”Depressionsvården en samhällelig katastrof”

Det låter som en fet konspirationsteori: ett läkemedel som bygger på en miss i logiken som får massiva konsekvenser för tiotals miljoner människor. Skurkarna är onda läkemedelsföretag som bryr sig mer om vinst än hälsa, som manipulerar forskning och som mörkar resultat som skadar den egna produktens trovärdighet. Till historien hör biverkningar som vida överskrider de förmodat positiva verkningarna, och myter skapade av marknadsförare:”balans i signalsubstanserna”, ”deprimerade behöver sitt serotonin som diabetiker behöver sitt insulin” – bägge påståenden ren rappakalja, menar man.

På de godas sida har vi mannen som får sparken för att i teve ha uttalat kritik mot dessa läkemedel. Först motiverar arbetsgivaren avskedandet med att det inte går för sig att kritisera landets officiella vårdrekommendationer, men en efterkontroll av det sända programmet ger vid handen att han inte ens gjorde det. Då säger man i stället: ”Men vi visste nog att han tänkte så.”

Ett år har gått sedan psykologen Aku Kopakkala framträdde i en biroll i det granskande programmet MOT på Yle, med påföljden att hans arbetsgivare sedan över ett decennium, den privata läkarstationen Mehiläinen, avskedade honom. Programmet Masentavat lääkkeet (de deprimerande medicinerna) var kritiskt mot den ökande användningen av SSRI-depressionsmediciner, och ställde frågan om de de facto gör mer skada än nytta.

– Det har varit ett roligt och intressant år, säger Kopakkala när vi träffas en av sommarens första dagar.

Han har kommit in till stan från sin stuga och är på gott humör. Muntert berättar han om stämningen som ligger inne mot Mehiläinen.

– De försöker fördröja processen och hoppas att jag ska ge upp. Om de skulle publicera en helsidesannons i Helsingin Sanomat där de skulle be om ursäkt skulle jag säkert låta saken vara. Men jag ser fram emot den offentliga rättegången, de kan inte slingra sig där.

Men vi är inte här för att prata om uppsägningen, utan om vad som hänt sedan dess. Kopakkala har skrivit en bok om depression. ”Den stora serotoninbluffen”, ropar den lockande gul-svarta pärmen ut. Titeln ger även den konspirationsteoretiska vibbar (förlaget står för den, säger Kopakkala), och läsningen är så pass hisnande att det är svårt att tro att det faktiskt kan vara sant. Om allt är så här illa och om det finns så här mycket forskning som bevisar det, hur kan systemet bara fortsätta rulla på?

– Alla blir sura när man kritiserar psykiatrin. Patienter, läkare, alla, för det ifrågasätter hela ens verklighetsuppfattning, säger Kopakkala.

Vi lever i en biologiskt färgad tid, då allt som berör människans hälsa ska beskrivas med biologiska termer för att vara vetenskapligt och trovärdigt, i en tid då hjärnkemi är viktigare än sociologiska förklaringsmodeller. I det här klimatet uppkom teorin om att depression beror på kemisk obalans i signalsubstanserna i hjärnan – närmare bestämt på brist på serotonin – och att depression därmed kan botas med serotoninpiller, berättar Kopakkala.

Enkelt och behändigt, både för läkare och patienter. Om det vore sant, det vill säga. Vilket det enligt en växande skara psykiatrer, psykologer och forskare inte är.

Kopakkala konstaterar att han mer eller mindre tvingades skriva boken, eftersom det var så många saker i frågan som svårligen lät sig förklaras i korta intervjuer med jäktade journalister. Över en natt blev han ansiktet för dem som motsätter sig den medicinska dominansen inom depressionsvården – och psykiatrin i allmänhet – och han kände ett ansvar att utnyttja ”kändisskapet” för att framföra budskapet som i korthet är detta: depressionsmedicinerna, som mer än fyrahundratusen finländare äter, gör mer skada än nytta.

– Medicinerna är utan tvekan verkningsfulla, men verkan beror enbart eller nästan enbart på placeboeffekten.

Kopakkala refererar resultat av metaanalyser som gjorts på ett stort antal publicerade och opublicerade forskningsrapporter om depressionsmediciner och andra vårdinsatser, som visar att SSRI-medicinerna är lika bra på att bota depression som till exempel sockerpiller, motion, eller samtalsterapi – oberoende av vårdmetod är tillfriskningsprocenten cirka fyrtio. Undersökningsperioderna är vanligen rätt korta, bara några månader. En längre uppföljning skulle ge bättre procenter; i början av 1900-talet sågs depression som en ovanlig åkomma som gick om av sig själv efter sex till åtta månader.

Men, kan man invända, om man en gång mår bättre av medicinen, och inte bryr sig om huruvida det beror på dess faktiska kemiska sammansättning eller på att man tror och förväntar sig att den hjälper – vari ligger problemet?

– I biverkningarna, i att man kan bli beroende av medicinen och i att depressionen lättare återkommer och blir kronisk om man äter medicin, säger Kopakkala.

Psykiatern Ben Furman kallade under seminariet som ordnades i samband med publiceringen av Kopakkalas bok det som pågår i Finland – och hela världen – för ett gigantiskt experiment med deprimerade människor som försökskaniner. Vi vet inte vad medicinerna har för långtidsföljder. Kopakkala talar om en samhällelig katastrof.

– Hopplöshet tolkas som en sjukdom. Människor får medicin mot sina otillfredsställande liv. Samhället vänder dem ryggen, gör dem sjuka i stället för att ta itu med de egentliga problemen, säger han.

En person som är utslagen och finner sitt liv hopplöst, har råkat ut för stora sorger, är arbetslös, mobbad av chefen eller blir slagen av sin partner, blir deprimerad. Hen går till den tidspressade hälsocentralsläkaren som skriver ut medicin. Det är som ren sci-fi, menar Kopakkala: äta medicin mot livets motgångar. Problemen sitter ju inte i hjärnan utan i omständigheterna i personens liv.

– Sextio procent av ungdomarna som är utslagna äter depressionsmedicin, trots att depressionen ofta bottnar till exempel i föräldrarnas arbetslöshet, alltså i omständigheter som den unga inte har någon kontroll över. Så småningom slussas hen in i mentalvårdsmaskineriet, blir en patient. Varje dag sjukpensioneras åtta unga i Finland för psykisk ohälsa. Kostnaden för samhället blir fyra miljoner euro under personens livstid, berättar Kopakkala.

Aku Kopakkala har mycket att säga inte bara om depressionsvården, utan om hela den finländska mentalvården. Som är ett misslyckande, enligt honom. Speciellt vården av schizofrena skulle han vilja förändra i grunden. I höst planerar han att tillsammans med en grupp kolleger öppna en mentalvårdsklinik som erbjuder hjälp åt den som inte vill medikalisera sina sorger.

I Masennus – Suuri serotoniinihuijaus presenteras inte bara de negativa aspekterna av SSRI-preparaten, utan även många fungerande vårdmetoder. Boken rekommenderas alla som personligen eller via närstående berörs av 2000-talets folksjukdom depression.

Text och foto Sonja Mäkelä

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *