En samling dikter av Samuel Taylor Coleridge (1772-1834) är vad jag haft på mitt nattduksbord i sju års tid. Jag konsulterar dikterna på julaftnar, påskaftnar, och andra aftnar, söndagsaftnar. Augustiaftnar. Aftnar då tillvaron tycks spela tärning med en.
The Rime of the Ancient Mariner är dikten jag i ringlek vandrar runt, runt, runt, i vaket och drömlikt tillstånd, ibland. Coleridge sammanfattande inledning till dikten lyder så här: ”How a Ship having passed the Line was driven by storms to the cold Country towards the South Pole; and how from thence she made her course to the tropical Latitude of the Great Pacific Ocean; and of the strange things that befell; and in what manner the Ancyent Marinere came back to his own Country.”
Dikten utspelar sig alltså till största delen på havet; i den nyckfulla drömmens och det kvicksilvriga undermedvetnas domän. Men diktens inramning befinner sig på land, där klarhet, ljus och ordning lyder. Utanför en kyrka, där ett bröllop just ska äga rum, drar den gamle sjömannen en bröllopsgäst till sig och insisterar på att få berätta sin historia. ”He holds him with his glittering eye– / The Wedding-Guest stood still, / And listens like a three years´child: / The Mariner hath his will.”
Den gamle sjömannen berättar om hur det stora skeppet lämnade hamnen och galant seglade söderut, tills efter ekvatorn en storm slungade skeppet än mer söderut, ända till polartrakterna. ”The ice was here, the ice was there, / The ice was all around: / It cracked and growled, and roared and howled, / Like noises in a swound!”
Plötsligt kom en albatross flygande, som inte bara hämtade med sig god tur ”a good south wind sprung up behind”, utan också gav de andra sjömännen underhållning, under nio kvällars tid. Tills den gamle sjömannen, lika plötsligt, sköt ner albatrossen med sin båge. Från denna punkt finns ingen återvändo till det normala och underliga saker börjar hända.
Skeppet börjar driva mot områden av stiltje: ”Day after day, day after day, / We stuck, nor breath nor motion; / As idle as a painted ship / Upon a painted ocean.” Törsten invaderar: ”Water, water every where, / And all the boards did shrink, / Water, water, every where, / Nor any drop to drink.” Besättningen beskyller eländet på den gamle sjömannen och hänger den döda albatrossen runt hans nacke, ”the Albatross about my neck was hung”.
En dag uppenbarar sig långsamt ett spökskepp, med Döden och Mardröm Livet-i-Döden ombord. De kastar tärning om liv och död, och medan Mardröm Livet-i-Döden vinner den gamle sjömannens liv, vinner Döden liven på resten av besättningen. En efter en dör sjömännen och i sju dagar och sju nätter är den gamle sjömannen omringad av de döda sjömännen som var och en med sin döda blick förbannar honom.
I månskenet får den gamle sjömannen syn på sjöormar, som först äcklar honom, men snart fascinerar honom med sin underliga skönhet, till den grad att han välsignar dem. ”A spring of love gushed from my heart, / And I blessed them unaware”/…/The self-same moment I could pray; / And from my neck so free / The Albatross fell off, and sank / Like lead into the sea.”
Den gamle sjömannen får äntligen ro och somnar – ”Oh sleep! it is a gentle thing, / Beloved from pole to pole! / To Mary Queen the praise be given! / She sent the gentle sleep from Heaven, / That slid into my soul” – och medan han sover börjar det regna. De döda sjömännen, besjälade av änglar, stiger upp och seglar skeppet hemåt. ”Oh! dream of joy! is this indeed / The light-house top I see? / Is this the hill? is this the kirk? / Is this mine own countree?”
De zombieliknande sjömännen dimper ner som döda igen när änglarna lämnar deras kroppar och efter att den gamle sjömannen blivit räddad av en räddningsbåt sjunker skeppet ner i havet som bly. Ombord på räddningsbåten är en eremit, för vilken den gamle sjömannen känner ett smärtsamt behov att berätta sin historia. Från den stunden, och för all framtid framöver finner sig den gamle sjömannen tvungen att gång efter gång berätta sin historia, om och om igen. ”Since then, at an uncertain hour, / That agony returns: / And till my ghastly tale is told, / This heart within me burns. // I pass, like night, from land to land; / I have strange power of speech; / That moment that his face I see, / I know the man that must hear me: / To him my tale I teach.”
Vilken är då moralen som den gamle sjömannen vill lära ut? Det är moralens banalitet som gör dikten som helhet svårtolkad: ”He prayeth best, who loveth best / All things both great and small; / For the dear God who loveth us, / He made and loveth all.”
Väl så. Men varför slutar då dikten så här: ”The Mariner, whose eye is bright, / Whose beard with age is hoar, / Is gone: and now the Wedding-Guest / Turned from the bridegroom´s door. // He went like one that hath been stunned, / And is of sense forlorn: / A sadder and a wiser man, / He rose the morrow morn.”?
Standardtolkningen av dikten går ut på att läsa den som en variation på syndafallets och frälsningens tema. Men det finns för många motstridigheter och övernaturliga väsen i dikten som gör en kristen läsning svår att spika fast.
Frågan om varför den gamle sjömannen skjuter albatrossen är av den kalibern att man lätt kan tillbringa resten av sitt liv att fundera på den.
Mina egna tankar går till Mr. Meursault som utan orsak skjuter araben på den algeriska stranden i Albert Camus Främlingen (1942). På frågan varför han sköt araben, fumlar Mr. Meursault att ”det var på grund av solen”. Vad gäller den gamle sjömannen, kunde han lika bra säga att han sköt albatrossen ”på grund av isen”. Tänk om den gamle sjömannen, bland alla massiva isblock plötsligt fick en epifani av livets totala absurditet? Tänk om han i välsignandet av de groteska sjöormarna gör så i en akt av acceptans av det absurda?
I en annan av sina texter analyserar Camus myten om Sisyfos, som av gudarna hade blivit dömd till att i all evighet, av och an, rulla en stor sten uppför en kulle, från vilkens topp stenen av sin egen tyngd alltid rullar ner igen. Gudarna resonerade att det värsta straffet vore ett oändligt meningslöst arbete. Men Sisyfos låter sig inte krossas, utan finner ro i sin tillvaro (”the point is to live”), hur absurd den än är. Sisyfos fortsätter förakta gudarna, och döden.
”One must consider Sisyphus happy”. För att han, under promenaden i nerförsbacken, inser sin tankes frihet och sitt ansvar för sin egen tanke. (Var och en av oss gör det inte, vad gäller mig själv: en mental exercis av rang.)
Dömd att i all oändlighet vandra omkring och berätta sin historia, befinner sig den gamle sjömannen i en liknande situation som Sisyfos. Men även han finner ro och är lycklig ”whose eye is bright”. Därför menar han allvar när han levererar sin banala kärleksmoral. Trots sitt öde, konstaterar han att allt är väl. Han besegrar sitt öde, föraktar uppgivelsen.
Den stackars bröllopsgästen däremot, som via den gamle sjömannens historia får syn på det absurda men tills vidare är inkapabel att acceptera det, slungas in i en existens ”of sense forlorn”. Därför vaknar han också följande morgon som en visserligen klokare, men också sorgmodigare man.
The Rime of the Ancient Mariner är en dikt jag återvänder till när det känns som om himlen håller på att ramla ner. Den tröstar mig och påminner mig om att livet går vidare, att var och en måste gå vidare, liksom den Gamle Sjömannen, alltmedan man tillsammans med honom konstaterar att allt är väl.
Julia Kneževič
