1,3K

Den indiska bonden har en svår vardag. Det vittnar inte minst självmordsstatistiken om. De senaste femton åren har över 250 000 bönder tagit sina liv och den vanligaste orsaken är en skuldspiral som blivit övermäktig. Ett sätt att bryta sig ur spiralen är att ta tillvara egna frön och odla ekologiskt.

I The Hindu kan man läsa notiser som denna nästan varje dag:

”Sanagama Prabhakar, en 32 år gammal bomullsbonde från Kistapur begick självmord i måndags, genom att förtära gift på sitt fält. Enligt polisen var orsaken att skörden misslyckats och en svindlande skuld på 80 000 Rupies” (1200 euro red.anm.).

Det är inte ett alldeles ovanligt öde för en bonde som odlar genmodifierad bomull, så kallad Bt-bomull. Han köper dyrt utsäde från multinationella fröjättar såsom USA-baserade Monsanto. För att kunna odla bomullen behövs också kvävegödsel och bekämpningsmedel, som saluförs av samma företag. Det kostar mycket pengar, men bonden övertygas om att det kommer att betala sig då det är dags för skörd. Han kan dock inte låna pengar från någon av bankerna eftersom de anser att småskaligt jordbruk inte är en tillräckligt livskraftig näring (de anser alltså att 70 procent av landets befolkning och dess försörjning är icke-livskraftig).

Bonden blir följaktligen tvungen att vända sig till lokala lånehajar för kredit. Han får låna pengar till hög ränta och med olagliga villkor. Om skörden slår fel eller om marknadspriserna sjunker är det lätt hänt att han fastnar i en skuldspiral. Nya lån, i försök att vända skuldsituationen, leder till att spiralen eskalerar på ett ohållbart sätt. Många bönder kan inte läsa och väldigt få har koll på vilka villkor de lånar till. Och de som känner till sina lånevillkor vet ändå knappast vilka rättigheter de har eller att villkoren som ställs på dem ofta är olagliga.

Traditionellt är det mannen som i egenskap av överhuvud för familjen har koll på ekonomin. I många fall vet resten av familjen inte ens om skuldsituationen de är försatta i. Orsaken till många självmord är skuld- och hedersstigmat som föds ur denna desperata situation. Bonden lämnar en familj och en mycket socialt utsatt änka efter sig.

Det är en inte alldeles ovanlig uppfattning att det finns ett samband mellan det successiva öppnandet av marknaderna i Indien de senaste tjugo åren och det kraftigt ökande antalet bondesjälvmord. Många menar att det är slappare regleringar, multinationella företag och deras kapital som är roten till problemet.

En av dem är Prakash Karat, generalsekreterare för CPI(M), Indiens största kommunistparti. I en intervju i The Hindu den 23 januari säger han: ”Självmord äger rum på grund av lagar skapade av människor. Att 250 000 bönder begår självmord är en fingervisning om effekten av de nyliberala initiativ som har följts de senaste två årtiondena”.

 

Federationer

Indiens landlösa och småjordbrukare utgör 70 procent av landets befolkning, men trots det förbises de ofta. Med småjordbrukare menas vanligen ett familjejordbruk med åkerarealer på mindre än en hektar. Den genomsnittliga storleken på ett jordbruk i Indien är 0,6 hektar. Typen av land spelar också stor roll. De fattigaste, de som äger de minsta jordbruken, lever ofta också på de sämsta jordarna. Konstbevattning är ingen självklarhet. Två tredjedelar av de indiska jordbruksarealerna bevattnas endast genom monsunregn.

Samarbete i form av federationer, ett slags kooperativ, är böndernas svar på de sociala-, miljö- och klimatmässiga utmaningarna. Federationen är ett demokratiskt organ på bynivå och består av ett antal självhjälpsgrupper av olika slag. De flesta grupperna jobbar med temat ekologisk odling, men varje federation har också änkegrupper och utsädesgrupper. Självhjälpsgrupperna består av ett tiotal medlemmar. De träffas regelbundet för att diskutera sina problem och hjälpas åt. Varje självhjälpsgrupp har sedan en representant i federationens råd.

I den sydöstra delstaten Tamil Nadu i Indien jobbar en organisation som heter Kudumbam med att starta federationer på landsbygden. Allt arbete sker på böndernas egna villkor. Kudumbam ordnar kurser, informationstillfällen och utbildning av olika slag. En kurs är ”farmers field school” där grunderna i ekologiskt jordbruk lärs ut till en grupp bönder genom att man tar hand om ett gemensamt fält och besöker det regelbundet tillsammans med en handledare.

Andra kurser kan handla om att informera bönder om deras rättigheter gentemot offentliga organ. Också kurser för panchayatmedlemmar hålls. Panchayat är ett slags demokratiskt valt byråd. För panchayatmedlemmar berättar man till exempel vad som är lurt med de storartade förslagen multinationella fröjättar kommer med.

Federationerna är självständiga organ. Kudumbam hjälper dem att bli mer självgående och progressiva krafter i bysamhällena. Grundtanken bakom federationsarbetet är att medlemmarna ska ges makt över sitt jordbruk. Att de ska bli självständiga och få en röst, både lokalt och nationellt. Att odla ekologiskt och spara utsäde i lokala gemensamt ägda fröbanker är basen i arbetet för att bryta beroendeförhållandet till storföretagen. Bönderna återtar traditionell kunskap blandat med ny teknologi och nya innovationer inom ekologiskt jordbruk.

Kudumbam och federationerna riktar också blicken mot klimathotet. Enligt de simuleringar FN:s klimatpanel har gjort kommer det sydindiska klimatet bli mer oregelbundet och extremt. Monsunregnen kommer inte att hålla sin regelbundna rytm och de kommer att vara mer intensiva när de kommer. De torra perioderna kommer att bli än torrare. I år kom de första regnen från sydvästmonsunen till Pudukottai först i mitten på oktober, en månad senare än vanligt. Regnen var också otillräckliga och man fruktar torka längre fram under säsongen.

Pudukottaidistriktet i Tamil Nadu är redan torrt. Många av fälten är inte alls lämpade för risodling utan kräver kraftig konstbevattning. Här har federationerna börjat odla allt mer av områdets forna stapelgröda, hirs. Den klarar av att växa och ge dugliga skördar också i torra marker.

 

Gifter

Mahalakshmi kommer från byn Valiampatti, är över 60 år gammal och har sett den långsiktiga förändring det indiska jordbruket har genomgått. På hennes föräldrars åker växte lokala hirsarter och baljväxter. Då hon blev gammal nog att börja arbeta i jordbruket var riset på frammarsch.

– Den så kallade gröna revolutionen var igång och snart skulle vi alla kunna äta oss mätta på ris. När jag var liten fanns det två brunnar i byn. Nu finns det över hundra, säger Mahalakshmi

Under 1960-talet inleddes omfattande satsningar på konstbevattnad och konstgödslad risodling i Indien. Parollen var att ingen längre skulle gå hungrig. Produktionen ökade rejält, i varje fall de första åren. Med den gröna revolutionen fick också fattiga äta ris till vardags, i stället för hirs. Hirs anses vara fattigmansmat, trots att det är mycket näringsrikare.

På grund av överanvändning har dock grundvattennivåerna sjunkit drastiskt och för att få nog med vatten måste brunnarna fördjupas regelbundet. Med åren har jordarna, som odlas intensivt med konstgödsel och gifter, också degraderats och försaltats.

– Jag jobbade mest med att så och skörda på risfälten. Det är oftast männen som sprayar giftet, berättar Mahalakshmi

Många skadeinsekter har byggt upp resistens mot bekämpningsmedlen. Resultatet är att bönderna blir tvungna att använda allt mer av dessa produkter för att få samma skörd. Marginalen de lever på blir allt mindre och företagens vinster blir allt större. Att åter arbeta upp jordens naturliga bördighet är inget som görs över en natt. Ändå har många bönder gett sig i kast med uppgiften när de ser hur kemikalierna gör folk sjuka och det blir allt mindre över att leva på.

Mahalakshmis egen åker är torr och bevattnas endast genom monsunregn. Nu odlar hon olika slags hirs och baljväxter. Åkern är ungefär en halv hektar stor.

– På min åker går det inte att odla ris utan en djup brunn och det varken vill eller kan jag investera i.

Tidigare odlade Mahalakshmi jordnötter eftersom de har ett högre marknadspris än de flesta andra grödor man kan odla i torra marker.

– Nu odlar jag matgrödor istället, och flera olika sorter. Om någon av dem slår fel finns det ändå mat kvar åt hela familjen, säger Mahalakshmi.

Hon berättar att hon inte behöver ta några lån för insatser i jordbruket. Utsädet kommer från den lokala fröbanken och gödslet från kon. De grödor hon odlar är ganska resistenta mot insekter, men när någon av dem råkar ut för angrepp tillreder hon biologiska bekämpningsmedel.

– De flesta insekter försvinner när vi sprayar fältet med en lösning med olika bittra löv som har fått fermenteras i kourin.

Mahalakshmi är inte beroende av annat än samarbetet i byn.

 

Vykortskampanj

Federationsarbetet handlar inte bara om ekologiska odlingsmetoder och nya grödor. Det ordnas också informationsmöten och workshops om den statliga jordbrukspolicyn och hur den stöder bönderna. Bönderna får möjlighet att diskutera och ifrågasätta den politiska situationen och ges en röst både på by- och statsnivå.

De senaste månaderna har ”Food Security Act” varit ett hett diskussionsämne. Det är en ny lag som berör Indiens matsäkerhetprogram och jordbruksstöd och skall inom kort debatteras i Lok Sabha, det federala parlamentet. Lagförslaget döms av hirsbönderna ut som orättvist. Det kommer främst att stöda jordbrukare som äger stora åkerarealer och odlar ris med kemikalier och konstgödsel. Federationerna för tillsammans med Kudumbam en aktiv kamp för att revidera förslaget och ta i beaktande de miljoner bönder vars ställning inte kommer att gynnas eller stärkas.

– Det finns inte ett ord om hirs i förslaget, fast det är bättre att odla här och nyttigare att äta, säger Aisha, som är en av dem som skrivit under en omfattande vykortskampanj som riktar sig till parlamentledamöterna från Tamil Nadu. Hon är också ordförande för federationen i Valiampatti.

På vykorten finns en uppmaning att revidera förslaget så att torrmarksbönder och hirsodlare ska få åtminstone ett likvärdigt stöd. Det finns också ett krav på att inkludera hirs i Indiens matutdelningsprogram PDS (public distribution scheme). Genom matutdelningsprogrammet får fattiga köpa ris till kraftigt reducerade priser.

 

Änkor

Också landbygdens kvinnor får en starkare ställning i federationsbyarna. Det berättar Usha och Angurani som är deltidsanställda av Kudumbam för att koordinera samarbetet med federationerna.

Det är också kvinnor som i första hand utbildas om fröbehandling och de lokala fröbankerna administreras nästan uteslutande av änkor, som annars är en socialt mycket utsatt grupp på landsbygden. Genom att administrera den lokala fröbanken får änkorna en maktposition och allt fler blir tvungna att ifrågasätta gamla normer.

– Sedan federationerna startades är det mycket mindre fiffel i panchayatvalen och fler kvinnor blir valda, säger Angurani.

Hon blev själv invald till panchayaten (byrådet) i Valiampatti i oktober. Både hon och Usha menar att federationernas vakande öga gör att saker i allmänhet går mer rätt till.

 

Det finns mat

Federationsbönderna i Tamil Nadu lever alla i torrmarksområden som får mellan 400 och 800 millimeter regn per år. Det är nära genomsnittet för Indien. I Pudukottaidistriktet finns en modell för hur landsbygdens fattigaste, de landlösa och småbrukarna, kan bryta sig ur beroendet av storföretagen. Vissa ser den som en återgång till hur man brukade jorden innan sextiotalet, men så är inte fallet.

Och i vilket fall som helst är det svårt att påstå att den gröna revolutionen lyckats särskilt väl. Fortsättningsvis är 42 procent av alla barn i Indien undernärda och 70 procent av världens fattiga är bönder. Ändå produceras det redan tillräckligt med mat för att mätta hela världen. Klassklyftor och politisk ovilja orsakar strukturell hunger, inte begränsningar i produktionskapacitet.

Det ekologiska jordbruket har potential att mätta också den väntade befolkningsökningen på två miljarder inom de närmaste 40 åren. Enligt FN-studien International Assessment of Agricultural Science and Technology for Development från 2008 är småskaligt och kunskapsintensivt ekologiskt jordbruk vägen om vi är ute efter långsiktigt hållbar matsäkerhet – för alla.

text & foto Frans Jansson