Intighet och fåfängligheters fåfänglighet har alltid stått Bo Carpelans verklighetssinne nära, men i den sista diktsamling han själv sammanställde innan sin död 2011, är perspektivförskjutningen ändå anmärkningsvärd. Det närliggande så litet och förvridet inför det stora bortom, i väntan på det ofrånkomliga slutet, att effekten blir närmast kubistisk. Det lilla som finns kvar i synfältet – en gata, ett träd, en hand – får groteska proportioner och grov tydlighet. Eller som det heter i slutet av dikten ”Sorg”:
/…/
Såsom i livet
det fjärran belägna osynligt
men dock där,
det närstående handfast ogripbart,
och i det sedda lågmält
sorg, att tvingas lämna
allt detta.
En av orsakerna till detta förvridna intryck är att syntaxen är ovanligt upplöst i dessa sena dikter. Inte bara fragmenterad och full av lakuner, utan meningarna hänger ofta inte ihop – även om det känns så. Som i de citerade raderna ovan.
Det som bär är istället versen, ofta sapfiska eller alkaiska rader, ibland tudelade, som bildar stomme. Det vill säga en tvåtaktig rytm som ibland bryts upp och får extra energi av nån extra stavelse: ”Hón betráktade hánden sóm höll bóken” (min läsning utmärkt med accenter).
Ofta avslutas dikterna i ett slags ritardando, där raderna är mer upplösta och kortare, så att också själva metriken blir en berättelse om att embarkeringen till intet är nära förestående – som i den märkliga ”Tillräckligt”, som liksom verkställer upplevelsen av att ha gått från att leva till att vara en som har levat, via en ovanlig torktvättsliknelse (djupfrysta våta lakan), med hjälp av ett nästan bullrigt inrim (kölden–sköldar); men framför allt på grund av den nästan svindelframkallande tempoväxlingen i sista radens insikt:
Nu är jag ensam,
har sett tillräckligt
av yttre ting, ser nu
själarna hängda på tork
i kölden, som sköldar,
är en av dem.
Det finns också ännu kortare dikter, där de grekiska rytmerna bara finns svagt närvarande, som en antydan. Till exempel ”Vinden” som är nästan emblematisk för hela samlingens tema – de ojämförliga proportionerna mellan det närliggande och det okända:
Vinden
en våg i ett enda träd
talar där, inom mig
ett tecken
att natten är nära.
Vinden har här en förmedlande uppgift; den ”talar” genom att skaka om trädet, talar till den som har förmåga att förstå. Ett annat slags återkommande budbärargestalt är ”den okände” som likväl kan vara han själv, fördubblad i den separation från livet som här pågår.
Och naturligtvis har barndomen en påträngande närvaro, ofta i måleriska återgivningar av sinnesintryck från de kommande åren som ingenting betyder för nån annan, men som plötsligt dyker upp, också som ett slags bud: ”en mörkblå klänning, / en morgon i juni, i motljus, / en svalka främmande / för de vuxna”.
Jag kan inte tillräckligt om Carpelans biografi för att veta bakgrunden, men ett annat tema som fogar sig till de övriga är dikter om avsked och änklingstånd, skrivna i ett dunkel där skillnaden mellan här och borta, mellan levande och död, mellan jag och du – till och med mellan han och hon förbleknar.
För det är vad som slutligen inträffar i dessa skymningsskisser: själva orden deltar i den pågående identitetsförlusten och är inte längre sig själva. Eller åtminstone inte vad de vanligen är i umgängesspråket, i den ordnade syntaxen, i litteraturen. Nej, varje ord ruskas om av en övermäktig vind och blir skrämmande. För här finns inte en gnutta tröst att få. Det är det för sent för.
John Swedenmark
Bo Carpelan: Mot natten. Dikter 2010. Schildts & Söderströms, 2013.
