vattnet stiger är Babakar, en läkare i medelåldern med en malisk far och en mor från Guadeloupe, som vuxit upp i Västafrika men senare bosatt sig i sin mors hemtrakter. Berättelsen börjar en kväll då det knackar på Babakars port och han blir ombedd att hjälpa en haitisk kvinna som ska föda. Men kvinnan dör och Babakar bestämmer sig impulsivt för att själv adoptera barnet, flickan Anaïs. Någon dag senare träder haitiern Movar in i berättelsen och förklarar att Babakar måste föra tillbaks Anaïs till hennes hemö. Sagt och gjort. Babakar och Movar reser iväg för att spåra Anaïs släktingar.
Nu följer dock ingen snabbt framåtskridande äventyrsroman trots den klassiska kombinationen av resande och letande. I stället är Condés roman uppbyggd genom flera av de litterära gestalternas personliga livsberättelser, vilket skakar om kronologin. Det förflutna tilldelas minst lika stor betydelse som nuet och de litterära gestalterna får reflektera över sina livsval och sin plats i en föränderlig värld.
Förutom Babakar och haitiern Movar får Fouad, en palestinier som utger sig för att vara libanes och som är bosatt på Haiti, spela en framträdande roll i romanen. Läsaren får småningom ta del av Babakars uppväxt i Mali och de inre stridigheter som plågat landet, Fouads barndom i ett oroligt Libanon och Movars erfarenheter från ett minst lika oroligt Haiti. Trots att de tre männens berättelser är olika och utspelas i olika världsdelar visar de sig ändå präglas av vissa gemensamma drag. Fouad uttrycker det så här: ”Först började våra liv på olika sätt, i väldigt olika länder. Och sedan närmade de sig varandra tills de praktiskt taget gick ihop. Det är därför världen har blivit som den har blivit, fullständigt gränslös.”
Våld är alltid våld, oberoende av var i världen det figurerar. I de tre männens berättelser lyfts det fram exempel på likadana illdåd som begås i nationalismens namn överallt, så som terror och kidnappning. Även om flera stridande parter ropar slagord till fosterlandets ära handlar stridigheterna ytterst om maktbegär och megalomani, och folkets bästa är det egentligen ingen som bryr sig om.
Rotlöshet i en värld som både är stor och samtidigt inom räckhåll, och som rymmer förvånansvärt många likheter trots långa geografiska avstånd, är ett genomgående tema i Tills vattnet stiger. Condé har på ett smidigt sätt lyckats med att plocka fram likheter och känslan av gränslöshet just genom att låta olika personer träda fram, även om det i synnerhet mot slutet av boken blir en aning för många sidospår att hålla reda på i form av nya karaktärer som introduceras och får komma till tals med sina berättelser. Läsaren får även i förbifarten ta del av diverse journalisters svalnande intresse när katastrof, korruption och kris blivit vardagsmat, samt biståndsarbetare och FN-soldater som inte precis är några oklanderliga helgon.
Det enda som verkligen stör mig med Condés roman är avsaknaden av bärande kvinnliga karaktärer. Visst finns det flera kvinnor i romanen, men de figurerar främst i periferin där de inte får uträtta något själva. I stället är det mot dem männen riktar sin åtrå, sin längtan och sina drömmar. Kvinnorna idealiseras och beundras, men de får inte komma till tals. Det enda möjliga undantaget är Babakars döda mor som uppsöker honom flera gånger och passar på att kommentera hans livsval. Hon har honom i sitt grepp också efter döden och utgör samtidigt ett paranormalt inslag i berättelsen.
På sätt och vis blir Tills vattnet stiger ett stycke samtidshistoria, eller samtidsdokumentation, med sina berättelser om maktkamp och diktatur på olika håll i världen. Stackars Fouad möter omvärldens fördomsfulla attityder mot araber och blir avfärdad och stämplad som terrorist i samband med ett misslyckat frieri. Naturligtvis lämnas inte heller jordbävningen som drabbade Haiti 2010 onämnd, utan huvudpersonerna får vara med om katastrofen mot slutet av romanen. Men efteråt går livet vidare när stora kinesiska företag inleder uppbyggandet av vad som förutspås bli en lukrativ turistort. Det är bara de haitiska barnen som sörjer då mangoträden jämnas med marken.
Anna von Bonsdorff
Maryse Condé: Tills vattnet stiger. Leopard förlag, 2011.
