Jag har kommit hem efter fem dagar i Berlin och kraschlandat. Kulturchocken började som vanligt redan i flygplanskön, som kom från två håll och förenades till en ström ungefär där jag stod. Efter att ha vant mig vid tysk artighet väntade jag lite för att släppa nästa person förbi och ofelbart slank där tre personer med blickarna stint i golvet. Och jag tänkte att det är viktigt att ha blicken i golvet för tittar man upp och får ögonkontakt kanske man stannar och ger plats och, ja, vad? Går miste om bagageutrymmet just ovanför ens egen plats och blir tvungen att ställa sin väska i ett bagageutrymme lite längre bort?
Sen blev det sakta värre, kontrasten mellan den vänliga storstaden Berlin mot det småstadstillstånd Helsingfors fortfarande befinner sig i blev för stor. Vardagen blev för hård. Och nu koketterar jag inte för att låta som man ska i en kolumn, utan så var det. Jag klarar inte av att vara hemma längre. Har svårare än tidigare att vänja mig vid att vara tillbaka, och det går långsammare.
I bussen förra veckan var det en man som rusade fram till chauffören och gormade varför stannar du inte varför stannar du inte jag tryckte tre gånger och DU STANNADE INTE och rusade tillbaka till utgången och jag såg på den unga chauffören som satt och tittade rakt fram och tyst sa sori sori.
Och mannen släpptes ut och två kvinnor sade till varandra: inte var där ju nån hållplats var han ville av?
Senare såg jag från bussfönstret en ung romkvinna som gick med handen utsträckt mot en gråhårig proper dam som drog en shoppingvagn efter sig, och den äldre damen vrålade henne rakt i ansiktet.
Jag går och funderar på allt det här och på kolumnen jag ska skriva när jag är ute med mina hundar på himmelsberget. Emot mig kommer två unga män med tjocka madrasser på ryggen som man har när man tränar bergsklättring. Bakom sig, nere på sandplanen, har dom parkerat sin bil och jag hör mig tänka: jaha man orkar nog klättra i berg, men att man skulle ha lämnat bilen nere vid förbudsskylten nej det klarar man inte, klart man ska köra ända fram … och avbryter mig själv med ett tankevrål: vad håller jag på med! varför låter jag som den där mannen i bussen! vad är det för kolumn jag ska skriva IGEN! jag skrev den ju ren! den hette hyfs och pli!!
Om man lever med hundar och läser böcker om dom har man för länge sen lärt sig att hundar kan man bara skola med vänlighet, belöning och upprepning. Om man vill ha resultat alltså. En hund kan lyda för att den är rädd, men om man ska vara helt säker på att den lyder så ska den göra det för att den vill, och det går bara om man lär dem utan att straffa. Utebliven belöning är redan ett slags straff.
Men hör ni, news flash: det gäller mänskor också. Så här enkelt är det: är ni snälla mot mig är jag snäll mot er.
Det finns till och med en vetenskapsgren om det: positiv psykologi. Kort uttryckt går den ut på att satsa på det som är bra i stället för att fokusera på det som inte funkar.
Och då menar jag inte ett prutthurtigt positivt tänkande som innebär att man inte får tala om det som känns illa. Det ska man göra, så länge som det känns illa, och det är nog enda sättet att få det att sluta kännas illa.
Men jag menar att rätt svar om nån säger att den mår illa inte är att andra har det värre eller att det vill du säkert inte prata om. Utan att rätt svar är jag sätter på kaffet.
Lena Malm
