Ska marknadens principer och företagens vinstlogik ta över en allt större del av den kommunala verksamheten? Frågan skymtade i samband med kommunalvalet, och blir sannolikt ännu mer aktuell under den kommande mandatperioden, skriver Peter Lodenius.
Glokalisering är ett av de slagord som används i debatten och globala intressen kan faktiskt tränga in på det lokala planet på de mest överraskande sätt. När man nu på en sopbil kan se texten ”Suez” gör en äldre generation kanske associationer till Suezkriget … Det rör sig mycket riktigt om en avkomling till det gamla franska Suez-bolaget som byggde kanalen i medlet av 1800-talet och räknas som ett av världens äldsta multinationella bolag. Avläggaren Suez Environment är det ena av världens två största vattenbolag, som båda är franska. Det andra, som numera går under namnet Veolia, är känt hos oss för sin medverkan i busstrafiken.
Suez Environments dotterbolag SITA sköter också sophanteringen på olika håll i världen, bl. a. inom delar av Helsingfors. Kanske sopbilen med texten Suez är en veteran som tagits in från något systerbolag?
Sophantering är inte en så känslig verksamhet att kommuninvånare nämnvärt skulle bry sig om vem som sköter den. Det samma gäller delvis också busstrafiken. Åtminstone i Helsingfors finns ändå en oro över att utläggningen av trafiken på privata bolag pressar ned priserna och till slut tvingar ut det kommunala bussbolaget, med resultatet att taxorna sedan kan stiga i höjden.
Franska bolags stora roll inom den offentliga servicen på olika håll i världen är en nyttig påminnelse om att amerikanska bolag inte är de enda eller nödvändigtvis dominerande internationella aktörerna inom denna sektor, till skillnad från t.ex. snabbmatsbranschen.
Storföretagen i USA
vässar i alla fall nu klorna för att ta över en så stor del av den kommunala servicen som möjligt. ”Wall Streets nästa vinstplan: ta över varje del av din hemstad” var nyligen rubriken för en artikel av professor Michael Hudson, en av USA:s ledande radikala nationalekonomer och den första som våren 2006 varnade för den kommande fastighetskraschen. Orsakerna till den trend Hudson nu varnar för är visserligen delvis internt amerikanska, men sådana trender smittar numera snabbt också oss, även om förhållandena inte skulle vara identiska. Det räcker att storbolagen lär sig ett handlingsmönster och att beslutsfattarna suggereras att tro att detta är en modell för hela världen.
Framför allt handlar det nu om att skattesänkningsrörelsen i USA har lett till att fastighetsskatterna sänkts nästan överallt. Eftersom dessa skatter är städernas främsta inkomstkälla tvingas städerna att antingen skära ned på den kommunala servicen eller låna pengar för att balansera budgeten. Länge valde de enligt Hudson det senare alternativet, men nu håller den rådande ekonomiska stagnationen på att leda till ett läge som påminner om den grekiska statens: långivarna betvivlar kommunernas betalningsförmåga och kräver höga räntor på obligationerna. För att undgå konkursen drivs delstater, städer och kommuner att beskära utgifterna genom att minska på personalen, beskära pensionerna och sälja sina tillgångar. För att göra den processen lättare försöker man begränsa fackföreningarnas inflytande. Den dramatiska konflikten i Wisconsin för en tid sedan handlade just om detta.
Detta leder till att arbetslösheten växer och välfärden minskar genom nedskärningar i hälsovård, skolor och mycket annat – en ”keynesiansk mardröm” kallar Hudson det. Men detta räcker inte. Hudson citerar Chicagos borgmästare Rahm Emanuel, tidigare president Obamas stabschef, som sagt att ”en kris är ett alltför gott tillfälle att förslösas”. Så har Chicago sålt rätten att ta betalt för att köra på en motorväg till ett företag för 99 år framåt, och rätten att vittja parkeringsmätarna till ett annat företag för 75 år framåt. Borgmästaren har lejt en bankirfirma för att ge råd om hur man kan sälja rätten att ta betalt av mänskor som använder tjänster som tidigare varit offentliga och gratis eller subsidierade.
Ett klasskrig
har enligt Hudson blivit följden av detta. Städerna utmålar sina anställda som allmänhetens fiende nummer ett. Finanssektorn anser att städerna borde använda skatteintäkterna för att betala obligationsinnehavare i stället för att betala ut avtalade pensioner och löner. Scranton i Pennsylvania har sänkt de kommunala lönerna till minimilönen ”temporärt”, medan andra städer försöker kringgå sina pensionsåtaganden. Summan av kommande kommunala pensionsutgifter utan täckning beräknas till tre biljoner (3 000 000 000 000) dollar och motsvarande summa för hälsovården till en biljon.
Samtidigt försöker många städer sälja eller hyra ut sina vägar, skolor, fängelser och sin busstrafik till högstbjudande. Också vatten- och avloppssystem är hotade. Standarden i skolorna har sjunkit, speciellt i Kalifornien som gått i spetsen för avkommunaliseringen.
Den enda vettiga lösningen på situationen är att på nytt höja skatterna så att delstater och kommuner kan stå för sina åtaganden. Men varken republikaner eller demokrater är villiga till det eftersom det skulle stöta Wall Street, som betalar deras kampanjer.
Fortsätter detta drivs USA till samma situation som Grekland. Det ingår enligt Hudson i Wall Streets plan, det är ”strategin för dagens finanskrig mot resten av samhället”. Han har verkat som konsult för Lettland och berättar om ett besök nyligen på landets centralbank. Den ledande bankmannen förklarade då att lönerna i den offentliga sektorn sjunkit med 30 procent, vilket lett till att lönerna i den privata sektorn sjunkit nästan lika mycket. Neoliberaler kallar detta en ”inre devalvering” som höjer konkurrenskraften. Hudson anser att det snarare stryper ekonomin och orsakar arbetskraftsflykt.
Städer till salu
– Kaupunkeja myytävänä – är namnet på en färsk pamflett av Kaarin Taipale om privatiseringen av kommunala tjänster. Mest brukar det handla om vård och omsorg, städning och mat (som nu senast när det gällt Fazerkoncernens misslyckanden i huvudstadsregionen). Kaarin Taipale är dock teknologie doktor och stadsforskare, så hon tar närmast upp hur stadsbilden speglar utvecklingen. Hon utgår från två mycket olika konkreta fall, JCDecauxs busskurer och reklampelare och Guggenheimmuseet, men skissar också upp ett schema för hur privatiseringen brukar gå till.
När pamfletten presenterades i oktober blev debatten livlig och Harry Bogomoloff, inbjuden kommentator för samlingspartiets del, undrade vad Taipale var ute efter. Var det att förbättra världen i 60-talistisk anda eller handlade det om att hålla kvar makten hos de kommunala tjänstemännen? Som stöd för det senare alternativet hänvisade han till att Taipale varit chef för Helsingfors byggnadstillsynsverk. I de båda fall hon speciellt tar upp kritiserar hon dock klart Bogomoloffs partikamrat överborgmästare Jussi Pajunen för att ha varit alltför aktiv.
Släkten Pajunen byggde ju upp butikskedjan Alepa, som till slut såldes till SOK, så man behöver inte förvåna sig över överborgmästarens vilja att stöda det privata näringslivet, men han spelar ändå en marginell roll i pamfletten. I stället handlar det om globala trender som Taipale varnar för och vill bromsa upp.
Att förbättra världen är väl inte heller någon dålig ambition för andra än Bogomoloff, men i det här fallet handlar det för Taipales del snarare om att stoppa försämringar.
New Public Management
eller NPM är en lära som utvecklades i den anglosaxiska världen under 1980-talet och nådde Finland under 1990-talet. Enligt den ska också offentlig verksamhet skötas enligt samma principer som gäller inom det privata näringslivet. Det innebär bl.a. att stordriftens fördelar och koncentrationens logik blir viktiga och platsen för demokrati krymper. Brukarna av offentliga tjänster ses som kunder. EU har i medlemsländerna framtvingat en syn där billigast är bäst.
Det har gett spelrum för stora globala aktörer. Taipale tar som exempel Compagnie Générale des Eaux, som Napoleon i tiden grundade för att sköta vattenförsörjningen i viktiga städer. Bolaget växte sig småningom så stort att det kastade sig in i media- och underhållningsvärlden och döpte om sig till Vivendi. Till slut blev det konkurs, men den gamla delen räddades som Vivendi Environment, som 2003 döptes om till Veolia och som numera verkar i över hundra länder. I Pieksämäki har Veolia numera hand om vatten- och energiförsörjningen och avfallshanteringen.
I Finland är bolagets viktigaste bransch dock busstrafiken, som skötts under namnet Connex, numera Veolia Transport. Connex kom in på den finländska marknaden 1997 genom att köpa svenska Linjebuss, som ett år tidigare köpt Vantaan Liikenne Oy. Taipale konstaterar att detta är det vanliga mönstret: de globala aktörerna kommer in på lokala marknader genom att köpa upp existerande företag, inte genom att grunda nya.
Däremot kommer Taipale inte in på varför just franska företag har brett ut sig över världen, inklusive Finland. Utom det gamla Suezkanalbolaget (med SITA) nämner hon också investeringsbolaget G Square i Paris, som koncentrerar sig på europeiska företag inom hälsovårds- och socialbranschen och som i juni köpte Mikeva Oy, som verkar inom denna bransch i över 40 kommuner i Finland.
Och så har vi alltså franska JCDecaux som i slutet av 80-talet köpte in sig i Maximedia i Finland, och senare tog över firman helt. År 1990 sände Maximedia ett brev till staden där bolaget presenterade sin internationella samarbetspartner och erbjöd staden en ”förbättring av stadsbilden” enligt samma koncept som i Paris och London, vilket i praktiken innebar en kommersialisering. Bolaget hade presenterat sin sak för överborgmästaren, som energiskt understödde den. Från stadens ämbetsverk och fullmäktiges nämnder kom huvudsakligen kritiska synpunkter, men avtalet godkändes i fullmäktige efter en lång debatt med rösterna 47-31. Av debattörerna var det enbart Heidi Hautala som enligt Taipale såg de större perspektiven.
Vill du privatisera?
– i så fall har Kaarin Taipale en komihåglista i 30 punkter, som börjar så här:
• se till att alla begränsningar av den internationella handeln med produkter och tjänster försvinner och att konkurrenslagstiftningen om offentliga tjänster som kan privatiseras blir företagsvänlig
• säkra att finans- och aktiemarknaderna är fria och oreglerade på det globala planet
• verka för att NPM fortsättningsvis är den ledande doktrinen, så att den offentliga sektorn på olika nivåer leds som ett företag och till lämpliga delar privatiseras
• stöd en decentralisering så att regleringen på nationell nivå minskar och alltmer kan beslutas på lokal nivå
• gå in för att offentliga ämbetsverk blir affärsverk med färre politiker och fler representanter för näringslivet i ledningen
• verka för att affärsverken i sin tur omvandlas till aktiebolag, där kraven på transparens är mindre.
Och visst finns det de som stöder en sådan linje. Men på längre sikt kan följderna bli som i USA.
Peter Lodenius
