– Jag kunde tänka mig att skriva en bok om vilket ämne som helst. Det handlar inte alltid om ämnet, utan om perspektivet. Martti Puukko har intervjuat Sofi Oksanen.
Sofi Oksanens senaste bok Kun kyyh-kyset katosivat (på svenska ungefär När duvorna försvann) gavs ut i Tallinn på eftermiddagen den 30 augusti i år till ackompanjemang av ett enomt medieuppbåd. På plats fanns också ett tusental finländska Oksanen-fans. Samma kväll var det premiär för filmatiseringen av Oksanens succéroman Utrensning.
Utgivningen av den boken i april 2008 var en betydligt enklare tillställning och ordnades i ett kabinett ombord på färjan mellan Tallinn och Helsingfors. Ett tjugotal personer deltog och vid samma tillfälle gavs för övrigt också en annan bok med Estlandskoppling ut. Då var Oksanen ännu ingen kändisförfattare.
Mycket snabbt efter den resan blev hon däremot ett gigantiskt litterärt fenomen i Finland: Utrensning har nu sålt i över tvåhundratusen exemplar, vilket är oerhört mycket i ett land med knappt 5,5 miljoner invånare. Att romanen dessutom översatts till över fyrtio språk har gjort Oksanen till en känd författare också utomlands.
Människohandel
Jag var med då din bok Utrensning publicerades på ombord på färjan mellan Helsingfors och Tallinn den 4 april 2008. Då var femton injudna gäster på plats. Har den resan fått en speciell betydelse för dig?
– Naturligtvis, på många sätt. Det var första gången som förlaget ordnade ett vettigt boksläpp för en av mina böcker. Det tog två år att ens få till stånd någon form av publiceringstillfälle, fyra att få ett ordentligt boksläpp. Som du säkert vet är förlagen inte så ivriga på att ordna publiceringstillfällen. Symboliskt sett var platsen naturligtvis också viktig, så mycket som jag rest på de här fartygen.
Utrensning blev snabbt en jätteframgång. Hur påverkade bokens succé ditt liv?
– Den strulade till tidtabeller, reducerade min fritid ännu mer och balanserade min ekonomiska situation.
Du har besökt olika länder med din bok och din teaterpjäs. Har mottagandet skiljt sig från land till land?
– Finland och Estland skiljer sig på det viset att i alla andra länder lyfter man fram de teman som relaterar till människohandel. I Finland är man i sin tur mer intresserade av det ämnet än i Estland, som ser människohandel som ett Hollywoodtema, vilket illustreras av det faktum att Estland var det sista landet i EU som förde in människohandel i lagstiftningen. Det hände i mars 2012 och först efter amerikanska påtryckningar.
– Annars är det så att i länder där närhistorien är komplex ligger fokus på de teman som anknyter till detta, till exempel i Spanien. I länder med en historia som små språkområden eller efrarenheter av ockupation ligger fokus på detta, till exempel på Irland, i Skottland, i Katalonien, på Island och så vidare. I länder med stora grannar, är det den tematiken folk kan relatera till.
Hur skulle du beskriva det mottagandet Utrensning fick i Estland?
– Det jag nämnt är egentligen inte speciellt överraskande, eftersom jag känner Estland och dess debattklimat. Men kanske är det överraskande att handel med kvinnor anses vara en angelägen fråga i andra länder i det forna östblocket, där man inte som i Estland har en hånfull eller sarkastisk inställning, utan förhåller sig sakligt och bekymrat till problemen. Det gäller också de länder där jämställdheten är svagare – attityden är inte nedlåtande.
Spionage
Din nyaste bok Kun kyyhkyset katosivat är en stark beskrivning av spionagets våldsamma och paranoida värld. Bokens huvudperson är kamrat Parts. Namnet kan vara av lettiskt ursprung, men på engelska skulle det betyda ”delar”. Hade Parts någon förebild och hur hittade du honom? Före detta KGB-agenter har ju sällan skrivit memoarer…
– I bakgrunden finns Ivo Juurvees artikel om Edgar Meos, Leonid Barkov och Julis Mader. De gjorde alla ungefär samma sorts jobb för KGB, men med något allorlunda utgångspunkter. Liknande personer fanns det förstås gott om i alla länder i det forna östblocket. Men Ivo Juurvee ska alltså ha ett tack för att ha upptäckt karaktären åt mig.
Kun kyyhkyset katosivat innehåller detaljerade beskrivningar från Estland under andra världskriget. Vilka källor har du använt dig av för att exempelvis ta reda på olika produktnamn och -priser?
– Jag har använt arkivkällor, gamla tidningar, telefonkataloger, samtidsskildringar, gamla fotografier, gamla kartor – Tallinn har ändå varit en stad i ständig förändring och ortsnamnen har växlat beroende på vem som haft makten. I samtidsskildringarna måste man förstås alltid granska fakta, människor som skriver ner sina memoarer är sällan noga med det utan litar på sitt minne. Vid behov frågar jag också historiker och fok som levde då. En bra källa var till exempel den estniska säkerhetspolisens rapporter under den tyska ockupationen. Och motsvarande KGB-rapporter under sovjettiden förstås. Jag har försökt använda en samtida vokabulär och det har varit spännande att notera – på basen av läsarrespons – att man trott att jag själv uppfunnit ord, även om till exempel ”bandit” är det enda ord som jag ur KGB-perspektiv kunnat använda och som inte är anakronistiskt.
– Samma sak gäller framställningen av KGB – inte kallades KGB för KGB av någon som jobbade för dem. Att tala om KGB är möjligt bara för någon utanför KGB, som för Evelin i romanen … Inte kallades tyskarna heller för nazister på den tiden utan för hitlerister eller fascister och kommunisterna för bolsjeviker. För att reda ut sådana saker duger inte minnesbilder för dagens människor kallar sällan kommunister för bolsjeviker, inte ens i sina nedskrivana memoarer.
– Jag tycker överlag att det är smart att använda en samtida vokabulär, om så bara för att det rensar huvudet. Ord är starka på det sättet att de bär med sig en mängd olika bilder och uppfattningar. Om man för något fenomen använder ett ord, som inte längre är i aktivt bruk, har man så att säga ett rent bord att börja från.
Finlandiseringen?
Sovjetunionen och Ryssland har en betydande roll i dina Estland-relaterade böcker. Hurdant är ditt eget förhållande till Ryssland och ryssar?
– Jag tycker inte om Rysslands nuvarande politik och inte heller om den ryska politiken i närhistorien. Jag gillar det ryska köket, konsten, människorna och deras gästfrihet och värme. Jag tycker inte om det faktum att en före detta KGB-officer sitter på makten.
Kunde du tänka dig att skriva en roman om Finlands närhistoria? Till exempel om finlandiseringen?
– Det kunde jag. Men jag kunde tänka mig att skriva en bok om vilket ämne som helst. Det handlar inte alltid om ämnet, utan om perspektivet.
Martti Puukko
översättning: Fredrik Sonck
Kun kyyhkyset katosivat recenserades i Ny Tid nr 39 av Trygve Söderling.
