I den fjärde delen av artikelserien om den europeiska populismen skärskådar Peter Lodenius teorin om Eurabien.
Myten om Eurabien är den främsta ”teoretiska” grundvalen för Anders Behring Breivik och andra främlingsfientliga aktivister i Europa. Enligt denna myt är det ledande krafter inom EU som för nästan 40 år sedan gick in för att göra Europa muslimskt och sedan dess i hemlighet, men konsekvent arbetat för detta mål. Tanken kan låta absurd, men den är behändig för de extrema populisterna eftersom den för samman två fiender: EU och invandrarna.
Eurabien-teorin har utvecklats av Gisèle Littman, framför allt i boken Eurabia: The Euro-Arab Axis, som hon gav ut år 2005 under pseudonymen Bat Ye’or, hebreiska för ”Nilens dotter”. Littman är nämligen född i Egypten i en judisk familj, som år 1957 tog sin tillflykt till Storbritannien. Numera bor hon i Schweiz, alltså utanför EU. Hennes idéer har populariserats framför allt av norrmannen Peder Jensen (utanför EU också han) i det islamofoba nätverket och i boken Defeating Eurabia, som man lätt hittar på nätet. Han använder pseudonymen Fjordman – det är kanske inte en slump att pseudonymerna är så likartade.
Breivik använder i sitt manifest Fjordman som sin främsta källa och han har sagt att de två har samma åsikter – Fjordman är den bättre skribenten, medan han själv tar sig an den väpnade kampen.
Bryssels vises protokoll
har man på vissa håll i Israel kallat Bat Ye’ors bok, med en allusion på Sions vises protokoll, som vid tiden för första världskriget användes för att underblåsa antisemitismen i Ryssland och Europa. Nu underblåses islamofobin med en konspirationsteori som är lika befängd, men svarar mot vissa politiska behov. Andra har talat om Meckas vises protokoll och Medinas vises protokoll, parallellerna till föregångaren är alltså tydliga. Øyvind Strømmen, en av skribenterna i boken Populism in Europe och medverkande i seminariet på Hanaholmen i december (där boken Populism in Europe presenterades), ser det som ”en fruktansvärd ironi att judiska tänkare i dagens Europa accepterar skickligt dolda varianter på samma tema” som föregångaren.
Enligt Bat Ye’or var det Frankrike som under oljekrisen 1973 ville stärka Europas ställning gentemot USA och Sovjetunionen genom att liera EEC (sedermera EG, sedermera EU) med arabstaterna kring Medelhavet och med Arabförbundet. Den största skurken är (inte oväntat) president Charles de Gaulle. Verktyget för detta var föreningen Europeisk-arabisk dialog (EAD), som grundades i Paris 1974 – det är denna förenings protokoll som Bat Ye’or gått igenom och det är i dem hon hittar ”bevisen” för denna konspiration, även om Fjordman medger att såhär känsliga strävanden naturligtvis inte kunde sättas på papper. På ett eller annat sätt har Bat Ye’or ändå kunnat sluta sig till att arabstaterna lyckades driva igenom att EEC i sin utrikespolitik vände sig mot Israel och USA och började stöda palestiniernas sak. Här hade de stöd av den antisemitism och antiamerikanism som redan förekom i Europa.
Det är ju ingen omöjlig tes, hur riktig den är kan man förstås diskutera. Men i fortsättningen blir det en så tjock konspirationsteori att det är svårt att förstå hur den kunnat få så stor genomslagskraft. Bat Ye’or (och Fjordman) hävdar alltså att man på allra högsta håll inom EU gick in för en arabisering och islamisering av Europa på så många plan som möjligt. I europeiska universitet började man skriva om historien om relationerna mellan Europa och den islamiska världen och man började hitta på en islamisk fantasivärld och -kultur. Detta underlättades av den antisemitism och antiamerikanism som redan var utbredd i vår världsdel.
”Denna eurabiska politik, uttryckt i dunkla ordalag, genomförs på högsta politiska nivå och koordineras över hela EU. Den sprider en antiamerikansk och antisemitisk euro-arabisk subkultur i varje fiber i social-, media- och kultursektorerna. Oliktänkare tystas eller bojkottas. Ibland avskedas de från sina jobb, offer för en ’totalitär’ korrekthet som framtvingas huvudsakligen av de akademiska och politiska sektorerna och media.”
Detta totalitära system
motsvarar enligt Bat Ye’or och Fjordman den indoktrinering som rådde i kommuniststaterna. Generationer har redan vuxit upp i denna anda och många inser inte att det är något fel på den, medan andra inte vågar protestera.
Målet är samhällen där muslimerna bestämmer, medan de som inte låter sig omvändas lever vidare som andraklassmänskor, dhimmis, inte stort bättre än slavar.
Jag undrar om de skulle ha kunnat leverera en sådan verklighetsbeskrivning om de faktiskt levat i något EU-land? Vidare kan man undra om feminismen och multikulturalismen, som många av denna tankeströmnings representanter (t.ex. Breivik) ser som de farligaste inslagen i denna totalitära ideologi, faktiskt skulle ha påtvingats Europa av arabvärlden.
Som ett exempel på den totalitära andan inom EU tar Fjordman också upp fallet när Polens president efterlyste en debatt på EU-nivå om återinförande av dödsstraffet. En talesman för EU-kommissionen svarade: ”Dödsstraffet är inte förenligt med europeiska värden”. Det ser Fjordman som ett utslag av totalitära metastaser inom EU-kroppen som redan definierat vad som är europeiska värden och omöjliggör offentlig debatt. ”Frasen ’europeiska värden’ låter oskyldig, men döljer en federal eurabisk ideologi som påtvingas hela Europa utan hänsyn till folkets vilja”, skriver han.
Resonemanget blir närmast absurt – skulle det faktiskt vara för att behaga muslimerna som man inte går med på att (åter)införa dödsstraff? Misstanken dyker upp att argumentationen mest är inriktad på amerikaner, för vilka det europeiska tänkandet kan kännas främmande. Det verkar också vara i USA som Eurabien-tesen klarast slagit igenom. Detta beror också på det starka proisraeliska inslaget i debatten i USA.
En viktig del av EU:s ”eurabiska” politik har varit att erkänna palestinierna som ett folk, försvara deras rättigheter och stöda den palestinska myndigheten ekonomiskt. Detta är förstås en av EU:s största synder i Bat Ye’ors ögon, och samtidigt ett ämne man faktiskt kan diskutera. Men huvudtesen, om den islamiska kulturrevolutionen i Europa, är så absurd att man kan undra hur också en så erkänd brittisk historiker som Niall Ferguson kan berömma Bat Ye’ors insats. Han är visserligen mycket konservativ och uppskattar den brittiska och amerikanska imperialismen, men nog borde han väl ändå förutsätta en hyfsad faktabas också för sådana här teser? Den italienska författaren Oriana Fallaci föll också för Eurabien-teorin och skrev i den andan.
EU och FN bör förintas
anser Fjordman. På samma sätt som man i Sovjetunionen försökte skapa en ny sovjetisk mänska, men misslyckades, har man i EU försökt skapa en ny europeisk mänska, utan nationella aggressioner. Men eftersom EU-federalisterna och eurabisterna gjort det felet att de identifierat nationalstaten som roten till allt ont har de inte motverkat enbart aggressiv nationalism, utan också defensiv patriotism. Därmed har de utlämnat Europa till de aggressiva muslimerna. Detta innebär enligt Fjordman att EU:s ledare överger hela världsdelen till islam genom att förinta de etablerade nationella kulturerna. Till råga på allt vill man göra rasism, bl.a. i form av islamofobi, till ett straffbart brott inom hela EU. ”Detta utgör det största organiserade förräderiet i västerlandets historia, men kallas ändå en seger för ’toleransen’.”
Bevisföringen övertygade åtminstone Anders Behring Breivik om att han borde göra en insats för att försvara västerlandet.
FN spelar en biroll i dessa sammanhang, men Fjordman skulle gärna eliminera också världsorganisationen, som han i bästa fall ser som irrelevant. ”I växande utsträckning omvandlas FN till en direkt fiende, en fiende som finansieras av oss. Jag är trött på att sponsorera fiender, hemma och i utlandet.” Också detta är muslimernas fel:
”Muslimer har en massa olja och en massa småbarn och en massa aggression, men det är allt de har. Annars har de misslyckats totalt. Vi behöver dem för mycket lite. De behöver oss för praktiskt taget allt. Vi borde utnyttja detta. Vi borde avskilja oss från den islamiska världen så mycket som möjligt. De kommer att lida mycket mer av det än vi. Vi kan börja med att bojkotta FN, som numera inte är mycket annat än ett verktyg för global sharia, och de arabiska muslimerna på Västbanken och i Gaza, som skapade sig en ny identitet som ’palestinier’ och började gnälla för FN sedan israelerna sparkade dem i aktern 1967.”
Demografin som vapen
är ett centralt begrepp i den eurabiska föreställningsvärlden, men begreppet spelar också en viktig roll i främlingsfientlig argumentation som inte bygger på konspirationsteorin. Magnus Linton granskar i sin bok De hatade – om radikalhögerns måltavlor (2012) resonemanget, bl.a. med hjälp av siffror som Andreas Malm ger i sin bok Hatet mot muslimer (2009). Nyinflyttade muslimska kvinnor kan föda tio barn, medan infödda europeiska kvinnor föder i genomsnitt 1,5 barn. Om man utgår från att nativiteten bland muslimska kvinnor förblir oförändrad är det lätt att räkna fram siffror för när den muslimska befolkningen överstiger den icke-muslimska och man kommer till årtal som 2020, 2030, 2070.
Frågan är bara: tror ens den som räknar fram siffror som dessa själv på dem? Inte är ju islam någon speciellt barnalstrande religion, inte har man hört att Finlands infödda muslimer, tatarerna, skulle ha flera barn än kristna finländare, inte heller att de annars skulle vara ”farliga”. I världens folkrikaste muslimska land Indonesien ligger nativiteten på 2,3. Hög nativitet hänger naturligtvis ihop med förhållanden där barndödligheten är hög, som den kunde vara också hos oss för inte så enormt länge sedan.
I Nederländerna födde kvinnor med marockanskt eller turkiskt ursprung i genomsnitt 4,9 respektive 3,2 barn 1990 medan ”vita” kvinnor födde 1,6. Men 15 år senare låg marockanernas fruktsamhet på 2,9 och turkarnas på 1,9 barn, medan de ”vitas” stigit till 1,7. Utjämningen går alltså snabbt och den visar att konspirationsteorierna är grundlösa. Det har inte hindrat de populistiska extrempartierna att fortsätta på samma spår.
Peter Lodenius
