Finländarna kan inte längre kan blicka ut över den kinesiska djurrättssituationen från sina elfenbenstorn. Det anser Animalias Salla Tuomivaara som nyligen kommit hem från Kina. Hon påminner också om att den finländska pälsbranschen arbetar aktivt för att öka efterfrågan på päls i Kina.
Salla Tuomivaara är noga med att poängtera att djurrättssituationen i Finland fortfarande är bättre än i Kina på många områden. Men om det förleder oss att tro att vi så där lite självbelåtet kan luta oss tillbaka och njuta av vad vi åstadkommit så har vi fel. Kina, som ibland framförs som ett skräckexempel på ett land där djurskyddet inte har någon plats i dagspolitiken, gör inte enbart framsteg på den ekonomiska fronten: Tuomivaara säger att kineserna just nu även förbereder landets första heltäckande djurskyddslagstiftning.
– Förändringar sker ganska långsamt i Finland nuförtiden. På något sätt anser vi att samhället är ”färdigt” och att det inte kan bli så mycket bättre. I Kina är det knappast någon som tänker på det viset. Där finns en stark vilja att reformera och förbättra. Det väcker hopp även ur djurskyddssynvinkeln: trots att man ännu ligger efter så sker det hela tiden en snabb utveckling.
Tuomivaara har nyligen återvänt till Finland och till posten som verksamhetsledare för djurskyddsorganisationen Animalia efter att ha bott två år i Kina. Resan föranleddes av att hennes sambo gjorde energikonsultationer för miljöorganisationen Greenpeace men den gav henne också möjligheten att närmare bekanta sig med djurskyddssituationen i Mittens rike. Det blev ett antal skrivprojekt och Tuomivaara arbetade även vidare på sin doktorsavhandling. Temat är hur synen på människa och djur utvecklats inom sociologin.
– Det är en mycket intressant fråga varför man inom sociologin ser skillnaden mellan människor och djur som så viktig. Dessvärre är min avhandling ännu inte färdig, säger Tuomivaara.
Pälsbranschens dubbelspel
Om pälsnäringen skulle förbjudas i Finland så ökar produktionen i länder där djurskyddslagarna är på en lägre nivå, som till exempel just i Kina. Det här argumentet hörs ofta av branschens representanter i Finland. Tuomivaaras syn på situationen är ungefär den motsatta.
– Bland kinesiska djurskyddsaktivister råder en bestämd uppfattning om att både produktionen av och efterfrågan på päls i Asien påverkas av situationen i övriga områden, till exempel i Europa. Så länge som pälsar i dessa områden uppfattas som eftersträvansvärda statussymboler så ökar efterfrågan även i Asien.
Om konnotationerna av päls i Europa istället skulle vara ”omodernt”, ”etiskt klandervärt” och ”barbariskt” så skulle intresset minska även i Asien.
– Så länge som pälsproduktionen och efterfrågan är stor i Europa kan man alltså inte förvänta sig att den skulle minska i Asien heller. Även pälsuppfödarna i Finland medger det här: i branschtidningen Turkistalous stod det nyligen att så länge som pälsar syns på modevisningarna i Europa så är efterfrågan i Kina tryggad.
De finländska pälsuppfödarna drar nytta både av den tilltagande konsumtionen av päls i Asien och av den ökande produktionen. Tuomivaara säger att pälsuppfödarnas gemensamma försäljningskanal Saga Furs satsar stort på att den asiatiska lyckobrunnen inte ska sina.
– Pälsbranschen i Finland har lagt ner stora summor på att väcka positiva associationer kring en pälsbetonad klädstil i Kina. Dessutom har man sålt finländsk knowhow för att hjälpa de lokala pälsuppfödarna där. Så Finland exporterar både efterfrågan och produktion av päls till Kina.
Någon kan hävda att det ju är positivt att pälsdjuren i Kina föds upp med finländska metoder men det är att missa poängen i Animalias budskap. Tuomivaara säger att pälsproduktionen i olika länder i stort sätt ser likadan ut och lider av samma problem trots att burstorlekar och medicineringen av djuren kan variera.
Från ”hobby” till etablerad samhällsfråga
För att avslutningsvis ställa fokus på djurskyddssituationen i Finland och västvärlden säger Tuomivaara att den i alla fall blivit accepterad som en legitim samhällsfråga liksom könsjämlikhet, miljöfrågor och etisk produktion.
– På 1960- och ännu på 1970-talet sågs djurskydd som en hobby. Till exempel att gamla tanter var oroliga för grannskapets katter eller att aktivister sporadiskt demonstrerade mot användningen av försöksdjur. Men nu har vi kommit till en situation där så gott som alla människor vill att djuren behandlas väl. Verkligt få ser det som rumsrent att säga att djurplågeri är i sin ordning.
De senaste årens ekonomiska problem i Europa har ändå lagt sordin på djurskyddslagstiftningen.
– Särskilt på EU-nivå har den ekonomiska nedgången försvårat genomförandet av djurskyddsreformer. I dessa tider verkar politikerna inte orka bry sig om saken.
I den finländska riksdagen var det ändå många ledamöter som bad om ordet under remissdebatten om medborgarinitiativet mot pälsfarmning (läs mer på följande sida). Själva diskussionen är Tuomivaara nöjd med men inte vad den utmynnade i.
– Ledamöterna ansåg allmänt att det är viktigt att diskutera djurens situation. Men de menade även att ekonomin är såpass mycket viktigare att man inte kan göra så värst mycket gällande djuren. Det är tyvärr en ganska vanlig ståndpunkt: man tycker att det är en ”trevlig sak” att djur behandlas bra men man vill inte införa bestämmelser för att garantera det.
text & foto Oskar Skogberg
