Det finns, trots debatten om Piketty, ändå en ganska stark konsensus om att inkomstskillnaderna verkligen vuxit. Frågorna handlar snarare om Pikettys framtidsscenarier, och om hur man kan gå vidare med hans forskning.
Debatten om ojämlikhet fortsätter. Den intensifierades av Thomas Pikettys bok, som i sin engelska version heter Capital in the Twenty-First Century, men den har pågätt längre än så. Paul Krugman påminde i en kortkolumn i New York Times häromdagen om att det ända sedan 1980-talet, då det blev uppenbart att ojämlikheten börjat växa, på högersidan funnits en rätt omfattande åsiktsproduktion som gått ut på att förneka ojämlikheten: ”Den bygger inte på något klart huvudargument, utan använder sig av ett antal ofta motstridiga argument som kastas mot muren i hopp om att något av dem ska fastna: ojämlikheten ökar inte; den ökar, men kompenseras av social rörlighet; den motverkas av ökat bistånd till de fattiga (vilket vi försöker stoppa, men bry er inte om det); hur som helst är ojämlikheten en bra sak.”
Krugman hänvisar till en artikel som han skrivit 1992: ”Vartenda falskt argument jag tog fram då förs fortfarande fram i dag. Och vi vet mycket väl varför: allt handlar om att försvara den ena procenten mot hotet om högre skatter och andra aktioner som kan begränsa de högsta inkomsterna”.
Piketty är öppen med vad han är ute efter, på ett sätt som en amerikan inte skulle kunna vara. I förordet till sin bok skriver han: ”Fördelningen av förmögenheten är en av dagens mest diskuterade och kontroversiella frågor. Men vad vet vi om hur den utvecklas på lång sikt? Leder den privata kapitalackumulationens dynamik oundvikligen till en koncentration av förmögenheten i allt färre händer, som Karl Marx trodde på 1800-talet? Eller leder de balanserande krafter som tillväxt, konkurrens och teknologiska framsteg i senare skeden av utvecklingen till minskad ojämlikhet och ökad harmoni mellan klasserna, som Simon Kuznets föreställde sig på 1900-talet?”
Piketty skriver att detta är frågor han försöker besvara i sin bok, men understryker att svaren är ofullkomliga och ofullständiga. De är ändå baserade på mycket mer omfattande data än tidigare forskare haft tillgång till och på en längre utvecklad teoribildning. Nutida ekonomisk tillväxt och kunskapsspridning har ”gjort det möjligt att undvika den marxistiska apokalypsen, men inte förändrat kapitalets och ojämlikhetens djupstrukturer”, åtminstone inte så mycket som man kunde ha hoppats. Därför är de frågor som ställdes av 1800-talets ekonomiska forskare fortfarande aktuella och de förtjänar all respekt för att ha ”ställt fördelningsfrågan i centrum för den ekonomiska analysen och för att ha försökt studera långsiktiga trender”, skriver Piketty och tillägger att deras svar ”inte alltid var tillfredsställande, men de ställde åtminstone de rätta frågorna”. Piketty ger sig alltså in på att försöka besvara Marx frågor med hjälp av nutida information och analysmetoder, och då är namnet på boken också naturligt.
Men det är inte alla som vill att de frågorna ställs. Brittiska Financial Times lät sin ekonomiredaktör Chris Giles gå igenom Pikettys material beträffande förmögenhetsfördelningen i Frankrike, Sverige, USA och Storbritannien. Piketty har nämligen velat göra sin forskning så genomskinlig som möjligt och publicerat bakgrundsmaterial och redogjort för sina metoder på nätet. Giles resultat publicerades stort och Piketty anklagades för slarv och för att tagit en del av sina siffror från luften och anpassat andra för att de bättre skulle passa ihop med hans teser. (På debattsidorna såg man högerkommentarer som jämförde honom med klimatforskarna, som också påstods ha kokat ihop sina forskningsresultat utan saklig grund.)
För Frankrike och Sverige låg Giles justerade resultat mycket nära Pikettys ursprungliga, men de länderna var inte heller så intressanta för honom. För USA:s del lyckades han däremot få fram siffror som sade att ojämlikheten inte ökat under de senaste decennierna. För Storbritanniens del, det land som var viktigast för honom, kom han till och med fram till att den minskat under denna tid.
Där hade han nog gjort ett alltför gott arbete, eftersom alla som kommenterade det konstaterade att det inte kan stämma, eftersom tidigare undersökningar visat motsatsen, liksom också vardagsverkligheten. När sedan Piketty redogjort för sina metoder avskrevs Giles insats ganska snabbt som ett ”måttbeställt” arbete, men i kommentarspalterna ser man förstås fortfarande många som fått sin uppfattning om Piketty som en lömsk socialist som fuskar i sin forskning bekräftad.
Giles hade tagit sina uppgifter om förmögenhetsfördelningen de senaste decennierna från skattemyndigheternas sammanställningar. Ekonomijournalisten Paul Mason såg i The Guardian en naturlig förklaring till att dessa siffror inte visade hela sanningen i att de superrika inte nödvändigtvis berättar allt:
”I motsats till inkomsterna, som noga beskattats och därför bokförts sedan mitten av 1800-talet har personlig förmögenhet sedan 1979 varit föremål för en katt-och-råtta-lek, där katten och råttan varit vana vid att dela segelturer i Egeiska havet på återkommande bas.”
Ett av Pikettys centrala krav är därför att bankerna och staten automatiskt delar information om kontotillgångar.
Enligt Mason ställer Piketty de frågor som huvudfåran inom nationalekonomin inte vill ställa: vill vi ha ett samhälle som baserar sig på arbete och uppfinningsrikedom eller ett som baserar sig på ränteinkomster. ”Det är ingen akademisk fråga. Siffror från Lloyds Private Bank visar att summan av kontotillgångarna i Storbritannien växte från 4,7 biljoner pund till 7,8 biljoner under 10 år fram till 2013. Huvuddelen av ökningen kom från ökat värde i finansportföljer och den samlade förmögenheten växte snabbare än inkomsterna och inflationen.”
Därför kommer Mason till att det behövs en effektiv förmögenhetsskatt och ett stopp för bruket av skatteparadis som kan ”förhindra att kapitalismen driver upp den sociala ojämlikheten till sådana nivåer att den förintas”.
En anti-Piketty-bok har redan kommit ut, enligt den amerikanska webbplatsen FireDogLake. Det är Arthur Laffer, i tiden Ronald Reagans ekonomiska rådgivare och känd för sin utbudsekonomi, som nu tillsammans med två kolleger gett ut boken An Inquiry into the Nature and Causes of the Wealth of States; How Taxes, Energy, and Worker Freedom Change Everything. De uppmanar framför allt delstaterna att sänka inkomstskatterna.
En storm i ett vattenglas var Giles rapportering i FT om sina ”forskningsresultat”. Den har inte påverkat bedömningen av Pikettys huvudsakliga teser, konstaterar professor Marko Terviö från Aaltouniversitetet i en intervju för Hanna Säntti i Yles A-studio. Terviö ska recensera Pikettys bok för Kansantaloudellinen aikakauskirja och fungera som opponent vid Pikettys kommande besök i Finland. Pikettys främsta insats är enligt Terviö det väldiga material han och några av hans kolleger gjort för att samla skatteuppgifter på individnivå från 1880-talet framåt.
”Beträffande inkomstfördelningen råder det bland forskarna en konsensus om att inkomstskillnaderna verkligen vuxit. En förändring i den jämna inkomstfördelningen som en U-formad kurva är ett klart faktum. Pikettys tankar om vad som kommer att hända i framtiden utgör däremot inte längre någon empirisk forskning. Piketty skisserar upp olika scenarier, och dem kan man ha olika uppfattningar om, säger Terviö.
Den gamla vänstersossen Hannu Vesa vill att forskargemenskapen i Finland fortsätter, utvidgar och nationellt tillämpar Pikettys forskningsresultat, Tillsammans med vänstern och facket borde man också organisera studiecirklar kring frågan. Också ”de få modiga och hederliga ekonomijournalisterna borde envist fortsätta att ta upp dessa frågor”, skriver han i ett inlägg på Facebook.
