När Financial Times försökte rubba Pikettys cirklar

Att nationalekonomen Thomas Piketty mer eller mindre okritiskt lovordats många månader kan betecknas som ett mindre under. Nu har ändå brittiska Chris Giles gjort ett försök att peka på brister i Piketty-bygget.

Kritiken mot Piketty lät vänta på sig. Medan hans dokumentation av förmögenhetsskillnadernas tendens att växa väckte ett starkt intresse, speciellt i USA, och den engelska versionen av Le Capital au XXIe siècle såldes slut på kort tid, tog det överraskande lång tid för motkrafterna att ladda upp. Att Pikettys tankar skulle väcka motstånd var givet – hans förslag om en global progressiv förmögenhetsskatt kan inte bli populärt bland de besuttna. Wall Street Journal har skrivit mycket om Piketty, men det verkar mest ha varit påminnelser om att man inte ska tro på honom. I lördags publicerade så engelska Financial Times (FT) en stor uppgörelse med boken. Chris Giles hade gått igenom det bakgrundsmaterial som Piketty lagt ut på nätet och upptäckt några klara misstag, men framför allt en del punkter där man kan diskutera hur han valt att interpolera siffror för att fylla luckor i det existerande siffermaterialet. På vissa punkter hade detta en konkret betydelse – Giles uppgav att ”siffrorna för Europa sedan de rensats och förenklats inte alls visade någon tendens till växande ojämlikhet beträffande förmögenheter sedan 1970”.

Giles går sedan ännu längre och säger att den grafiska figur han tagit fram visar att ”koncentrationen av förmögenhet bland de rikaste varit ganska oförändrad i både Europa och USA”. Denna slutsats har många reagerat på – ”nobelpristagaren” Paul Krugman anser till exempel i New York Times att den visar att Giles själv gjort något fel. Han känner inte till det europeiska materialet speciellt väl, men för USA:s del avfärdar han Giles slutsats kategoriskt. Han hänvisar till att kapitalinkomsterna blivit mer ojämnt fördelade under de senaste årtiondena och att det är rimligt att anta att kapitalet koncentrerats i ungefär samma takt. Man kan också utgå från inkomstfördelningen, som blivit alltmer ojämn i USA sedan 1980. Om inte de rika börjat spara mindre än arbetarklassen måste de växande klyftorna beträffande inkomster leda till växande klyftor när det gäller förmögenhet.

Det verkar alltså som om Piketty skulle ha välkomnats bland många för att han sagt det som många upplevt: att kejsaren är naken. När andra säger att kejsaren inte alls är naken, tror de inte på sådana påståenden.

Londonkollegan The Economist kunde misstänkas ha samma ambitioner som FT att ifrågasätta Pikettys verklighetsbeskrivning och hans rekommendationer. Veckotidningen köper dock inte Giles slutsatser. ”Det blev ett utbrott av skadeglädje på nätet när Financial Times artikel spreds. Boken har fått en mängd kritiker (av vilka många inte just ägnat sin tid att kämpa med bokens argument) och många reagerade med glädje på budet att Pikettys bok kanske inte var perfekt.”

The Economist sällar sig inte till den skaran, utan konstaterar att Giles nog kan ha rätt på vissa punkter, men att hans synpunkter ändå inte innebär att man ska ifrågasätta Pikettys slutsatser.

De rätta frågorna ställs av Piketty, som ändå inte alltid ger de rätta svaren. Det anser Lawrence Summers, som verkade som president Bill Clintons finansminister och nu är chef för president Barack Obamas ekonomiska råd, i en artikel i DemocracyJournal. Han skriver att framsteg på alla områden ”kommer från enkla, abstrakta paradigm som blir vägledande för senare tänkande, som till exempel Darwins idé om evolutionen, Ricardos tanke om komparativ fördel eller Keynes begrepp total efterfrågan. Hur riktig hans idé än till slut visar sig vara, lämnar Piketty ett stort bidrag genom att lägga fram en teori om naturlig ekonomisk utveckling under kapitalismen.” Teorin säger alltså att kapitalet eller förmögenheten växer med tillväxtraten för kapital, en rat som normalt är högre än den ekonomiska tillväxten. Det leder till att förmögenheten under normala förhållanden växer snabbare än inkomsten. Fört att förändra detta behövs det antingen någon katastrof (som ett krig) eller en kraftfull politisk insats, som Franklin D Roosevelts New Deal.

Piketty är värd ”Nobelpriset” i ekonomi för detta, anser Summers. Boken blir inte sämre av att Piketty ”använder Keynes, Marx eller Adam Smiths episka, filosofiska stil, snarare än den torra teknokratiska prosa som de flesta samtida akademiska ekonomister använder”. Piketty hänvisar gärna till gestalter i Jane Austens eller Balzacs böcker. ”För dem som inte tycker om eller litar på nationalekonomi eller ekonomister gör Pikettys humana och urbana framtoning hans analys mer övertygande.”

Summers är ändå inte själv helt övertygad. Han tror inte att kapitalismens lag är så järnhård som Piketty beskriver den. Piketty ser inte skillnaderna mellan den anglofona världen, där den växande ojämlikheten varit påtaglig, och den europeiska kontinenten, där utvecklingen inte varit lika klar, som avgörande. Därför är den bästa lösningen enligt honom att införa en global progressiv förmögenhetsskatt, vilket Summers ser som en ogenomförbar tanke. Därför föredrar han att se idén, inte som ett allvarligt förslag, utan som ett sätt att understryka vikten av att man kommer åt alla de sätt som de förmögna nu har att undvika inkomst-och fastighetsskatter. Detta kräver också internationella åtgärder mot skatteparadis och liknande arrangemang. Dessutom måste man undvika att subventionera finansiella aktiviteter och minska de restriktioner för markplaneringen som leder till att de rikas markinnehav i storstäder stiger i värde (den sista punkten låter minst sagt suspekt).

Inte tillräckligt radikal är Pikettys bok enligt Monthly Review, den amerikanska marxismens viktigaste tidskrift. Charles Andrews ser nog boken som läsvärd, men han ägnar sig mest åt att peka på alla dess avvikelser från den rena läran. ”Piketty begraver inte alls den borgerliga ekonomiska teorin, utan han väcker den till nytt liv. Han accepterar de flesta av dess dogmer: dess uppfattning av kapitalet, som ser kapitalistiskt kapital verka i förklädnad.” Han accepterar ”den borgerliga ekonomiska doktrinen om den utbildade arbetskraftens så kallade marginella produktivitet och den stora inkomstojämlikhet som den framkallar”.

Andrews tänker sig att Piketty kanske hoppas att tillräckligt många kapitalister är fjärrsynta och inser att öppen oligarki kan framkalla massuppror. Att han tror att de är goda mänskor som han själv, som bryr sig om demokratin och förstår att den måste kombineras med kapitalism. Med amerikansk terminologi är Piketty en liberal på vänsterkanten:”Mänskorna närmast dem i det politiska spektrumet har samma tro, men talar för socialism i en eller annan diffus variant. De är socialdemokrater.” De gamla socialdemokraterna dumpades av kapitalet för att öka exploateringen och nu finns det progressiva som är entusiastiska över Pikettys bok, eftersom de enligt Andrews tror den kan bidra till att återuppliva socialdemokratin.

En vettigare vänstersyn representeras av David Harvey i Socialist Worker. Han ser Pikettys framställning som nyttig, men avvisar Pikettys syn på kapital som felaktig. Kapital är enligt Harvey inte något konkret, utan en process, där pengar används för att skapa mera pengar, vanligen – men inte enbart – genom att utnyttja arbetskraft. Om Andrews kritik inte verkar ha mycket med verkligheten att göra kan Harveys synpunkter i viss mån ha det, men det är inte lätt att se den praktiska relevansen.

Peter Lodenius

En reaktion på “När Financial Times försökte rubba Pikettys cirklar”

  1. Hej Peter

    Mainio juttu!
    Keskustelu Pikketyn kirjan ympärillä nostaa esiin juuri niitä kysymyksiä, joista nyt pitääkin keskustella.

    Toivottavasti keskustelussa mennään vasemmiston perinteisiä totuuksia syvemmälle.

    Kalevi Suomela

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *