Skisser av cyberrymden

Det verkar råda en viss osäkerhet kring hur man bäst skall gestalta internet och vår samtids nätkultur i den kulturkritiska litteraturen. Inte nog med att de är väldigt komplexa företeelser, de är trots allt också relativt nya fenomen ur en rent historisk synvinkel – fenomen som delvis ännu söker sina begreppsliga former. En sak är säker: de är aspekter av det moderna livet som det är av yttersta vikt att vi förstår på djupet om vi som samhälle vill nå någon form av självförståelse. Allt mer av vår vardagsverklighet överförs till det digitala – de sociala, kulturella, ekonomiska och politiska nätverken – medan det vi tidigare stämplat som verklighet hotar att vittra bort i processen.

Försök att greppa internet, både som kulturellt fenomen och som teknologi, görs i filosofen Byung-Chul Hans essä I svärmen och i antologin Verkko suljettu, redigerad av Mikael Brunila och Kimmo Kallio; två verk med något olika angreppsvinklar på cyberrymdens utveckling och innebörd.

I I svärmen menar Han att ett paradigmskifte skett i och med den digitala nätkulturens inträde på scenen. Vi lever inte längre i en masskultur, den kulturform som var förhärskande under det gångna århundradet, utan är nu istället delar av en flyktig digital svärm. I svärmen är vi ”förensligade”, vi sammansvetsas inte längre av en gemensam idé eller anda, har ingen gemensam mark att stå på. Det forna massamhället som så ofta uppmålats i dystopiska nyanser ser Han som själva förutsättningen för politisk handling. En folkmassa kan marschera för en politisk sak, medan svärmen är flyktig och splittrad, den samlas och skingras utan att någonsin skapa en långvarig kollektiv medvetenhet.

Medan 1900-talets masskultur och masskommunikation skapade massan som en enhet i samhället, skapar vår tids kommunikation och kultur endast en svärm. En av rötterna till att folkmassan blivit svärm ligger i hur vi interagerar rent känslomässigt i nätkulturen, eller snarare vilket slags känslomässigt engagemang som överhuvudtaget är möjligt på internet. Han tar vreden som exempel – vreden har en riktning, ett narrativ som kan alstra handlingar och är därmed en politisk kraft. På internet blir denna vrede bara en upprördhet eller ytlig irritation som snabbt byts ut eller bryts ned i malströmmen av information och stimuli.

I motsats till massan är vi inte längre åhörare i den digitala svärmen utan användare, användare med ett specifikt syfte – att producera en idealbild av oss själva. Utöver våra ideala självbilder produceras också en mängd bilder för oss genom nätkulturen. Bilder som vi kan leva i och genom, där vi aldrig behöver uppleva det traumatiska mötet med något – eller snarare någon – fundamentalt annorlunda som inte passar in i vår ideala tillvaro. Det imaginära fältet blir allenarådande, en slags metafysisk perfekt sfär där vi kan undfly alla världens realiteter och försjunka i narcissism och fantasi. Eller som Han skriver: ”Vi flyr till bilderna inför verkligheten, som uppfattas som bristfällig.”

Dessa tolkningar av det digitala, och många fler, skockas i I svärmen. Han (som även kallats ”den digitala ålderns filosof”) ger sitt perspektiv på internet och det digitala från en främst tysk kulturkritisk filosofisk tradition, tankegångar med starka inslag av bland annat Heidegger blandas friskt med egna spekulationer. Och man ser den kulturkritiska traditionens djuplodande tänkande i boken, vilket ger ett välkommet särskådande perspektiv. Men Han, liksom Heidegger på sin tid, har ibland drag av en mycket konservativ, rentav teknofobisk anda i det han skriver. Inte en ljusglimt ryms i den korta essän, utan läsaren blir innesluten i ett hjälplöst mörker inför vår tids tongivande teknologi.

I detta avseende är antologin Verkko suljettu åtminstone en något mera hoppingivande lektyr. Här får läsaren en annorlunda bild av internet, av ett internet som håller på att bli mera öppet och mera stängt samtidigt. Internets historia presenteras här som än så länge oskriven, utan att författarna för den skull tappar sin kritiska blick. Verket skiljer sig också från Hans genom att i något högre grad fokusera på internet som en teknologi istället för en del av en digital kultur (även om gränsen mellan dessa är svår att dra). Medan Han fokuserar på det mera generella går antologins författare in på mera specifika aspekter av internet och nätkultur, vilket gör att de båda böckerna fungerar bra som komplement till varandra. Antologin innehåller lika många perspektiv som det finns författare – åtta stycken – och behandlar aspekter som övervakning, marknadsföring, politik, populism, privatliv och anonymitet på internet.

Som axplock kan vi ta Brunilas bidrag, där han skriver om hur marknaden och övervakningen är oåtskiljbara i Internets informationsekonomi – om hur en enorm mängd data samlas in om användaren för att forma en marknadsföringsprofil som sedan skräddarsyr de sökresultat hen får, men som också kan användas i övervakningssyften. Den enorma informationsinsamlingen, som nästan helt och hållet är automatiserad, förändrar också hela vårt maktbegrepp (en aspekt som Han också tar fasta på). Makten behöver inte längre disciplinera och vara synlig, utan finns nu överallt. Med den insamlade informationen finns det inga skäl för makten att tolka en användares motiv utan den kan istället förutspå hur användaren kommer att bete sig, kanske bättre än användaren själv.

Hanna Nikkanen diskuterar hur vårt begrepp om privatliv omstöps med en så allomfattande övervakning och hur vi behöver nya begrepp för det privata på internet, om hur några av nätets otaliga övervakningssystem kom i ljuset med Snowden och NSA-skandalen, men också om hur NSA var toppen av ett isberg. Lagstiftningen kring nätsäkerhet och privatskydd sackar efter den övervakningsteknologiska utvecklingen, och förvandlar i många fall internet till en juridisk gråzon.

Men övervakningen på internet är inte helt total. Christopher Kullenberg är en av de skribenter i antologin som tar upp politiska motståndsrörelser på nätet, vilka för en så kallad tunnelpolitik. Kryptering av information gör att bara vissa användare kommer åt den och Kullenberg använder tunneln som en metafor för denna slags dolda information, där information går under det allmänt synliga fältet. Olika liknande tunnlar är en vital del av internet, som garanter på att privat information hålls privat. Men tunneln kan också fungera för att skapa hemliga nätverk, allt från the dark web – ett tillhåll för de som av olika skäl vill fly undan lagens öga – till redskap av politiskt engagerade hacktivister som bygger tunnelnätverk för att ge kommunikationskanaler åt politiskt utsatta grupper.

Lästa i kombination målar I svärmen och Verkko suljettu upp en ganska mörk bild av vår uppkopplade samtid. Internet styrs redan av strukturer som till stor del är bortom det politiska – av marknaden och säkerhetsmyndigheters övervakningsbehov. Om vi därtill tror på Byung-Chul Han är svärmen som uppkommit genom den digitala kulturen oförmögen till handling i någon traditionell bemärkelse. Men det är också viktigt att peka ut motståndskrafterna, att internet inte är helt slutet, vilket stundvis görs i Verkko suljettu; cynismen är ju i sig något av en tidssjukdom, som i värsta fall riskerar att fostra apati. Tillsammans visar verken på de många olika former en förståelse av nätkultur och internet kan ta, men också hur en övergripande oro över hur internets utveckling väckts, och förhoppningsvis även behovet av att politisera denna utveckling.


Valter Holmström


Byung-Chul Han: I svärmen. Tankar om det digitala. Översättning från tyska av Ola Wallin. Ersatz 2014.

Brunila Mikael, Kallio Kimmo (red.): Verkko suljettu – Internet ja
avoimuuden rajat. Into 2014.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *