Bakgrundskrafterna i det lilla turkiska vänsterpartiet DSIP anser att politikerna borde ta avstånd från militären och stöda minoriteter.
När det demokratiska socialistiska arbetarpartiet DSIP förra veckoslutet ordnade en marxistisk konferens i hotell Taksim Hill i Istanbul var det en på flera sätt anmärkningsvärd historia. Det var från taket på detta ärevördiga hotell, inrett i gammal pampig stil, som
1 maj-massakern 1977 begicks. Och partiet, som aldrig varit representerat i parlamentet, hade samlat en rad av Turkiets främsta vänsterdebat-
törer och några utländska talare.
Det var i själva verket en stor satsning från det lilla partiet, konferensen pågick från torsdag till tisdag och täckte ett brett spektrum, inte alls bara det gamla arvet från profeterna (fast där också fanns en punkt om Lenin kontra Stalin). När jag satt på trottoarkaféet och såg männen som kom ut för att röka kommenterade jag att det verkade vara en skara äldre män, men fick svaret att de unga inte röker. Och så verkade det vara i konferenssalen: mest ungdomar, lite fler kvinnor än män (sådan lär också sammansättningen av medlems- och funktionärskåren vara). Kanske partiet har en intressant framtid framför sig. Säkert är åtminstone att det behövs.
En av talarna var Korhan Gürmüs, arkitekt och flitig försvarare av Istanbuls gamla miljöer. Jag frågade honom hur länge han varit med i partiet. Sex månader, svarade han. Så det kan gå snabbt…
– Det kom som en överraskning också för mig själv att jag gick med. Jag har tidigare velat vara partilös, det har verkat som alla partier varit knutna till det nationella projektet, men nu har jag hittat ett vänsterparti som motsätter sig nationalismen. Tidigare har jag upplevt att alla vänsterpartier är så hårt knutna till staten att jag inte kan lita på dem, det gäller också ÖDP. (ÖDP, som i parlamentet representerades av Ufuk Uras, en av talarna vid konferensen, har omformats till EDP, som samarbetar med de gröna.)
– DSIP och EDP är i alla fall moderna vänsterpartier. Tidigare har jag röstat på partier som varit för minoriteter, t.ex. för kurderna, fast jag inte annars litar på dem. För mig är det viktigt att verka för minoriteterna.
Jag vet att Korhan varit aktiv t.ex. för att återställa beslagtagen grekisk egendom till de forna ägarna och frågar hur detta engagemang för minoriteterna uppkommit. Han säger att det uppkommit redan i barndomen och säger lite diffust att hans mammas vänner var ”av annat slag”. Hans pappa var aktiv inom demokratiska partiet, som också det utgjorde en minoritet. I familjens berättelser förekom också en episod när morfarsfar gömde två grekiska pojkar undan en pogrom, bara för att se dem bli dödade framför ögonen på honom.
– Det var länge som det i Istanbul fanns två slags mänskor, de som var av rätt sort och de som var av fel sort. Området här nedanför Taksim, Çihangir, var ett område där folk misshandlades på gatan eller trakasserades på andra sätt, och de flesta teg, bara några reagerade. Här bodde svarta och transsexuella och andra som man ville ha bort för att få lönsammare hyresgäster. Polisen hjälpte till att befrämja marknadskapitalismen. Nu rivs Tarlabasi på andra sidan och det är en fortsättning på samma spel. Det är alltså inte bara fråga om militärjuntornas grymhet, utan också om en fortsättning på kampen om territoriet – vem har rätt till landet?
En ljus framtid
Korhan säger att han för första gången ser en ljus framtid för vänstern.
– Hittills har vänstern producerat lika mycket våld som högern. Hittills har det inte funnits en rättvis vänster. Om vänstern nu får kontakt med folket är folket redo för en ny tid. Och jag är inte optimist utan realist. Om vänstern inte driver bort flickor med huvudduk, som man gjorde tidigare, går det bra.
Doˇgan Tarkan, som varit ordförande för partiet i många år, ”alltför länge”, säger han själv, säger att partiet verkar bara i de turkiska delarna av landet.
– Vi har inte organiserat oss i Kurdistan, eftersom vi anser det vara ett annat land. Vi stöder alltid kurdiska organisationer i Kurdistan.
Det är inte så länge sedan ett sådant uttalande kunde ha fört också en partiordförande inför rätta – bara ordet Kurdistan var förbjudet.
– Kärnan i partiet har stött den kurdiska rörelsen ända sedan 60-talet. Vi ser Kurdistan som ett annat land, som är ockuperat av Turkiet och har rätt till utträde ur Turkiet. Vi stöder alla legala kurdiska rörelser och anser att regeringen bör ändra sin politik och frige alla de kurder som arresterats för politisk verksamhet.
En annan viktig fråga för DSIP är kampen för demokratin.
– Kampen för demokratiska rättigheter är vår plikt. Vi har varit mot alla militärkupper, både de som lyckats och de som misslyckats.
Vänster för
kuppmakare
Doˇgan medger att partiets styrka inte har räckt långt, men han anser att det nog spelade en roll till exempel när partiet tillsammans med olika medborgarorganisationer ordnade en demonstration som samlade 10 000 mänskor i Istanbul som stöd för ett ja till förslaget om ändring av konstitutionen.
– Resten av vänstern var för ett nej, eftersom man ansåg att ett godkännande skulle vara ett stöd för AKP. Folkomröstningen gällde ett förslag om ändring av 15 artiklar. Många av dem var inte viktiga, men ingen formulering var sämre än den existerande konstitutionen. Men möjligheten att döma kuppmakare och att ställa militärer inför rätta i civil domstol i stället för militär måste en socialist vara galen för att säga nej till.
Den övriga vänstern, medräknat turkiska kommunistpartiet (TKP), som Doˇgan kallar nationalsocialister, har inte tagit ställning mot kupper.
– Inget av de 15-20 vänsterpartierna har deltagit i demonstrationer mot militärkupper och några så kallade socialdemokrater har försvarat generalerna.
Partiets tre främsta mål är en ny konstitution med större friheter, fred i Kurdistan och genomförande av rättegångarna mot kuppgeneralerna.
(När detta skrivs drar ett demonstrationståg förbi kaféfönstret på Istiklal som med violetta fanor och visselpipor protesterar mot tvångssterilisering av kvinnor, som jämställs med tortyr. Det är rejält långt, vilket nog är ett exempel på att det politiska klimatet förändrats.)
Doˇgan ser att målet i valet 2015 är att skapa en koalition mellan vänster- och kurdiska partier. Vardera parten kan nå en röstandel på 7-8 procent, vilket inte räcker till för att komma över rösttröskeln till parlamentet. Men ett förbund kunde bli tredje störst i parlamentet.
Själv kommer han nu att lämna partiordförandeposten som han säger att han haft bara för att ett parti enligt lagen måste ha en ordförande. Han har inte velat ha större makt än vilken medlem som helst.
Han kom med i vänsterrörelsen 1963, när han var 15 år. Då var det turkiska arbetarpartiet TÍP den ledande kraften inom vänstern, mellan CHP och TKP, och han var med i det. Han dömdes till fängelse för utdelning av flygblad och liknande brott tre gånger, lyckades ta sig ut ur landet innan militärkuppen 1980 och återvände 1993.
text Peter Lodenius
