Strejk. Först tåg, sedan buss, sedan tåg, förklarar damen på järnvägsstationen i Zagreb och börjar bläddra i sina papper som för att markera att vår konversation är slut. Man kan ju i och för sig tycka att jag redan hann få all den information jag behöver inför nattens resa – en resa jag för bara en kvart sedan trodde skulle tillbringas sovande på ett och samma tåg.
Det är bara att sätta sig i en kupé och hoppas på att en konduktör eller vem som helst jag har ett gemensamt språk med skall ha vägarna förbi. Efter ett par nervösa minuter (Kan det här verkligen vara vårt tåg? Är ingen annan på väg till Sarajevo?) stiger en ung tjej in i kupén. Det visar sig att hon talar engelska och bekräftar att undantagsarrangemangen mycket riktigt beror på en järnvägsstrejk i Bosnien. Hennes egen resa är kort, men hon uppskattar att min borde vara 90 minuter längre. Med så osäker information att tillgå känns det inte aktuellt att försöka somna. Det är som flickan säger åt mig; you can sleep, but not with both of your eyes.
En stund senare stiger en ung kille in i vår kupé. Likt konduktören talar inte heller han just någon engelska, men jag förstår snart att flickan instruerar killen i hur han ska hjälpa mig. Efter ett otal omgångar mobilpatiens och ett par exkursioner ut i korridoren gestikulerar killen att jag ska ta mina saker och knacka på dörren två kupéer ifrån. Det visar sig att han där hittat någon som kan engelska och som också strax ska hoppa på Sarajevobussen! Under den sista etappen med tåg känner jag mig mer än frestad att sova, men jag minns flickans ord. Jag sätter mig i samma kupé som två bosniska kvinnor på väg till jobbet. Vi talar en stund. De förstår precis, och erbjuder sig att vara mina ögon medan jag sover.
En vecka senare hoppar jag på nattåget från Zagreb och Venedig. Jag lyckas köpa mig en plats i en sovvagn och delar kupé med en ytterst sympatisk ungersk gammal dam som ligger i sin säng invirad i en päls. När jag stiger in lyser hon upp och vill gärna prata – men mycket fort kommer vi fram till att enda språket som står till buds är att knaggla oss fram på tyska. Mina lösryckta substantiv ackompanjerade av ett par felböjda verb möter hennes skoltyska. Lägg till lite pantomim, sammanpressad av utrymmesbristen, och kvällens show är klar. Retrospektivt ter det sig som ett underverk hur mycket vi ändå lyckades kommunicera. Damen var mormor till två barn i Venedig och skulle ta sig dit för att sköta dem. Hon var så lycklig när hon talade om barnbarnen, men så trampade jag i klaveret och frågade om barnen talar ungerska. En skugga for fram över hennes ansikte när hon berättade att ungerska är förbjudet i hennes dotters hem. Dotterns italienska man upplever att ungerska är ett ”zigenarspråk” som hans barn inte ska behöva höra. Basta. Vi pratar och gestikulerar oss trötta och somnar sedan till tågets dunkande rytm. Nu med båda ögonen.
Utan språkförbistring hade jag kanske vunnit några timmar i nattsömn – men förlorat lyckokänslan som på något plan handlade om hur mycket en del människor trots allt bjuder till fast orden inte alltid står oss bi.
Heidi Johansson
