– Minst 20 procent av dem som döms till döden i USA är oskyldiga.Caroline Koivisto får många att haja till när hon talar om döden i fängelserna.
I ett modernt samhälle sköter byråkratin om det gemensamma. Byråkratier är också långsamma och har svårt att uppfatta detaljer i människors liv. Moderna samhällen upprätthåller ordningen med en professionell poliskår, som ibland missbrukar makten och lutar sig tillbaka mot kårandan. I moderna samhällen representeras folket av politiker, som ibland gör karriär med hjälp av valfläsk och oansvarig populism.
USA är ett modernt samhälle. Skavankerna är lätta att känna igen, men utöver allt annat finns i USA också ansvaret för att straffa med döden fördelat mellan det politiska och det juridiska maskineriet.
Caroline Koivisto, frilansjournalist från Åbo, har gjort långa resor till dödscellerna, domstolarna och anhöriga till brottsoffer och avrättade. Egentligen, säger Koivisto, är det ingen skillnad mellan de olika offren.
– Jag kan inte se någon, förutom kanske jurister, politiker och fängelseindustrin, som vinner något på dödsstraffet, säger Koivisto.
Det har blivit flera böcker och ett livslångt engagemang av Koivistos intresse för mänskliga rättigheter och dödsstraff. På Folkets Bildningsförbunds filosoficafé i Åbo i mitten av mars visade Koivisto brev och bilder från många års kontakter med hela den dyra och tröga apparat som dödsstraffet innebär. Byråkratin har misstagit sig och fångar har avrättats i onödan. Rasistiska poliser har letat skyldiga för grova brott bland svarta och latinamerikaner. Politiker har blivit valda och återvalda med löften om att avrätta samhällets fiender.
– Dödsstraffet är ett brutaliserande straff som inte avskräcker från brott. Det är dessutom dyrare än ett livstidsstraff i fängelse. Min utgångspunkt är att jag är emot dödsstraffet, men det skulle jag aldrig säga i USA. Då skulle jag aldrig få komma in i amerikanska fängelser, säger Koivisto.
Europeiska journalister kommer nästan alltid till högsäkerhetsfängelserna i USA för att rapportera om övergrepp och avhumanisering.
– Jag insåg att fängelsecheferna ibland hade rätt i att journalister rapporterade fel. Att svälja alla fångarnas berättelser är nog inte så klokt. Jag vill skriva om dödsstraffet, men jag är inte annars antiamerikansk. Jag gillar de organisationer och den debatt som finns där, säger Koivisto.
Teokratiska puritaner
Det självklara motståndet mot dödsstraff i Europa väcker frågan om varför USA fortfarande avrättar brottslingar.
– Det beror helt klart på det teokratiska systemet och den rättsuppfattning som puritanerna tog med sig till USA. De stater som avrättar fångar finns med några undantag i södern. Dödsstraff är också ett stormaktsproblem. Politiken blir opersonlig och stora system blir svåröverskådliga. Det finns en utbredd okunskap om dödsstraff i USA, säger Koivisto.
Men är inte dödsstraffet något som amerikanerna i demokratisk ordning vill ha?
– Jo, men det är inte längre en majoritet som vill ha det. Många amerikaner har också bara en vag bild av vad dödsstraffet faktiskt innebär. De flesta tror att det bara är de värsta av de värsta som avrättas. Människor avrättas tvärtom för att de varit närvarande på en brottsplats eller för att de lånat ut ett vapen. En grupp journaliststuderande lyckades påvisa tretton fall av oskyldigt avrättade i Illinois. Den dåvarande guvernören, republikanen George Ryan, blev skakad av detta och omvandlade 167 dödsstraff till fängelsestraff. Alla dödsceller i Illinois tömdes. Det handlar inte heller bara om dödsstraff, utan om inflation av människolivets värde. Straffet för ett grovt brott borde vara att inte få leva i ett öppet samhälle.
Underklassfenomen
Dödsstraffet är ändstationen för en amerikansk underklass. I Kalifornien försöker den framgångsrika liberala delstaten med alla medel skydda sig mot den brottslighet som korsar den delvis barrikaderade gränsen till Mexiko. Efter tre allvarliga brott, till exempel våldsbrott eller narkotikabrott, ska en kalifornisk brottsling dömas till livstids fängelse. USA:s senaste krig har lett till en ökande andel krigsveteraner bland dem som avrättas. Fängelset i San Quentin har kommit att kallas veteranernas soptipp.
Koivisto beskriver det typiska fallet hon stött på i dödscellerna så här:
– En pojke som blivit utsatt för grov fysisk och psykisk misshandel börjar missbruka droger. Under ett väpnat rån dödar han någon. Brottsoffrets anhöriga kräver dödsstraff och vill vara med under avrättningen. Distriktsåklagaren, som vill bli återvald, yrkar på lagens strängaste straff. Efter 20 år i fängelse, efter många överklaganden och inställda avrättningar, är den dömde inte längre drogberoende. Fängelsepersonalen har börjat behandla honom som en människa. Fängelsedirektören känner sig som en skurk på grund av det som skrivits om den dömdes bakgrund och hemförhållanden. De anhöriga framhärdar i att hämta kraft från kampen att få mannen avrättad. Efter att ha varit med på avrättningen säger de anhöriga i tidningarna att tomheten och smärtan inte försvann, trots att de inte vek undan med blicken under avrättningen.
Erik Hallstensson
