Just nu pågår en utställning av de otaliga inlämnade förslagen i arkitekturtävlingen om det nya centrumbiblioteket i Helsingfors, som skall klämmas in bland de av allt att döma fula och blockerande nybyggnaderna bakom det slafsiga Kiasma och det gröngråbleka Musikhuset (”Etu-Töölön Prisma”). Förslagen är högst fantasifulla, och kunde bra kompensera det havererade Guggenheim-projektet. Samtidigt pågår en kampanj för att samla idéer om vad allt det nya biblioteket borde erbjuda, som ett blivande allmänt entertainment center för stadsborna.
Eftersom det numera byggs allt färre katedraler så får stadslandskapet nya former av landmärken: museer, operahus, bibliotek och idrottsanläggningar, eller skyskrapor på höjden. Bara i islamska länder reser sig nya moskéer med skyhöga minareter. De stora biblioteken har sin egen arkitekturhistoria, från medeltida kloster till renässansens palats. Därefter blir de på 1600- och 1700-talen ett slags visdomens tempel, med höga salar och raffinerade inredningar, kring bokhyllornas ämnesvis ordnade rader. Sådant var ursprungligen också Universitetsbiblioteket i Helsingfors. Tanken var att arkitekturen och böckernas uppställning skulle motsvara vetenskapernas system och ordning, i ett gemensamt kunskapsuniversum.
På 1800-talet blir de jättelika, tysta läsesalarna för kringtassande, antecknande vetenskapsmän idealet i alla länder. British Museums stora välvda läsesal, Round Reading Room, större än Pantheon i Rom, blir förebild. 1900-talet löser upp bibliotekstänkandet, de växande bokmassorna kräver växande magasin, antingen på höjden i tornform eller på djupet i källarvåningar. De vetenskapliga biblioteken och folkbiblioteken får sina särskilda former, men med gemensamma ritualer för användandet och samma tanter bakom diskarna som ruvar över bokskatterna och stämplar lånen ut och in.
De stora och små biblioteken blir också arkitekturens experimentfält – och har alltid varit det. De djärvaste projekten, från 1700-talets Paris till 1920-talets Moskva, ville samla alla böcker i världen till en kunskapsfond för mänskligheten, till sanna babyloniska bibliotek. Långsamt frigör sig biblioteken från idén om kunskapens palats eller tempel till egna arkitekturformer med fri rumsbildning. Alvar Aaltos bibliotek i Viborg hör till pionjärerna i världen. Mycket riktigt fick det modernismens motståndare att kalla honom ”bolsjevikarkitekt”.
Västberlins Staatsbibliothek från 1960-talet, av arkitekten Hans Scharoun, hör till sin tids underverk i biblioteksarkitekturen. Utifrån en rätt intetsägande, upptornande lada, men inifrån sett en upplevelse, med på något sätt fritt svävande plan genom olika våningar, mjuka mattor, upp- och nedgångar, ljus och rymd kring lärdom och vetenskap. Det är här som de två änglarna i Wim Wenders film Der Himmel über Berlin vandrar omkring, osynliga. Änglarna, Bruno Ganz och Otto Sander, kan plötsligt höra det som ingen annan hör, alla läsares tankar i biblioteksrymden.
Tidigare kunde man också betrakta den tyska statshistorien från biblioteket: muren och minfälten, ogräsets värld och DDR låg alldeles intill. Skyskraporna vid Potsdamer Platz har kommit i stället.
I Helsingfors öppnas universitetets nya Kaisa-bibliotek i höst. Utåt sett är det vackert inpluggat i rödtegelstadsbilden vid Kajsaniemigatan. Inuti är det av prospekten att döma vackert, men stort, ett centraliseringens monument som drar böckerna bort från institutionerna, som allt mer blir rena kontorskorridorer. År 2017 skall det kommunala centrumbiblioteket stå färdigt och stadens biblioteksarkipelag förändras än en gång.
Men vad skall här finnas? Bildning, böcker, lån och läsning är inte längre de offentliga bibliotekens uppgift. Det finns många aktuella exempel på pågående storsatsningar, som det enorma Multimediehuset i Århus (med 1 000 parkeringsplatser, ekologiskt?), eller det nya Deichmannske bibliotek som skall öppnas i Oslo 2017. De idéer som cirkulerat kring det nya centrumbiblioteket i Helsingfors är också de högst multimediala, och innehåller en mix av underhållning, fritidshus, kulturcentrum, pysselstuga, mat och dryck, te förstås, och lite ekologiskt grönt på taket. Och sedan det vanliga: en bastu. Vem i Herrans namn det är som har infört idén med bastur på taken i städerna i Finland? Något oklart, men misstankar kan riktas mot f.d. Hotel Palace från olympiaåret 1952, där en sådan fanns och genast väckte alla direktörers avund.
Den bildningstörstande arbetaren eller den välkammade studenten som tentamensläser har försvunnit någonstans. Biblioteken har kanske en ny funktion som lägerställen för de nutida nomader, som med sina cyklar, ryggsäckar, vattenflaskor och charmiga, i elegant vinkel uppslaga mac-datorer bildar landets kommande intellektuella elit.
I Helsingfors borde man besluta sig: skall det nya biblioteket bli a) extrovert, med vadsomhelst för vemsomhelst och närsomhelst, ett allmänt forum också för media, spel, tidsfördriv och evenemang, eller b) introvert, en sista tillflyktsort för bildning, litterär kultur och tystnad, eller c) virtuellt, ett centrum som erbjuder tjänster och material, texter, bild och ljud, men i elektronisk form? Efter elektronik-digital-multimedia-tsunamin för tio år sedan har det skett en viss besinning i biblioteksvärlden och det introverta biblioteket för forskning och allvarliga studier har återvänt på sina håll. Ett berömt nytt exempel är det högtidligt klosterlika Jacob und Wilhelm Grimm-Zentrum i Berlin.
Återstår också att besluta om själva byggnadsprojektet i Helsingfors. I själva verket är det helt onödigt att klämma in en tillgjort spektakulär nybyggnad på den ynka plätt med magasinsruinen som blivit kvar bakom järnvägsstationen vid Tölöviken. Posthuset, en monumental och förbisedd arkitektonisk pärla från 1930-talet, står färdigt och väntar på fastighetsförädlare. Här finns plats för ett bibliotek med besinning, i tio våningar. Posten verkar inte behöva det, det är en tidsfråga när hela f.d. postväsendet antingen upphör eller flyttas till Ritella-kioskerna.
Rainer Knapas
är numera fri skribent, tidigare forskare vid Nationalbiblioteket
