Jag vet inte hur litteraturbevakningen ser ut i Flatnäs – det vet på sin höjd Monika Fagerholm som har skapat detta fiktiva samhälle i sin senaste roman. Men låt mig gissa. Flatnäs Dagblad håller sig med en kulturredaktör, eller snarare kultur-och-nöjesredaktör, som vid sidan av utställningar, körsång och allt som kan innefattas i ett brett kulturbegrepp också flitigt intervjuar lokala författare och anmäler deras böcker, allt med en frenesi som består av till hälften brinnande intresse, till hälften isande skräck för tidningsledningens piska på att ett visst spaltutrymme måste ”fyllas” med ”livsstilsmaterial” – ett begrepp som tills vidare inte utesluter bokrelaterat stoff eller till och med recensioner, alltså reminiscenser av det som en gång i tiden kallades för kultursidan. Det fanns ju en tid när åsikterna i en litteraturrecension i Flatnäs Dagblad hade minst samma dignitet och historiska tyngd som åsikterna i tidningens ledare (ofta större); så upptog den också i regel tre till fem gånger mera spaltutrymme, trots total avsaknad av bilder. I och för sig får man medge att också dessa ledare och recensioner kunde vara rätt så taffliga, jag vet inte om allt var bättre förr, men allt är hur som helst mera paradoxalt nu. Paradoxalt med tanke på hur mycket mera fritid, utbildning och kulturintresse Flatnäsborna har idag jämfört med för 50 eller 100 år sen, åtminstone på pappret.
Men det är också möjligt att Flatnäs Dagblad har följt med sin tid och tagit modell av t.ex. verklighetens Svenska Dagbladet, som nu lägger ner sin kulturdel och i dagarna har avskedat bl.a. hälften av sina frilansande litteraturrecensenter (inklusive de två finlandssvenska), allt för att ge kulturbevakningen ”en av huvudrollerna i vår nya morgontidning”, som det heter. Tillämpat i den mindre skalan på Flatnäs Dagblad får kulturredaktören välja mellan att få sparken eller att producera ännu mera livsstil, till halva priset; bokrecensionerna dras nu ner till Twitter-nivå och blir, som en kritikerkollega uttryckte det, ”korta som dödsannonser”. Det kan också hända att hon eller hen (oftast hon) erbjuds att istället börja blogga gratis på tidningens nätsidor, så som det gick för hennes kollega i Fredrik Långs satiriska roman för några år sen, den sorgliga litteraturkritikern Dick Soderstrom, en gång i tiden den stora dagstidningens stora specialist på österrikisk litteratur.
Mia Österlunds recension av Lola uppochner, Monika Fagerholms senaste roman, är både bekräftelse på och ett roligt undantag från denna fiktiva litteraturbevakning i det fiktiva Flatnäs. Recensionen, eller snarare essän, finns att läsa på kritiksajten lysmasken.net och skiljer sig från allt annat jag sett om Fagerholms output; jag skulle gärna säga: skiljer sig till det bättre, ifall det inte lät som ett nedvärderande av många andra fiffiga och sympatiska texter (jag har förstås läst långtifrån alla). Hur som helst: en annorlunda take på Fagerholm. Det annorlunda beror framför allt på att Österlund är ett proffs, en i god mening akademisk litteraturvetare. Till nån del beror det också på, föreställer jag mig, friheten som uppstår när man likt Dick Soderstrom bloggar i den obegränsade cyberrymden där man får ta den plats man vill och inte kan ha minsta aning om sin publik: kanske två symppare och bibliotekarier, kanske en jättelik Facebook-länkkedja, kanske ingen alls.
Bland annat skriver Mia Österlund om den vindlande, fragmentatiska stilen i Lola. Kanske överdriver hon här en smula bokens trendiga skräddarsyddhet för oss moderna litteraturvetare, vi som gärna talar om ”poststrukturalism”, ”rhizom” och ”queer” – hon citerar ur boken: ”Hypoteser, det är vad vi lever efter, eller lögner, rätt och slätt” och frågar: ”Låter inte det här som en inbjudan till en queer/skev läsning där textens luckor, mångtydighet, dissonanser intresserar? Romanen är teori.”
Hm. Kanske romanen ändå är roman, framför allt? Viktigt är hur som helst att något av den fagerholmska textens kaos-realistiska egenart här ringas in; det känns inspirerande med en läsning som för en gångs skull anknyter till också andra analytiska begrepp än ”jag tycker” och ”det känns”. Förstås kan man minnas att det som idag verkar inbjudande queert för några år sen var postmodernt, i synnerhet Diva (1998) – Hanna Lahdenperä, som forskar i boken, har t.o.m. kallat den ”hysteriskt postmodern”. Men samtidigt är både queer och postmodernt så otroligt vida och lösa begrepp att de knappast säger mycket mera än att här finns en grundläggande råddighet.
Fagerholms form är fräsch och den förnyar sig fräscht, men nytt med Lola uppochner är, tycker jag, en helt annan aspekt: författaren kommer här längre ut ur skåpet än förr som ett slags moralist. Och i skottgluggen står inte den idag så trendiga ”kränktheten”. Snarare gäller kritiken det banala – flatheten.
En sån kritik har har förstås funnits med hela tiden, inte minst i macho-flickfantasin Diva, som vilt och mytomant slår mot allt och alla. I Lola har tonen ändå skärpts i och med upplösningen av de två mordfallen. Utan att spoliera deckarsidan (i och för sig en bisak) kan man nog säga att den brottsling som i slutet utkristalliseras representerar en så grå banalitet att den nästan smälter in i väggen. Den vägg som är Flatnäs. Och just i det här ligger säkert en poäng.
Man kan förstås, precis som i ”Trakten”-sviten (Den amerikanska flickan, Glitterscenen) fråga sig varför mord överhuvudtaget behövs. Svaret är, antar jag: för att ladda den banala scenen med nåt tyngre, mindre flamsigt, för att ladda romaner som annars kunde riskera att blåsa bort med den tomhet och aningslöshet de beskriver. Vare sig personerna sen är upptagna av vardagens träsk eller av poplåtar, resor och glitter.
Både morden, självmorden, de ”vanliga” dödsfallen och handikappen (den ”gotiska” rullstolsflickan i tornet) fungerar som påminnelser om att allt inte är så trevligt som alla gör allt för att allt ska se ut, i synnerhet i Flatnäs. Den sumpiga småstaden är ett av romankonstens mest beprövade och kära motiv, från Flauberts Madame Bovary och Tjechovs Tre systrar (Bachtin har skrivit om temat) till Kihlmans Se upp Salige! och nu Fagerholms Lola. Detta efter att hon i två tidigare böcker har undersökt den halvrurala Trakten (inklusive ”den dyigare delen”), och i Diva den halvanonyma förorten, och i Underbara kvinnor sextiotalets Technicolor-färgade sommarlovstillvaro.
Nytt i Lola uppochner är också att tyngdpunkten förskjutits från barn och tonåringar, den berömda ”flickigheten” i tidigare böcker. Nu står också vuxna och unga vuxna i fokus, inte längre lika oskrivna blad. Med åldern har också den sociala stratifieringen satt in på allvar – ”klassperspektivet är bjärt som en signalfärg” skriver Mia Österholm – och en orsak till det kan nog vara att just småstadens lins synliggör ojämlikheten nästan intill det outhärdliga. Pampar och knarkhandlare, brat pack och kassaflickor lever i ett tätt nätverk, i skilda världar och ändå hopplöst intrasslade i varandra.
Det låter mörkt, och är det; skulle vara svårt att stå ut med om inte den fagerholmska texten i sin vitalitet också var så oförskämt rolig. Bortskämda överklassbarn och förvirrade kristna platsar lågt i detta universum, men de avfärdas inte som skräp; också deras vilsenhet skildras med nåt som ibland liknar ömhet. Större är ändå de mest utsatta, och därför mest levande: Ca Bäck – en gåtfull Tintomara/Diva-gestalt – och Charles Berglund, den ångestridna tvillingpolisen.
I romanens eget moraliska rum är de hjältar.
Trygve Söderling
