Mina egna rum

Elin Rosén
Elin Rosén
I slutet av februari flyttade jag in i en ny lägenhet, som inneboende i en trea i Malmö tillsammans med två vänner. Förhoppningsvis kan jag stanna här ett tag. Jag har adressändrat igen och som vanligt står det c/o – care of – under mitt namn.

Det är inte ovanligt idag, särskilt inte bland unga vuxna, att bo c/o, i andra, tredje eller till och med fjärde hand. Främst är det nog ett storstadsfenomen med Stockholm som ett svenskt skräckexempel, men det är också ett fenomen i tiden. I vintras såg jag och en vän Next stop Greenwich Village, en sjuttiotalsfilm som skildrar unga människor i New York på femtiotalet. Efteråt talade vi om hur lätt det verkade vara för dem att hitta en förvisso sliten, men ändå egen lya att flytta in i. Nu handlar filmen inte om bostadssituationen, men samma sak hade inte varit trovärdigt i en film om unga vuxna i någon större stad på 2010-talet. Om inte annat är det talande att vi reagerade över just det.

Sedan våren 2011 har jag bott på åtta olika adresser i Uppsala, Helsingfors och Malmö. Varje gång någon i min familj haft intentionen att skicka ett pappersbrev eller ett kort, har de tagit för vana att först ringa och fråga var jag egentligen bor nuförtiden.

I juni 2011 lämnade jag mitt studentrum i Uppsala och tog färjan över till Helsingfors för att sommarjobba. Jag blev kvar i två år och under den tiden hade jag fyra olika adresser. Bland annat som inneboende i en lägenhet i ett höghus i Östra centrum med metron passerande utanför. En sommar lånade jag ett studentrum i Forsby. Ibland tänker jag tillbaka, men man blir inte direkt nostalgisk över platser som varit ens egna i högst sex månader.

Anledningen till att jag flyttade runt i Helsingfors var inte bostadsbristen, men att jag aldrig var säker på hur länge jag skulle stanna i Finland. Ändå ser situationen likadan ut sedan jag återvänt till Sverige och bosatt mig i Malmö. Jag har aldrig ställt mig i några bostadsköer eftersom jag inte har vetat var jag ska leva om ett, tre eller fem år. Förutom osäkerheten så är mitt problem egentligen inte längre något problem. Man kan säga att jag har vant mig.

Man kan fråga sig hur en människa kan känna sig självständig som boende care of, i någon annans hem. Utan sitt namn på brevinkastet, med någon annans möbler, gardiner och porslin. Jag har omvärderat den materiella aspekten av att ha ett hem. Det viktiga är inte att fåtöljen eller stekpannan är min fåtölj eller min stekpanna. Avsaknaden av körkort och bil har också inneburit att jag varit tvungen att hålla nere bohagets storlek – och vikt. Flyttarna har skett i många vändor med hjälp av kollektivtrafiken, på cykeln och med vänners hjälp. Att göra sig av med saker är en lättnad. Packningen tappar några hekto för varje klädesplagg, bok eller pryl som kastas ut.

Ingen av dessa åtta bostäder har varit min egen (då menar jag inte egen som i ägd). Jag äger knappt några möbler och de flesta av mina böcker ligger nedpackade i ett förråd. Även de mest omtyckta böckerna är för tunga att bära med sig. Det praktiska argumentet har blivit det starkaste. Bibliotekens bokhyllor har blivit mina bokhyllor.

Samtidigt har varenda en av dessa åtta bostäder varit min egen. Mina egna rum. Mitt hem är där jag ställer mina skor, där jag tar av mig min hatt. Eller: ett eget rum och en viss summa pengar är allt en kvinna behöver för att kunna leva ett självständigt liv. Och för att kunna arbeta och skriva. Ett av de få ting som har fått följa med i alla flyttar är en lila och vit mugg från Penguin Classics med en bild av omslaget till Virginia Woolfs essäklassiker A Room of One’s Own. Muggen är en present av en god vän och har fått stå som försvar för mitt eget ordspråk: där jag ställer min tekopp har jag mitt hem.

 

Elin Rosén

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *