En skicklig guide lotsar mig genom glömskans bibliotek

Det finns böcker som mer än andra drar in sin läsare i ett nätverk av andra böcker, andra författare, som liksom manar en att söka sig vidare. Poeten, psykologen och psykoanalytikern Ulf Karl Olov Nilssons nya bok, Glömskans bibliotek. En essä om demens, vansinne, litteratur, är definitivt en sådan bok. Redan titeln är kittlande i alla dess konnotationer, alla subjektiv som där radas upp har i sig varit under behandling i en oändlig räcka skrifter och verk. Det ska ändå redan till en början sägas att UKON, som författaren också kallas, stakar ut sitt eget område. Och, lika viktigt, han blir aldrig långrandig eller förutsägbar.

Glömskans bibliotek är ett försök att förstå vad som sker med en människas språkbruk, och alltså hens uppfattning inte bara av sig själv utan också världen och närmiljön, när hen drabbas av demens eller vanföreställningar genom att till exempel insjukna i schizofreni. UKON refererar bland annat till den franske filosofen och idéhistorikern Michel Foucaults doktorsavhandling Vansinnets historia under den klassiska epoken och skriver att en av Foucaults teser i avhandlingen är att ”galenskap i första hand är en språkförlust”. På sätt och vis uppfattar jag Glömskans bibliotek som en vidareutveckling av eller i alla fall en möjlig fortsättning på den tanken.

En ansenlig del av primärmaterialet i UKON:s analyser och läsningar är dokumentärt: patientjournaler, läkarrapporter, och så vidare. Han citerar bland annat grundligt ur ett stenograferat samtal, där en kirurg för dialog med en nordamerikansk kvinnlig patient samtidigt som hon har fått lokalbedövning i skallen medan hennes hjärna blir opererad på. Ofta är patientens tal sammanhängande, hon lyckas ge korrekta svar på frågor som till exempel ”Vilken dag är det?”, ”Var är du någonstans?” och ”Hur mycket är 13 gånger 11?”

Andra frågor under samma samtal ger vid handen att patienten visserligen är klartänkt, men att det samtidigt finns en liten men rätt kuslig klyfta mellan vad patienten genomgår och hur hon uppfattar det:

Doktor: Hur är det?

Patient: Åh, jag har varit inne på mitt rum och pratat i telefon.

Doktor: Och vad gör du här inne?

Patient: Dom märkte ut ställen på mitt huvud och tvättade bort det dom inte kunde få bort; sen -borrade dom några hål så att dom kunde komma in i huvudet.

Doktor: Vad hände sedan?

Patient: Det kändes som om dom klippte av -någonting för en stund sedan.

Doktor: Känner du någon skillnad?

Patient: Jag känner mig mer avslappnad – fullständigt.

Det som sker är måhända ingen direkt språkförlust, jämfört med vad som exempelvis sker med en som insjuknar i Alzheimers syndrom – och avgjort inte en språkförlust i Foucaults mening – utan bara en liten glidning; se till exempel svaret på frågan ”Hur är det?”

Som jag tolkar utdraget ur dialogen är språkglidningen dessutom en som inte uppfattas av patienten själv, men som den utomstående märker direkt. Patienten kan bland annat inte redogöra för exakt vad som skedde mellan telefonsamtalet i rummet och operationssalen, och utöver det är hennes benämningar förvånande oprecisa, det syns i fraser och ord som ”ställen på mitt huvud”, ”några hål” och ”klippte av”.

Ännu tydligare blir glidningen i det här stycket, där patienten inte svarar på doktorns fråga utan säger något spontant:

”Någonting slant till i huvudet på mig. Ta bort den där saken från min näsa. Och se till att den håller sig kvar!”

Hur en människa talar om sig själv under ett svårt, pågående sjukdomsanfall, eller under en lobotomering som i citaten ovan, är något som författaren ofta återkommer till.

UKON är intresserad av vad som sker i de här språkliga glidningarna, i den språkförlust som en sjukdom kan bringa an. Boken inleds med ett kapitel som handlar om Alois Alzheimer, den man som sjukdomen är uppkallad efter. En av de frågor som författaren ställer är: ”Vad innebär det att glömma och dö i någon annans namn?”

Det finns en avgörande skillnad mellan de två typer av skrivande som den här underrubriken syftar till, åtminstone påstår UKON det. Synd bara att det kapitel där han skriver om det, ”Litteratur och vansinne”, är det snårigaste i hela boken. Givetvis ligger bristen mer hos mig än hos författaren då jag efter läsning och omläsning inte riktigt förstår en passage här och en där, men några gånger fastnar jag av att texten blir väl tung av referenser och teoretiska begrepp.

En del saker som känns brännande tycker jag att UKON hastar vidare ifrån lite väl snabbt. Men visst är det ju ändå ett bättre betyg för en bok att läsaren anser att den hade fått vara längre än att hen önskar att den hade tagit slut tidigare.

Det jag gärna skulle ha läst mer om är exempelvis den litterära modernismen kring sekelskiftet 1900, som kan sägas ha varit ett sätt för poeter och författare att skriva vansinnet snarare än att skriva om vansinnet (UKON skriver bland annat om den modernistiska poesins imiterande av det schizofrena talet), något som verkar få stöd i den franske filosofen Bernard Stieglers böcker, som också refereras till.

Speciellt intressanta i nämnda kapitel är de partier där UKON diskuterar litteraturteoretikern Shoshana Felmans texter, som ett led i ett resonemang om bland annat det potentiellt traumatiska med den fria associationen, den metod som Sigmund Freud gjorde till psykoanalysens, eller åtminstone drömtydningens, kanske viktigaste princip (så har i alla fall jag som lekman uppfattat saken) och som Stéphane Mallarmé et al gjorde bruk av som kompositionsprincip i en del av sin diktning.

Det jag också tilltalas av är att UKON inte är rädd för att yttra sig provokativt. Redan på bokens bakpärm ställer han läsaren frågan om huruvida språkliga sjukdomsuttryck rentav går att betrakta litterärt, som om de vore konst i sig?

Jag lämnar er följande aptitretare (kursiveringarna är UKON:s):

”I samma stund som galenskapen kan tänkas vara konstruerad – vilket per definition alltid måste vara fallet när man har att göra med litteratur, oavsett om den har självbiografiska anspråk eller inte – är vansinnet medierat, ordagrant: placerat i mediet. Borde inte den riktigt galna litteraturen snarare visa sig när själva skriften är simulerad eller inte tycks finnas?”

En måste ju undra: Vad är riktigt galen litteratur? Hur ser en litteratur ut då själva skriften inte tycks finnas?

En av de största behållningarna med Glömskans bibliotek är att tonen är så lugnt behaglig och att bokens författare är ovanligt skicklig på att föra intressanta resonemang. Jag menar inte att jag alltid håller med om de resonemang som förs, men jag läser dem mycket gärna eftersom språket är stringent och upplägget överraskande.

Och att läsa en formulering som ”samtal kan förändra materia eftersom materia kan tala”, ja, det gör mig glad av någon orsak, kanske för att den öppnar tankar som jag själv aldrig har närmat mig tidigare.

Det är helt enkelt essäistik på hög nivå, och boken är som helhet ett perfekt exempel på att det är värdefullt att i publicerad skrift pröva tankar och idéer även om det inte nödvändigtvis vid avslutad läsning leder fram till helt vattentäta positioner. UKON har inga färdiga satser som han vill övertyga sin läsare om (förutom möjligen att litteraturen och de skapande konsterna är omöjliga att närma sig oengagerat, men den tanken ligger implicit i texten och inget han skriver uttryckligen), det är snarare motsatsen han är ute efter: att undra, fråga och att rucka på förhandsföreställningar.

Det är för övrigt intressant att notera att Glömskans bibliotek inte känns helt väsensskild från UKON:s förra bok, romandebuten Jag befinner mig i ett överflöd av kärlek (2014). Det är märkligt, inte minst för att Jag befinner mig är en historisk roman om Henry Tudor Rex. Den är alltså väldigt olika, men den känns lika. Det ska sägas att boken inte är någon ordinär historisk roman som följer genrens konventioner, utan i stället är det som att föreställa sig att Henry Tudor Rex hade rest i tiden till 2000-talets början, levt där ett tag och sedan rest tillbaka, drabbats av delirium och bestämt sig för att skriva en självbiografi.

När boken utkom skrev en recensent att ”jag önskar att fler svenska poeter börjar skriva romaner. Eller att fler svenska romanförfattare börjar skriva romaner som om de skrev poesi”. På samma sätt kan jag önska att fler psykoanalytiker skulle börja skriva essäböcker som artar sig som luftiga, poetiska utflykter mer än tungrodda fallstudier.

Nu vill jag vidare! UKON har pekat på möjliga stigar att utforska, precis som en god essäist skall. Han verkar lärd som ett troll, måste jag säga. Och det är glädjande att se att UKON i 1900-talets psykiatriska och psykoanalytiska litteratur, som annars ofta framstår som en gubbarnas värld (Freud och Jacques Lacan är dock flitigt citerade även här, vilket väl är oundvikligt trots allt), hittar många kvinnliga teoretiker och författare som han både citerar och går i dialog med. Några av dem är Shoshana Felman, som jag nämnde tidigare, Catherine Malabou, och Cathy Caruth. Utöver dem citerar han även bland andra Anaïs Nin, Mara Lee, Marguerite Duras och Siri Hustvedt.

Glömskans bibliotek manar mig till att söka fram Felmans analys av Henry James, ”Turning the Screw of Interpretation”, en artikel jag aldrig hade hört talas om innan jag läste den här boken men som jag tror att jag måste läsa nu. Michel Foucaults Vansinnets historia har jag under en längre tid planerat att läsa igen, kanske det äntligen är dags.

Och tysken Daniel Paul Schreber, som av UKON benämns som ”en av världshistoriens mest berömda psykotiker”, hans självbiografiska vansinnesuppgörelse En nervsjuks tänkvärdheter (1903) verkar alltför saftig och märklig för att inte läsas. Eller vad ska en annars tänka om en bok skriven av en man som under en lång sjukdomsperiod, som samtidigt verkar ha varit en lika intensiv skrivperiod, formulerar en målsättning som UKON sammanfattar så här:

”[…] att befinna sig i den trippla positionen av att på en och samma gång se sig som kvinna och bli sedd av sig själv som en kvinna som har samlag med sig själv samt att genomgå befruktning genom Gud.”

Schreber ansåg att det var ett mål som tål att väntas på, och han lär ha kommit fram till att han skulle få vänta i 212 år innan Gud skulle befrukta hans kropp som vid det laget ska ha förvandlats till en kvinnas kropp, eller åtminstone en kropp med kvinnligt kön samt livmoder. Befruktningen av kvinnan Daniel Paul Schreber skulle då komma att ske kring år 2115. Enligt Wikipedia dog dock mannen Daniel Paul Schreber redan den 14 april 1911.

Då vet vi det.

Unna mig ett uns av patetik (och en pinsam allitteration på bokstäverna -un): Jag älskar essän som litterär genre – och medan jag läser Glömskans bibliotek påminns jag om varför. N

Text: Mathias Rosenlund
Illustration: Leif Engström

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *