Diplomathustrun Galina har tillsammans med sin man Igor och parets dotter Marina blivit stationerad vid det ryska konsulatet i Åbo, efter att familjen under längre tid vistats i både Afrika och Asien. Det ständiga flyttandet mellan kontinenter och städer har skapat en pluralistisk och identitetsmässigt brokig familjeenhet, där barnen gjort sig hemmastadda i både Japan och Finland medan Galina alltjämt lider av en gnagande känsla av rotlöshet. Frustrerad över diplomatfruns roll som portabelt hem och ständigt kulturcentrum vänder hon allt oftare blicken mot Sankt Petersburg, hennes ungdoms hemstad och en central komponent i Zinaida Lindéns tredje roman För många länder sedan.
Med milt vemod inleder Lindén sitt verk med att skildra Galinas uppväxt i det dåvarande Leningrad, i egenskap av enda barn till intellektuellt bevandrade men emotionellt frånvarande föräldrar. I sin vimsiga och sorglösa tvåsamhet, ”… varats olidliga lätthet”, som Lindén uttrycker det, har föräldrarna svårt att förstå sig på dottern som svärmar för det dystra, förkroppsligat i en passion för den italienske 1700-talskonstnären Giovanni Battista Piranesis mörka och suggestiva fängelsesvit. En själsfrände (och ett tillfälligt kärleksobjekt) hittar Galina istället i den yngre grannpojken Roman, en rebellisk långhårig balettdansör, som dock temporärt försvinner ur hennes liv då Galina gifter sig med diplomataspiranten Igor efter att hennes föräldrar avlidit under dramatiska omständigheter. Den kaosartade koppling som alltid funnits mellan Roman och Galina drar dem ändå till varandra också på äldre dagar, och deras komplicerade relation går som ett dimstråk genom hela romanen, från de första kapitlens trevande förälskelse till de sistas plågade krampaktighet.
Språkligt sätt är det en angenäm upplevelse att läsa För många länder sedan. Galinas svala, och ibland på gränsen till arroganta sätt att betrakta och kommentera världen omkring henne kryddas med intressanta intellektuella referenser och syftningar som lyfter texten och ger den djup. Diplomatlivets emellanåt förvirrande och frustrerande natur av att både vara i utlandet och inte vara det redogörs för med plågsam tydlighet, och genom Galinas person illustreras den påtagliga absurditeten i att ständigt tvingas agera kulturell representant för ett hemland man kanske endast besökt sporadiskt under de senaste åren.
Till de absolut intressantaste avsnitten i romanen hör de där Galina funderar kring rysk identitet, och den förvirring som rådde i landet under den tidiga postsovjetiska eran då invånare som tidigare bott i ”de folkstyrda staternas enade välde” plötsligt skulle bli ryssar. I det ideologiska tomrum som föddes i efterdyningarna av Sovjetunionens fall skapades en ny rysk identitet som i både Galinas och Igors ögon framstår som ”… en lustig spegelbild av Sovjetunionen” där fötterna och huvudet bytt plats, och som de upplever som främmande och obekant. Även om Lindén genom Galina inte direkt idealiserar den sovjetiska perioden utan på många ställen tvärtom förhåller sig bitskt ironisk till det genomideologiserade samhället, kan ändå en viss bedrövelse skönjas över att så mycket av det som Sovjet-eran innebar förlorades och förändrades, t.ex. synen på feminism. Dessa tillbakablickar och jämförelser mellan dagens och gårdagens ryska samhälle och identitet smälter fint in i berättelsen om Galinas liv och hjälper till att stärka karaktäriseringen av diplomathustrun som i många aspekter av sitt liv trängtar efter något som inte längre finns där.
I slutskedet av romanen väljer Lindén av någon anledning att placera in en stor förändring i händelseförloppet då Galina reser till St. Petersburg för att besöka sina föräldrars grav. Detta avbrott i den annars rätt harmoniskt flytande handlingen uppenbarar sig väldigt abrupt och förklaras egentligen aldrig, vilket leder till att händelseutvecklingens funktion förblir oklar eftersom den inte öppnar för några större upplösningar eller tolkningsförändringar. Romanen avslutas därför tyvärr på ett aningen oklart vis, vilket dock inte förändrar det faktum att För många länder sedan är en intressant och tankeväckande roman, inte minst på grund av dess diskussion kring identitet och globalisering. Galinas känslor av rotlöshet tecknar ett porträtt av en ständigt föränderlig och växlande värld, där tillvaron igår inte nödvändigtvis är densamma som imorgon.
Matilda Hakala
Zinaida Lindén:
För många länder sedan.
Schildts & Söderströms, 2013.
