Känslan av att inkräkta i någons privata sfär försvinner alltmer då ett visst mått av fiktionalisering tränger in i Mathias Rosenlunds läsning av Paul Celans och Ingeborg Bachmanns brevväxling.

 Vad sker medan en läser en bok som innehåller brev som två individer har skrivit till varandra utan tanke på att det som skrivs kommer att publiceras?

Brev. Ett personligt meddelande från en till en annan.

Då jag läser korrespondensen mellan den rumänske poeten Paul Celan och den österrikiska författaren Ingeborg Bachmann – brev som inte sällan är passionerade, starka och fyllda till brädden med svartsjuka – känner jag mig som en inkräktare. Jag tänker: Har jag rätt att vistas här, i någon annans privata sfär?

 

* * *

Både Celan, världskänd poet och översättare, och Bachmann, också känd och uppskattad poet och romanförfattare, hör till den centraleuropeiska litteraturens kanon. Deras korrespondens finns samlad i boken Brev som getts ut av Ellerströms förlag, och som blivit översatt från tyskan av Linda Östergaard och Lars Inge Nilsson. Brevväxlingen inleddes under hösten 1948 och kom att pågå ända fram till sommaren 1967, ett drygt år innan Celan av sin livslånga depression drevs till självmord genom att kasta sig i floden Seine.

I breven får en dyka ner i ett Europa som håller på att andas ut efter några årtionden av explosiv litterär modernism. Litterära storheter som Nelly Sachs och Günter Grass skymtar förbi i breven, och det finns en påtaglig känsla av att båda brevskribenterna var mycket aktiva och centrala aktörer på ett (tyskspråkigt) litterärt fält som präglades av en indignerad uppgörelse med andra världskriget och de fasansfulla dåd som nazisterna och deras hejdukar utförde.

Den miljö som skribenterna befinner sig i liksom andas högkultur. De rör sig i Wien, Paris, Rom. De har kontakt med samtidens stora namn, och kommer också själva att höra till dem. Mitt i allt detta kommer Celan och Bachmann att träffa varandra under några korta veckor i Paris sommaren 1948, runt tiderna för Bachmanns födelsedag. Efter det börjar de skriva till varandra, och tonen är varm och passionerad: ”Käraste, jag längtar så mycket”, skriver Bachmann till Celan, som i sin tur svarar: ”Kära Ingeborg, […] tänk en smula på det som strök förbi över mig när jag talade med dig.”

Ja, vi får redan i början av brevväxlingen komma dem mycket nära.

 

* * *

Brevet som genre intresserar mig. Det innerliga ordens samkväm som uppstår när Celan och Bachmann skriver till varandra är eggande. Under loppet av några hundra sidor får jag lära känna två människor som har viktiga, desperata och trösterika ärenden till varandra. Jag önskar att också alla fiktiva böcker hade ett ärende som känns lika akut som det här.

Men vad är det då som gör dessa brev till litteratur? Knappast tänkte sig brevskribenterna att det de i själva verket sysslade med var att komponera skönlitterära alster. Jag föreställer mig att de i stället, om de blivit tillfrågade medan de satt där i sina kammare och skrev brev efter brev, skulle hålla med om detta påstående av Gunnar Björling: ”Inte skriver vi ju för litteraturhistorien”.

Nej, de skrev antagligen inte sina brev med tanke på sitt litterära eftermäle. Snarare är det just i den litteraturhistoriska blick som jag här ägnar Celan och Bachmann som breven förvandlas från privat korrespondens till litteratur. Det är när jag genom att läsa och skriva om breven kontextualiserar – och uppskattar – dem som de liksom ges ytterligare en dimension, efter att redan en gång ha förvandlats genom att översättas till svenska. Så blir litteraturen alltmer komplex, nyanserad. Det som inte nödvändigtvis varit litteratur då det komponerades, blir det. Litteraturhistorien rör på sig, ges nya valv och korridorer, så också här, i denna essä.

Ytterligare något som driver mig vidare i min läsning av Brev är att jag ständigt söker en kompositionsprincip. Något som sammanbinder det ena med det andra, liksom man i stora myllrande romaner (ta till exempel Gabriel Garcia Márquez mästerverk Hundra år av ensamhet) kan hitta den röda tråd som ledsagar en genom virrvarret av personer och händelser. I en läsning av brev, precis som när en läser till exempel publicerade dagböcker, måste denna princip definieras som något helt annat än när det är fråga om fiktiva texter, och dessutom är det med största sannolikhet något som inte aktivt finns till medan själva skrivakten pågår. Kompositionsprincipen, den puls eller det driv som bär upp texterna, finns i den retrospektiva blicken på det skrivna.

Vilken princip finner jag i breven? Vad är det som får fungera som det kitt som håller textflödet sammansatt?

Det är kärleken och poesin.

 

* * *

Under årens lopp utvecklas en allt mer vänskaplig och förtrolig ton i breven, men fonden för allt det som skrivs – det vill säga Celans och Bachmanns första och av allt att döma passionerade kontakt sommaren 1948 – fortsätter envist att dyka upp i små formuleringar som avslöjar att mottagarna för breven är innerligt måna om varandra, eller, lika troligt, om minnet av varandra under den första tiden.

Det är som om de inte förmår släppa taget om den kärlek de en gång känt för varandra, och som får dem att ständigt förlita sig på varandra i allt. Celan, vars liv och verk i stor utsträckning präglades av det faktum att han överlevde koncentrationslägren under andra världskriget, skriver desperata brev till Bachmann när han känner att han är ”tillbaka i det mörka” och när han åter en gång ”måste gå genom en längre stumhet”. Bachmann i sin tur verkar inte kunna fatta beslut gällande sin karriär och sitt skrivande utan att först fråga Celan om råd, till exempel antar hon en position vid universitet i Frankfurt först efter att hon fått hans välsignelse. I en gripande formulering skriver hon till honom: ”Ta inte din hand ifrån mig, Paul, snälla, gör inte det.” Hon skriver också till honom med uppmuntran: ”Det enda man kan göra är att ta med sig sina rädslor ut i verkligheten och lösa upp dem där, inte i tankarna”.

Trots alla de här tecknen på att Celan och Bachmann verkligen behövde varandra och stod varandra mycket nära, delade de alltså enbart några veckor tillsammans sommaren 1948. Efter det verkar deras möten ha varit sporadiska som bäst. En stor del av breven i boken ägnas också just åt att de bägge försöker planera sina respektive tidtabeller så att de igen ska ha möjlighet att träffas, om så bara för en dag här och en dag där.

Dessutom var båda två gifta på annat håll, Celan med Gisèle Lestanger och Bachmann småningom med Max Frisch. Ungefär halvvägs in i Brev börjar det dyka upp brev också av Gisèle och Max. Gisèle skriver till Ingeborg Bachmann och Max skriver till Paul Celan. Samtliga skribenter är medvetna om hur den relation som binder Celan och Bachmann vid varandra ser ut, att de delar en djup vänskap och kanske något mer än det. Ändå, eller möjligen är det just därför, upprätthålls en artig och respektfull ton av samtliga parter i det som nu har blir en korrespondens med fyra röster.

Ungefär här känner jag att något börjar göra den läsart jag hittills anlagt problematisk. Hittills har jag läst brev. Två personers privata korrespondens. Ofta har det handlat om triviala saker som tidtabeller och arvoden för diverse arbeten med översättningar av dikter, men i stora stycken också om allt sådant som man förknippar med kärlek – längtan, omtanke, svartsjuka, etc.

Så här långt har jag hunnit bygga upp en förhoppning om att Celan och Bachmann ska ha det bra, att de på något vis ska få vara med varandra och inte vara tvungna att leva sina liv i sär. Denna förhoppning börjar dock så småningom grusas, framför allt av Celans svårmod och deprimerade sinnelag som ständigt får honom att ducka för allt som kan tänkas hota hans integritet som diktare (Max Frisch hamnar till exempel i onåd då han dristar sig till att ifrågasätta Celans indignerade reaktion på en ofördelaktig recension). När Max Frisch själv tar till orda i korrespondensen inser man strax att hans sobra sinnelag och nyktra blick på livet och konsten antagligen är en del av det som har lockat Bachmann. Men även efter att Bachmann och Max Frisch levt tillsammans ett tag skriver Bachmann resignerat till Celan: ”Vi vet ju det – det är nästan omöjligt för oss att leva med en annan människa”.

Och just det här stället i boken, där fler än två personer träder in på arenan, är den punkt där min faktainriktade läsning av breven börjar övergå i någonting annat. Det sker en förskjutning: jag läser inte längre brev, märker jag, utan börjar skapa egna intriger för de personer jag läser om. En grad av fiktionalisering träder in i läsningen. I en mer strikt läsning av breven – säg en litteraturhistorisk studie – skulle jag naturligtvis inte tillåta mig själv att glida ifrån det faktiska materialet, men jag märker att jag njuter bra mycket mer av breven genom att låta små glidningar förekomma här och där, små stycken jag föreställer mig att har varit en del av Celans och Bachmanns historia.

Jag föreställer mig den strandbank de har suttit vid i Paris. Jag försöker se framför mig de restauranger de besökte tillsammans. Och de måste ju ha kysst varandra bra många gånger, gjorde de inte det?

Så blir min läsning något annat än det den började som. Det märkliga är också att den känsla jag i början av läsningen hade av att vara en inkräktare i någons privata sfär försvinner alltmer i takt med att jag unnar min läsning små utsvävningar här och där. Det är som om jag lät mitt eget fabulerande få en lika stor roll i läsningen som de ord jag de facto läser. Det tröstar mig på sätt och vis men samtidigt uppstår en annan fråga – som får bli ämnet för en annan text: gör jag våld på dem som skrivit de här breven i och med att jag låter min fantasi skena iväg på det här sättet?

 

* * *

Som avslutning några ord om det som Celan och Bachmann faktiskt skriver mycket om: poesi. Bägge är poeter, de skickar varandra sina diktutkast som de också kommenterar och föreslår förbättringar till. Det finns en tydlig ömsesidig respekt för den andras diktargärning, en respekt som inte grumlas ens när svartsjukan hotar splittra deras kontakt. Jag känner mig rentav så pass säker på den respekt jag känner av mellan Celan och Bachmann att jag vågar påstå att poesin spelade en stor roll i varför de till en början drogs till varandra.

Celan skriver till Bachmann om sina tvivel gällande det tyska språket som han tills den stunden har ägnat hela sin karriär och skaparkonst åt: ”Jag tänker och tänker, men hela tiden genom det språk som jag inte längre har något förtroende för, som jag inte längre vill uttrycka mig .”

Efter den här formuleringen blir Celans brev till Bachmann allt färre. Det är antagligen inte alltför långsökt att anta att Celan efter att ha tappat förtroendet för språket börjar känna sig allt mer som en främling i världen, att det delvis var det som till slut fick honom att kasta sig i Seine.

Det är inte breven som gjort de två stora i litteraturhistorien, utan dikter som Dödsfuga för Celans del och romaner som Malina i Bachmanns fall, men inte desto mindre ger breven en fin inblick i två centrala europeiska författares personliga liv.

 

Paul Celan och Ingeborg Bachmann: Brev. Ellerströms förlag, 2012. Översättning från tyskan: Linda Östergaard och Lars Inge Nilsson.


1 kommentar

Kärlek och poesi | Tigern 2 februari, 2014 - 12:39

[…] och poesi” om en brevväxling mellan Ingeborg Bachmann och Paul Celan (publicerad i nätupplaga 13.1.2014) var enligt min mening ett dåligt försök. Jag ska förklara […]

Reply

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.