Det är självklart, tycker många, efter händelserna i Malmö där minst fem personer skadades när de blev nedridna av polisen. Men det här ska inte handla om polisen och deras handlingar. Det handlar inte heller om motdemonstranternas beteende mot polisen — det är möjligt att de kastade sten och smällare, möjligt att de inte gjorde det. Som jag skrev i min förra ledare, är det egalt, polisens svar ska inte vara att rida ner demonstranterna.
Nej, det här handlar om varför demonstranterna var där överhuvudtaget. Orsaken till att enligt polisens källor runt 2 000 motdemonstranter samlats i Malmö var att de ville hindra en liten grupp nynazister från Svenskarnas parti från att demonstrera. Och orsaken till att så många av dem var så arga på polisen var att polisen i den stunden representerade Sveriges myndigheter. Och orsaken till att de var så förbannade på Sveriges myndigheter är att myndigheterna lät Svenskarnas parti demonstrera.
Och vad är det då som är så självklart? Jo, att Svenskarnas parti inte borde få demonstrera, att Svenskarnas parti inte ens borde få existera. Varför? För att de är nationalsocialistiska, nynazistiska, fascistiska. Sverige är ensamt i Norden om att tillåta öppen nynazism. Ändå har landet anslutit sig till FN:s konvention från 1965 mot alla former av rasdiskriminering.
Enligt dess artikel 4a ska ”konventionsstaterna förbjuda organisationer och organiserad och annan propaganda, som främjar och uppmanar till rasdiskriminering, samt förklara deltagande i dylika organisationer eller dylik verksamhet som en brottslig handling straffbar enligt lag”.
Vad är då problemet? Jo, problemet är att Sveriges lagstiftning till synes är motstridig. Å ena sidan får man inte uppmana till rasdidkriminering, men å andra sidan har alla åsiktsfrihet. De som anser att Svenskarnas parti bör få finnas och demonstrera — också på vänsterflanken — anser att det är kontraproduktivt att tysta ner obekväma politiska röster. Genom att diktera vem som får och inte får höras, blir man själv som nynazisterna.
Ett annat problem i lagstiftningen är att polisen inte ens får lösa upp demonstrationer på politisk grund. Det så kallade mötestillståndet gäller för alla, oberoende åsikt. Men är det riktigt så? Det finns en mening i paragraf 10 om mötesfriheten som lyder så här: ”Tillstånd till en allmän sammankomst får vägras endast om det är nödvändigt med hänsyn till ordningen eller säkerheten vid sammankomsten eller, som en direkt följd av den, i dess omedelbara omgivning eller med hänsyn till trafiken eller för att motverka epidemi.” Det är alltså fullt tillåtet för polisen att bryta upp en demonstration om man befarar våld. I det här fallet borde man ha befarat våld.
Enligt många juridiska experter går det alltså att förbjuda både Svenskarnas parti och stoppa deras demonstrationer utan att bryta mot den svenska lagen. Den springande punkten är att man inte förbjuder en åsikt — åsikter får vem som helst ha. Men det är skilnad på att ha en åsikt och uppvigla till brott. En organiserad verksamhet (ett parti eller en demonstration) som uppmanar till och arbetar för rasdiskriminering, uppviglar till brott, vilket i sig är en straffbar förseelse. Hade vi ett parti som uppmanade till att skjuta gamla tanter på gatan, hade det inte varit fråga om saken. Varför är det en diskussionsfråga då det handlar om rasism?
I stadgarna till Svenskarnas parti står det att partiet arbetar för att frånta alla som inte hör till det ”västerländska genetiska och kulturella arvet” deras svenska medborgerskap, samt att ”alla politiska beslut skall utgå från vad som är bäst för de etniska svenskarnas intressen”.
Att ha denna personliga övertygelse är inte olagligt, och man får även yppa denna åsikt offentligt. Men att som politiskt parti driva dessa frågor är rent juridiskt uppviglande till diskriminering av personer på grund av hudfärg eller etnisk härkomst. Detta är ett brott, och därvid är det svårt att förstå varför ett parti med dylika stadgar är möjligt i Sverige.
Janne Wass
