Det börjar makalöst bra. Svetlana Cârsteans diktsamling Skruvstädsblomman tar sitt avstamp i att jaget vaknar av att drömmen ”spottade ut mig / med kraft / med avsky / som en fruktkärna / eller ett oönskat barn” och finner sig hänvisat till sömnlöshetens ingemansland. Den som någon gång plågats av sömnproblem känner igen sig i det klaustrofobiska tillståndet där varken nattens drömlandskap eller vardagens plikter har någon möjlighet att uppta jaget, ett märkligt undantagstillstånd där gränsen mellan verkligt och overkligt suddas ut.
Och även om väckarklockan snart nog ringer och den arbetsfyllda morgondagen tar vid för diktsamlingens persongalleri, så är det som att den där gränsen mellan hallucination och rutin förblir oklar genom hela boken. Läsaren serveras fragment av en uppväxt i ett kommunistiskt och postkommunistiskt Rumänien, som glider försåtligt mellan diskbänksrealism och surrealism. Industriarbetarna går upp i ottan för att utföra monotont rutinarbete vid blomstrande skruvstäd och en olycklig högstadieromans utspelar sig lika mycket i nattens drömmar som på skolgården.
Det är den här delvis upplösta gränsen mellan verkligt och overkligt som är det mest fascinerande inslaget i Skruvstädsblomman. Här är drömmarnas sfär inte, som för romantikerna eller surrealisterna, längre frihetens ohotade sfär – den prosaiska vardagen tränger in och approprierar dess bilder. Till och med drömmarna om det hinsides har tvingats begagna sig av arbetsplatsens bildspråk. I paradiset ska alla vara ”hos sin närmsta vän”, vilket innebär att sekreteraren är ”hos sin skrivmaskin. / Trädgårdsmästaren hos sin hacka” och i helvetet innebär straffet att ”Svarven ska tas från den dåliga svarvaren / Hackan ska tas från den dåliga trädgårdsmästaren. / Och skyddsutrustningen ska tas från alla”.
Men samtidigt innebär Cârsteans språk att en till synes trist och grå vardag återförtrollas: kloakernas rörledningar blir till ett okänt andra rike, varuhusens salamikorvar visar sig stå människosjälen nära. Framförallt bokens första del tycks mig verkligen vara något stort och eget på spåren. Samtidigt finns det en spretighet i diktsamlingen som jag som läsare har svårt att förhålla mig till. Skruvstädsblomman kräver att läsas som en helhet där teman och bilder återkommer från de olika styckena, men utan att någon tydlig större bild framträder för läsaren. Det är säkert en medveten bångstyrighet, men jag upplever den som störande.
Bättre funkar det när jag läser självsvåldigt och bryter loss enskilda starka stycken ur helheten. Och i samlingens sista svit finns en elegisk dikt där det verkligen bränner till: poeten skickar mejl till sig själv för att slippa stirra på en tom inkorg. Här är Cârstean i sitt esse och skriver något som är rått, sensuellt och extremt förankrat i samtiden. En fruktansvärt stark öppning och ett fruktansvärt starkt avslut alltså. Jag hoppas att Cârsteans nästa samling kommer att kännas lika helgjuten, även betraktad som helhet.
Per Klingberg
Svetlana Cârstean: Skruvstädsblomman. Rámus förlag. Övers: Athena Farrokhzad.
