Vivi-Ann Sjögren
Hunnen så här långt i skrivandet avbryts jag av att telefonen ringer. Displayen berättar vem det är, jag svarar glatt och hurtigt – det är ett sorgebud. Väntat kanske, men ändå oväntat, som alla sorgebud överallt i världen. Hon som ringer gråter otröstligt. Dödsbudet gäller en gemensam släkting, den äldsta av oss. Den gråtande budbäraren är ännu i tonåren och för henne sträcker sig bandet som brustit över fyra generationer.
Jag ringer till redaktionen, säger att jag inte är klar riktigt ännu men att de inte ska oroa sig, texten kommer (det är inlämningsdag). Jag använder min hurtiga röst och nämner inte det tidigare samtalet. De säger att det inte är någon panik, det går bra att skicka in texten imorgon. Jag försöker fortsätta där jag blev avbruten, men ingenting händer på skärmen. Mina tankar har fastnat hos den där flickan.
Medan jag sitter med händerna i knäet kommer det till mig fragment av ett eko. Långt ifrån, mycket långtifrån. Det tar tid på sig innan det blir en sammanhängande mening: “Gråt inte för dem som är döda, gråt för dem som lever i stället.” Ekot blir en barnröst. Vems? Var? När? Min dotters … När? Den kommer närmare, den är ljus, den är tidlös som sexåringars röster kan vara ibland.
Den som grät var jag. I månader grät jag. De som var döda var offren för militärkuppen i Chile hösten 1973. På våren ordnades en kongress i Finland. Hit kom president Allendes änka, hit kom sångaren Victor Jaras änka med deras två små döttrar, hit kom många andra, jag grät ännu mera. Min dotter blev vän med Jaras flickor, de lekte i trapporna och hallarna medan kongressen pågick, de skrattade, de sprang. När alla åkt tittade sexåringen på mig och sa: Gråt inte för dem som är döda, gråt för dem som lever i stället.
Tillbaka till det jag planerade skriva innan avbrottet kom. En kort version. En TV-reklam hamrar in vikten av att vara Ägare och jag tänker än en gång: Är det så enkelt att människodjurets ägandedrift står bakom den absurda förstörelsen av planeten? Fanns den här driften – uppenbarligen starkare än överlevnadsinstinkten – hos människan redan från allra första början? Utvecklades den först när jägaren och nomaden blev bofast, när det blev möjligt att äga mer än man kunde bära med sig, mer än man behövde, mer än man kunde nyttja? Kan ägandedriftsgenen oskadliggöras? Och nu kommer den där barnrösten igen, den är klar och tydlig, det är midnatt, en femåring vaknar till, sätter sig upp i sängen: “Mamma! Mamma, hur kan man äga jorden? Den är ju allas! Alla ska vi gå på den och leva på den och få vår mat från den. Hur kan man äga den?”
Vivi-Ann Sjögren
är författare
Foto: Lion Herth/Wikimedia Commons
