Västsahara är ett område söder om Marocko, ungefär lika stort som Italien. Tidigare ockuperat av Spanien, är det nu i praktiken under Marockos kontroll. Marocko utvinner för egen del områdets naturresurser, som inbegriper Medelhavets största makrillbestånd och stora mängder fosfor. Västsaharierna är ändå inte marockaner, utan har bakgrund i olika nomadstammar som inte är besläktade med Marockos majoritetsbefolkning. Västsaharas intressen drivs av motståndsrörelsen Polisario, och aktivister trakasseras, fängslas och torteras regelbundet av de marockanska myndigheterna. I EU har man fört en segsliten kamp om ett omstritt fiskeavtal med Marocko, som inbegriper just de västsahariska vattnen. Avtalet bröts för inte länge sedan på grund vad EU anser att är en de facto ockupation – även om få EU-länder officiellt har erkänt Västsaharas självständighet. Kampen om fisket fortsätter ändå.
Fiskeriproblemet, fosforhandeln, och en rad andra frågor som sträcker sig ända upp till nordliga Sverige behandlar de svenska journalisterna Fredrik Laurin och Lars Schmidt i sin bok Tyst territorium – sju reportage om Västsahara. På bakpärmen står att Laurin och Schimdt besökt Västsahara. Men själva resereportaget är skrivet i jag-form av en av journalisterna, som har med sig en fotograf som heter Ola. Enligt titelbladet heter fotografen Ola Kjelbye, men det blir aldrig klart om det är Laurin eller Schmidt som varit i landet. Åtminstone har ”berättarjaget” och Ola deltagit i en två veckor lång turistresa i Västsahara, med en grupp på sju andra turister – den första svenska charterresan till området.
I Västsahara och Marocko träffar duon ministrar, aktivister, ambassadörer och övriga, för att diskutera Polisarios kamp och besöka centrala platser i området. De får höra intressanta och ibland grymma historier, och som resereportage beskriver boken väl de samhällen som besöks. Författarna tenderar ändå att tänja på sin två veckor långa resa lite väl mycket, och det blir en hel del ovidkommande berättelser om frukostar och spritdrickande på hotellrummet. I syfte att upprätthålla spänning överdramatiserar författarna många skeenden. Resan hade kanske hållit för två eller tre långa reportage, men i bokform får man lite känslan av att det kokats soppa på en spik.
Insprängt mellan resedagbokens delar finns faktaspäckade kapitel om fiskeripolitiken, Västsaharas historiska skeenden, världspolitiska debatter, med mera. Det är en informativ inkörsport till den västsahariska frågan, speciellt intressanta är styckena som behandlar den internationella handfallenheten. Det internationella samfundet är ense om att Västsahara borde vara självständigt. Men eftersom Marocko är en så central pelare i Nordafrika, en viktig handelspartner för framför allt Frankrike, USA och Spanien, och en stabiliserande faktor i regionen, är det omöjligt att få något till stånd utan Marockos deltagande.
Formmässigt är boken, som nämnt, en aning utspädd till sin gräns, och på sina ställen onödigt överdramatisk.
Janne Wass
Fredrik Laurin & Lars Schmidt: Tyst territorium – sju reportage om Västsahara. Atlas, 2014.
