Härom veckan kunde man läsa en något förbryllande nyhet på Svenska.yle.fi: Helsingfors arbis är för populärt – bokslutet visar minus. I intervjun förklarade rektor Gunborg Gayer att det varje år sker en viss överplanering av kurser, då man förväntar sig att ett visst antal inte ska få tillräckligt med deltagare och därför falla bort. Men nu var intresset större än väntat vilket gjorde att kurserna hölls och verksamheten blev dyrare än beräknat.
Men vad är egentligen plus och minus då resultaten räknas i verksamhet och inte i pengar? Inför de ökande sparkraven har man i vår inom den fria bildningen funderat på hur man tydligare kunde föra fram resultaten och redovisa för samhällsnyttan med verksamheten. Att en sådan finns är uppenbart för oss lärare, som varje dag får uppleva de mängder av energi och glädje en kurs genererar. Men hur förmedla dessa abstrakta intryck till beslutsfattarna? Man får lust att dra till med något sådant som Röda korset, som i sin årsredovisning skriver: ”Det allra bästa resultatet går inte att mäta i kronor och ören, det sker i möten mellan människor. Det skapas i ögonblick av medmänsklighet, i överbrygganden av motsättningar, i varje stund då vi lever upp till vårt humanitära uppdrag”.
Å andra sidan går medborgarinstitutens verksamhet visst att mäta också ur ett rent nyttoperspektiv, vilket nya undersökningar visar. Resultaten av den så kallade BeLL-undersökningen (Jyri Manninen: Benefits of Lifelong Learning, Östra Finlands universitet, januari 2014) presenterades vid medborgarinstitutens förbunds årligen återkommande seminarium Tammiseminaari, och vid Svenska folkskolans vänners bildningsseminarium ”Den fria bildningens samhällsnytta”, där Agneta Gustafson föreläste om folklig bildning ur ett samhällsekonomiskt perspektiv. Föreläsningen baserade sig på en undersökning som hon redovisar för i antologin Nyttan med folklig bildning. En studie i folkbildande verksamhet (red. Bernt Gustavsson och Matilda Wiklund, Nordic Academic Press 2013). Där har man bland annat frågat människor vad kursdeltagandet har betytt för dem. De flesta betonade gemenskap, kunskap och personlig utveckling, men också förbättrad hälsa, livskvalitet, aktivering, välbefinnande, hobby och avkoppling.
Intressant är att 92 procent också anger att känslan av meningsfullhet ökar – och meningsfullhet har identifierats som en signifikant faktor när det gäller hälsa och välmående. Andra aspekter som betonas är ökad självkänsla, tillhörighet, att ”kursen bidrar till att hålla mig aktiv” och ett minskat beroende av andra människors hjälp i vardagen.
Kurser inom den fria bildningen ser alltså ut att inte bara innebära direkt nytta för dem som vill öka sin yrkeskompetens genom till exempel studier i IT eller språk, utan de medför också ett ökat socialt och kulturellt kapital, samt ökade känslor av mening och välbefinnande, vilket borde vara synnerligen eftersträvansvärt i ett samhälle som har allt att vinna på att hålla människor friska och arbetsföra så länge som möjligt. Det finns en klar men indirekt koppling mellan inlärning och hälsa, liksom mellan inlärning, gott föräldraskap och familjerelationer. Att skära i den fria bildningen kan betyda att man skär i den tunna tråd som håller många människor på benen. Det är att kortsiktigt skära ner i en verksamhet som medför nytta inte bara för individen, utan också för familjen, arbetsmarknaden och i sista hand för folkhälsan och samhället i stort.
Jenny Kajanus
är lärare i svenska, norska
och danska vid Arbis
