Dansteatern Hurjaruuths årliga Vintercirkus, som uppträder i Kabelfabriken från början av november till strax efter trettondagen, är mycket populär bland barnfamiljer men gläder även de vuxna som inte har sällskap av barn.
Årets föreställningen Matkalla (på väg, på resa) regisseras av en av den finländska cirkusens pionjärer och främsta aktörer, Maksim Komaro. Inledningen etablerar ramberättelsen om jultomten som tappat lusten att göra julklappar (han vill helst dricka öl i soffan) och som som rehabilitering sänds ut (närmare bestämt skjuts ut med kanon) på en resa över världen för att få inspiration. De olika cirkusnumren utspelar sig sedan bland annat i USA, Mellanöstern, Kina och något tropiskt land, vilket illustreras av snygga och roliga ljus- och videoprojektioner. Musiken är helt central för showen: den skickliga tremannaorkestern Maradentro (Antonio Alemanno, Juuso Hannukainen och Eero Savela) för oss till de olika kulturerna med sina innovativa och roliga stycken och instrument.
Matkalla är en blandning sketch och cirkus. För familjens yngre ger säkert tomtarna och de skära grisarna minst lika mycket glädje som de skickliga akrobatiknumren – och jag måste medge att också jag är såld senast då grisarna kommer in som förförande Bollywooddansöser med slöjor för ansiktet, och en av dem uppträder med pole-dancing! Helgalet och roligt.
Dräktdesignen av Marja Uusitalo är mångsidig och färggrann som sig bör, och med i föreställningen finns också bekanta karaktärer från tidigare år, designade av Kirsi Manninen.
Den andra akten är känns jämnare och mer genomarbetad än den första, med flera mycket imponerande och skickliga akrobatiknummer och färre utdragna halvkomiska mellannummer. I den första finns dock en av de mest oväntade inslagen: ett enormt påfågelägg som kläcks på riktigt!
Det är en trevlig idé att presentera olika länder för barn i en cirkusföreställning, men fler än en gång hickar jag till inför de klyschiga och förenklande stereotyperna. Å andra sidan kanske vi kan skratta åt just stereotyperna, inte med dem – eller rättare sagt, det här kan vi vuxna göra, vi kan ta dem för vad de är (politiskt helt inkorrekta), men barnen kan knappast förväntas vara kritiska utan kan i stället antas köpa representationerna som sanning. En cirkusföreställning för hela familjen är kanske inte rätt forum för mångbottnad kritisk diskussion om etnisk representation, och jag är medveten om att det här kan låta torrt och överanalyserande. Det här är underhållning, en plats att släppa intellektet och bara njuta av de skickliga konstnärernas gedigna arbete. Det är ändå något i Matkalla som skaver, men det kan hända att jag tar det hela på för stort allvar – jag får nämligen också känslan att Komaro driver med oss och testar hur mycket vi tål. Det är modigt. Men jag vet inte, frågan är om det är lyckat eller inte. Speciellt delarna om Mellanöstern – en öken där det finns män med långa skägg – och USA – en bar där bartendrarna dricker sig fulla och en flicka i blårödvita minimala kläder gör rodeo-trick – känns underliga. De måste anses vara riktade främst till oss vuxna, och jag undrar hur barnen uppfattar dem. Även den starkt brytande turkiska pizzabagande mattförsäljaren och hans fru (som han benämner just ”vaimo”) gör mig aningen obekväma.
Men samtidigt vill jag strunta i det här och bara tycka om den vågade föreställningen! Efteråt är jag ju på gott humör, och vad är väl ett mer lämpligt motstånd mot det som pågår i vår värld än att skratta och gå på cirkus.
Så jo, jag rekommenderar en dos tomtar, grisar, balanskonst, trapetskonst, akrobatik och musik till alla och envar.
Sonja Mäkelä
Foto: Riku Virtanen
Talvisirkus Matkalla. Manus och regi: Maksim Komaro. Musik: Antonio Alemanno, Juuso Hannukainen, Eero Savela. Scenografi: Milja Aho. Video: Joona Pettersson. Dräkter: Marja Uusitalo. Ljus: Riku Virtanen. Koreografi: arbetsgruppen. På scenen: Antoni Klemm, Aurélie Varrin, Heikki Leppävuori, Jori Reunanen, Karina Nevecheria, Katerina Repponen, Milla Lahtinen, Pasi Nousiainen, Rasmus Witikka, Sofia Daniel, Vellu Saarela.
