Den avgörande händelsen i En mörk strimma av ljus utspelar sig på de första sidorna i romanen. I Damaskus finare delar bor överklasskvinnan Hanan al-Hashimi tillsammans med sin make Anwar. Deras äktenskap är kärlekslöst och barnlöst. En natt, efter att ha vaknat ur en mardröm, upptäcker Hanan att ljuset är tänt i hennes makes rum. Det den sneda ljusstrimman över golvet får henne att glänta på dörren och upptäcka hennes älskade tjänsteflicka Alya i makens säng. I raseri och svartsjuka kastar Hanan ut sin tjänsteflicka.
Alya vill inte återvända till de sopluktande kvarteren hon minns från bandomen, till den undergivna modern och den våldsamme fadern, som åtta år tidigare lämnade bort henne till familjen al-Hashimi. Men eftersom hon inte har någon annanstans att ta vägen börjar hon vandra genom staden, iklädd sin matmors gamla högklackade skor, tillbaka mot slumområdet. Kvar i villan ångrar sig Hanan bittert. Hon är djupt förälskad i och beroende av Alya, vilket hon själv inser.
Detta är romanens ramberättelse, inom vilken de två kvinnornas liv, minnen och drömmar växer fram.
En mörk strimma av ljus är Samar Yazbeks första roman på svenska, för vilken hon tilldelades svenska PEN:s Tucholskypris år 2012.
Yazbek målar upp kontrastrika bilder av Damaskus. Det är klassiska ytterligheter som ställs mot varandra: överklassen mot underklassen, man mot kvinna. Men rollerna växlar och förvrids, och det är framförallt det som gör romanen intressant, även om det bara kan ske i mörkret. När ljuset tänds återgår allt till den vanliga hierarkin.
Det handlar om kärlek, om den passionerade kärleken mellan kvinnorna i överklassen, långt borta från sina makars dominans. Men det är ändå den kärlek Hanan hyser för Alya, som verkar vara romanens mest kompromisslösa. De möts om nätterna i Hanans säng, och de byter roller med varandra. Hanan är den som smörjer in tjänsteflickan med parfymerade oljor efter ett varmt bad. De båda kvinnornas olika klasstillhörigheter upplöses om nätterna, för att sedan återinrättas i och med dagsljuset intåg.
Varken Alya eller Hanan äger egentligen sina identiteter. Alya fick sitt namn efter sin vackra, döda syster och hemsöks ständigt av hennes stelnade blick. Hanan förlorar sig själv, först i äktenskapet med kusinen som hon aldrig älskat och sedan i passionen för Alya.
Männen i romanen är antingen våldtäktsmän eller likgiltiga skuggfigurer (som Hanans make, som liknas vid en döende krokodil). Det är en ständig kamp som pågår mellan könen och ömsesidig förståelse mellan man och kvinna verkar vara en omöjlig ekvation. Hanan har redan som barn lärt sig av sin mor att ”kvinnor var skapta för att lida”. En regel som gäller oavsett samhällsklass. Men det är slumkvarterens kvinnor som är de mest utsatta. Tyngda av fattigdomen kan de inte ens för en stund fly undan männens dominans.
Det är på många nivåer en fysisk roman, en rent ut sagt kroppslig text. Yazbek beskriver dofter och känslor: apelsin, rosor och kanel, siden och knivseggar mot huden. En mörk strimma av ljus är en förförisk berättelse, samtidigt som kvinnorna lever en vardag där våldtäkter och misshandel hör till vanligheter. Sexakten framställs som ett maktspel där var och en vet sin position, och håller på den. Alya, som egentligen hör till de underordnade, vet att utnyttja detta och blir på så sätt den överordnade i sängen. Natten är hennes rike. På dagen är hon tjänsteflickan och på natten härskare över de personer som hon annars betjänar.
Ibland verkar det som om romanens karaktärer inte äger sina egenskaper. Istället följer de sina instinkter, som den tioåriga Alya och hennes djuriska stridslust. Hon rör sig som ett vilddjur genom slumkvarterens gränder och biter bråkande pojkar i nacken. Alya förblir den svåråtkomliga överlevaren, vars egentliga känslor för Hanan man aldrig kommer åt.
Romanens komposition med ramberättelsen och de två kvinnorna gör den något repetitiv. De fastlåsta rollerna får också karaktärerna att ibland verka mekaniska. Männen (som är få) är lata och egoistiska, kvinnorna är fogliga. Troligen finns det en tanke med mekaniken; det handlar om överlevnad på samhällets bottenskikt. Det är när överklasskvinnorna umgås med varandra, då de slipper sina roller som lydiga hustrur, som de blir mest mänskliga.
Yazbek återkommer ständigt till vissa liknelser och påståenden i texten. Hon verkar veta vad hon vill säga, vilket leder till att romanen ibland blir övertydlig. Vissa saker berättas helt enkelt några gånger för mycket och ibland verkar författaren känna sig manad att klargöra sådant som jag som läsare redan har förstått av sammanhanget. En mörk strimma av ljus är till det yttre en enkel berättelse som ändå rymmer många undertoner, både skrämmande och förföriskt skimrande.
Elin Rosén
Samar Yazbek: En mörk strimma av ljus. Ordfront, 2012
