I årtionden har den västpapuanska befrielsekampen förts från den djupa regnskogen längs gränsen mellan Indonesien och Papua Nya Guinea. Men spjut och pilbågar har inte förmått skaka regionens stormakt, och konflikten har förblivit en av världens mest bortglömda. Nu överger en ny generation flyktingar föräldrarnas gerillataktiker till förmån för internationellt nätverkande och informationsinsatser.
Plötsligt reser sig byäldsten Francis Ferry och begär ordet med en dramatisk gest.
– Jag talar för rebellerna i OPM: 2013 kommer vi att ta till vapen. Vi har redan varit här i 30 år. Vi är trötta på att vänta och vill tillbaka till vårt hemland igen.
Frustrationen är begriplig – västpapuanerna har all anledning att känna sig svikna av omvärlden. Samtidigt är det ingenting särskilt innovativt över brandtalet som levereras i Selamat Corner, ett flyktingläger i Kiunga, västra Papua Nya Guinea. Väpnad gerillakamp är den strategi som OPM – Operasi Papua Merdeka eller Rörelsen för ett fritt Västpapua – alltid förfäktat.
Riggat val för indonesiskt styre
Sedan mitten av 1980-talet lever omkring 10 000–15 000 västpapuanska flyktingar i exil i eller omkring Kiunga, i flyktingläger eller bosättningar längs med gränsen. De har flytt undan det lågintensiva krig som pågått sedan Västpapua införlivades i Indonesien 1969, merparten efter ett misslyckat kuppförsök 1984.
Efter att Nederländerna 1961 avträtt sin forna koloni undertecknades en FN-överenskommelse om att Västpapuas invånare skulle få avgöra sin framtida status – integration eller självständighet – i en folkomröstning.
Indonesien ändrade dock på eget bevåg villkoren, och utan nämnvärda protester från ett undfallet FN kom en halv miljon västpapuaners öde att avgöras av ett drygt tusental ”representanter”. Samtliga hade handplockats av regimen i Jakarta, samtliga röstade för indonesiskt styre.
Redan två år innan det riggade valet hade Indonesien tecknat ett kontrakt som gav den amerikanska gruvjätten Freeport rätt att under 30 år exploatera Västpapuas orörda mineralresurser.
Genom avtalet försäkrade sig Suhartos militärdiktatur om USA:s långsiktiga stöd. Freeports gruva Grasberg är i dag världens mest inkomstbringande, och företaget alltjämt Indonesiens enskilt största skattebetalare.
Ockupation av privat mark
I byn Dome, belägen 25 kilometer från den indonesiska gränsen och hem för 95 familjer, är vardagen full av umbäranden. Invånarna har förlorat sin huvudsakliga proteinkälla sedan de tunga föroreningar som gruvföretaget Ok Tedi dumpar i Flyfloden har gjort fisken olämplig att äta. Och till skillnad från papuanska medborgare är flyktingarna inte berättigade till ersättning för den ekologiska förödelse gruvan orsakar.
Den absoluta merparten av all mark i Papua Nya Guinea är privatägd, och de flyktingar som vägrar låta sig interneras i officiella läger har sällan något annat val än att ockupera. Situationen orsakar spänningar och lokala markägare uttrycker stundtals sitt missnöje genom våldshandlingar.
– Förra året brände de vår skola till marken, säger Johnny Mathias, 30-årig tvåbarnsfar från Dome. Vi kontaktade polisen, men de gör sällan någonting.
I viss utsträckning är vedermödorna i Dome självvalda. Flyktingarna här har valt att inte ansöka om uppehållstillstånd.
– Om vi gör det finns det en risk att vi kommer att glömma varför vi är här, för att kämpa för Västpapuas frihet, säger byäldsten Panus Keileum.
– Om vi flyttar bort från gränsen kommer ingen att tala om vår sak och vi kommer att bli en del av Papua Nya Guinea. Istället väljer vi att bo här och uppmana den unga generationen att fortsätta kämpa.
De ungas informationskamp
I ett stamsamhälle där ålder är lika med status förefaller det dock som om de unga – oväntat, men av goda skäl – valt att inte följa alla föräldragenerationens råd.
Årtionden av sammandrabbningar längs gränsen, där OPM:s medellösa rebeller genomfört fruktlösa försök att konfrontera den indonesiska militären med pilbågar och spjut, har inte stärkt de västpapuanska positionerna. Samtidigt har rörelsen lamslagits av återkommande interna maktkamper.
– Ibland verkar det som om vi utkämpar två strider, en för självständighet och en om ledarskapet. Vi, den unga generationen, vill ha kollektivitet och en förenande idé, säger Andreas Hanueby, 23-årig universitetsstudent i lingvistik och antropologi.
Liksom många jämngamla från flyktinglägret Waterfront är han engagerad i frågan om självbestämmande, mer specifikt genom en studentorganisation som försöker sprida idén inom den akademiska världen.
– Många av mina medstudenter är framtidens papuanska beslutsfattare. Deras stöd kommer att bli värdefullt en dag.
Arbetet är ett exempel på en långsiktighet som tidigare saknats. Liksom ett exempel på hur den unga generationen ratar gerillataktiker till förmån för nätverkande och informationsinsatser.
– På 60-talet och 70-talet fördes motståndskampen i djungeln, men ingen visste om den. Det är därför vi måste få internationell uppmärksamhet. Vårt mål är att få FN att debattera frågan, säger 29-årige Steven Dude som arbetar för den lokala katolska missionen.
21-åriga Anna Yawa förkroppsligar mycket av den yngre generationens syn på självständighetssträvandena. Dels är hon förtroendevald medlem i en nyligen grundad västpapuansk ungdomsorganisation, dels hör hon till de unga kvinnor som kräver att aktivt få ta del av den kamp som i flyktinglägren traditionellt varit en manlig angelägenhet.
– Vi är fem kvinnor och sju män i ledningen. Det är helt avgörande att kvinnor är delaktiga. Vi har internet nu och måste vara en del av den moderna världen för att nå ut.
Men hon betonar att skiljelinjen mellan generationerna handlar om synen på strategi, inte om målsättning. Att det inte är ett uppror utan en utbildningsfråga.
– Jag tror att vi alla fick viljan att kämpa från våra föräldrar. Min generation är född och uppvuxen här, men vi har det i blodet. Vi kom till detta land för att kämpa för frihet.
Ivar Andersen
Fakta: Västpapua
• 1961 avträder Nederländerna sin besittning Västra Nya Guinea. En lokal rådsförsamling, inrättad med stöd av den forna kolonialmakten, döper om territoriet till Västpapua och utropar oberoende. Indonesien gör dock anspråk på territoriet, och FN enas om att invånarna själva ska få avgöra sin status i en folkomröstning.
• Valet 1969 riggas av Indonesien, som istället för att respektera uppgörelsens villkor handplockar ett drygt tusental västpapuanska representanter. Valet föregås av brutal repression mot självständighetsaktivister.
• Senare avslöjas det att Indonesien redan 1967 tecknat ett avtal som gav den amerikanska gruvjätten Freeport en 30-årig koncessionsrätt i Västpapua.
• Mellan 10 000–15 000 västpapuaner uppehåller sig i dag i Papua Nya Guinea. Regeringen erkänner inte deras flyktingstatus och de som inte ansöker om uppehållstillstånd nekas fri rörlighet och tillgång till social service.
