Arash Hejazis bok 47 sekunder är berättelsen om de iranier som växte upp i den islamiska revolutionens skugga och samtidigt ett ode till Neda Agha Soltan, den unga mördade kvinna vars blodbestänkta ansikte blev symbolen för en hel sviken generation och dess kamp mot förtrycket.
I den arabiska vårens avklingande eufori är det inte alla som drar sig till minnes händelserna sommaren 2009 då den islamiska republiken Iran höll presidentval. Efter president Mahmoud Ahmadinejads oväntade och omtvistade seger bröt storskaliga protester ut i flera stora städer i Iran, protester som regimen besvarade med ett övervåld som närmast kan beskrivas som sinnessjukt. Symbolen för alla de ungdomar som sköts ner av regimtrogen Basij-milis, misshandlades till döds av kravallpolisen eller torterades i hemliga uppsamlingscentrum blev en ung kvinna, Neda Agha Soltan, som sköts ihjäl av en basijist från ett hustak då hon var på väg till en demonstration.
En förbipasserande med en mobiltelefon råkade filma precis då mordet skedde, och i en filmsnutt som sedermera spritts över hela världen ser vi en annan förbipasserande försöka stoppa blodflödet från Nedas bröst medan hennes följeslagare desperat försöker hålla henne vid medvetande. Men försöken är förgäves, och 47 sekunder efter att skottet avlossats har Nedas livsblod runnit ut på Teherans gator, samtidigt som hon förvandlats från ett ansikte i mängden till en symbol för alla de som drabbades av Ayatollahregimens brutalitet den ödesdigra sommaren då hoppet om en islamisk demokrati krossades av president Ahmadinejad, Ayatollah Khamenei och deras hantlangare.
Arash Hejazi var förläggare i Teheran, främst känd för att vara författaren Paulo Coelhos officiella kontakt i Iran, fram till dagen då han såg en ung kvinna bli nedskjuten på gatan och försökte stämma hennes blodflöde i väntan på ambulans. I videon är han tydligt identifierbar och då han och hans vänner tog beslutet att sprida den till omvärlden tvingades han på kort varsel gå i landsflykt.
I boken 47 sekunder berättar Hejazi om sin uppväxt i förändringarnas Iran. Revolutionen som störtade Shah Reza Pahlavi och föräldrarnas och de intellektuella kretsarnas eufori då de trodde att förtryckets tid var slut såg han genom ett litet barns oskyldiga ögon, Ayatollah Khomeinis maktövertagande och det mardrömslika kriget mot Irak, med blicken hos en ung man som under sin uppväxt- och utvecklingstid får se alla sina illusioner sönderslagna bit för bit.
Han berättar hjärtskärande om hur klasskamrater och bekanta stupar som kanonfoder eller avrättas för trivialiteter, tills döden förlorar sin betydelse och blir vardag. Grymheten och hyckleriet hos den styrande religiösa eliten och brutaliteten hos de lejda råskinn som utför dess order beskrivs isande. Samtidigt illustreras också det iranska folkets förundrade reaktion på regimväxlingen av Hejazi själv; då han går till skolan för första gången efter revolutionen förstår han inte poängen med att rabbla långa trista ramsor på ett språk han inte förstår (obligatorisk undervisning i arabisk koranrecitation), men Allahs och den store Khomeinis kärlek litar han fullt och fast på och han får till och med träffa den store ledaren flera gånger. Scenen då det går upp för honom att Khomeini inte är hans heliga idol, utan en gammal bluffgubbe som bär direkt ansvar för de grymheter den unge Arash tidigare naivt urskuldat honom, är en av bokens starkaste.
Hedjazi är även bra på att väva ihop sitt eget personliga grepp med den historiska helhetsbilden för att ge läsaren insikt i varför allting sker som det gör. Han varvar berättandet med intressanta triviafakta om sitt älskade hemland och dess unika kultur. Det här gör att 47 sekunder också, förutom en gripande personberättelse, är en bok för dem som intresserar sig för Iran och dess fascinerande kultur och närhistoria.
Otto Ekman
Arash Hejazi: 47 Sekunder – En berättelse om Irans förlorade generation. Albert Bonniers förlag, 2012. Övers. Per Holmer.
