Tiden tickar oupphörligt

Christian Brandts Klockan presenteras som ”en roman om tiden och vansinnet”, vilket i allra högsta grad sammanfattar vad den lilla romanen kretsar kring. Tiden, tidsanknutna frågor av filosofisk natur och berättarjagets vilja att överlista tiden gör sig gällande som bärande tema och berättarjaget ryggar inte för högambitiösa tankar i stil med: ”Sen tänker jag på tidens väsen. Det är den uppgiften jag gett mig. Att begripa vad det rör sig om.”

Berättaren i Klockan är en gammal man, Jakob, som tillsammans med sin tvillingbror Alexander är inne på livets sista varv. De båda tas omhand av en tredje man, Alfred, men egentligen vet man ytterst lite om alla tre personerna. Därtill får Jakob stundvis också sällskap av de båda prinsarna K. och A., figurer som inte låter sig definieras i första taget. De påminner om den arketypiska bilden av djävulen och ängeln som sitter på var sin axel och viskar i varsitt öra, men vem som representerar vem är i det här fallet omöjligt att veta.

Efter en början i realistisk anda som går in på den långsamma vardagslunken då man är gammal, trött och vill mer än vad man egentligen orkar med, utvecklas Klockan till en högst märklig berättelse. Plötsligt tar handlingen oväntade språng som strider mot både fysikens och logikens lagar. Jakob ger sig iväg på en odyssé där en samling vistelseorter avlöser varandra, och både platser och personer dyker upp som vore de självklara, för att sedan försvinna, som om de aldrig existerat.

Då berättelsens surrealistiska drag träder fram påminner det allt mer om en blandning av Kafka och en del av Paul Austers mer experimentella romaner. De surrealistiska och absurda elementen i Klockan förstärks genom att alla direkta förklaringar och samband saknas. Naturligtvis kan man fundera vidare på Klockan som en symbolisk berättelse, med den gamle mannen som äventyrare, ute på sin sista stora resa.

Balansen mellan ytterligheter som himmel och helvete, och vansinne och icke-vansinne, genomyrar också boken. Är det brodern Alexander som är vansinnig, så som Jakob menar, eller är det i själva verket Jakob själv? Är Jakob seriös i sin ansats att försöka överlista tiden och hur kommer det sig att han nästan konstant hör tiden ticka? Och vilken roll spelar Alfred egentligen för tvillingbröderna, då framställningen av honom pendlar mellan sträng förmyndare utsänd av ”systemet” och en hjälpande hand? Ytterligare ett annat par av motpoler som påträffas är vardagens närmast stillastående tillstånd, vilket kontrasteras med tempo och hastig rörelse då Jakobs äventyr utanför hemmet börjar. Därtill förekommer också temat ålderdom, med kroppens begränsningar och allt vad det innebär.

I Jakob har Brandt skapat en skarp iakttagare med känsla för språklig precision och detaljer. Ibland är språket vackert poetiskt, ibland blir Jakobs iakttagelser och formuleringar snudd på komiska. Det ligger en något gammaldags stämning över berättelsen och vissa av romanens stycken är så visuella att jag föreställer mig dem som sekvenser ur gamla filmer, särskilt då Jakob befinner sig på ett värdshus där krögaren putsar glas och en kvinna sitter vid pianot. Klockan är en tunn roman som bäst lämpar sig för långsam läsning med eftertanke, både för att fånga dess visuella sida och för att möjliggöra en symbolisk tolkning av innehållet.

Anna von Bonsdorff
Foto: CityGypsy11 / Flickr

Christian Brandt: Klockan. Kain, 2013

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *