EL8A7792 webb

Måste stickad konst fortfarande vara självironisk?

Hur fungerar mångfalden av outtalade hierarkier, där kön, materialval, teknik och ämnesval definierar vilken plats ett verk tillskrivs? frågar Emma Rönnholm i sin recension av två tankeväckande textilkonstutställningar.

Någon tydlig gräns mellan textilkonst och ”konstkonst” har inte existerat på ett tag. Men medan jag smälter det gångna årets textilladdade utställningar gör sig skillnaden ändå påmind. Från Ernesto Netos virkade installationer på Kiasma, Yayoi Kusamas sydda korvskulpturer på HAM och textilkonstnären Kirsti Rantanens retrospektiv på Designmuseet samt grupputställningen Yarn visions på Kervo konstmuseum, spinner en viss könsproblematik på i sinnets bakvatten.

Rantanen hör till Finlands viktigaste textilkonstnärer och hennes utställning på Designmuseet erbjuder, bortsett från sitt konstnärliga giv, också en närhistorisk överblick. När Rantanen inledde sin karriär som hantverkare på femtiotalet hade textiluttrycket enligt henne fastnat i ett evigt ryavävande och upprepande av gamla mönster. På 1970-talet kom hon i kontakt med Fiber Art-rörelsen och började göra rumsliga verk i olika experimentella tekniker. Under hennes karriär utvidgades så småningom skulpturkonstens materialpalett också i Finland.

Rantanens visuella språk är monumentalt och abstrakt. I verken är det trådarna, strukturerna och dimensionerna som talar, medan formen är förenklad – ofta en grov fyrkant eller kub. Rantanen återger i utställningen en tidig episod, då familjen bodde i Egypten, och hon blev totalt fascinerad av textilier bevarade från faraonernas tid: att någonting man föreställt sig skulle förstöras med tiden, ändå bevarats. Hennes arbete har anammat denna tyngd av något uråldrigt och primitivt, och växer fram så djupt ur materialets väsen att alla politiska frågeställningar känns oväsentliga. Ändå anar man att vägen in till konstvärlden inte varit oproblematisk, i den mån den ens är fullbordad.

Samtidigt som Rantanen förde sina verk allt längre bort från traditionell brukstextil och närmare samtidskonsten, sparkade en motsatt rörelse igång. Konstnärer sökte sig till hantverk just för deras historiska barlasts skull: de traditionella teknikerna fick tala om sociala strukturer, maktförhållanden och politik. Konstnärsgenerationerna som kommit efter 1980-talets feministiska revolution har i tygen och garnnystanen funnit ett politiskt laddat material. Detta känner man tydligt av till exempel på museet Sinkkas utställning Yarn visions, som fokuserar på stickad och virkad nutidskonst.

Länk till det förgångna

I utställningen medverkar 22 olika konstnärer, men intressant nog tycks alla utgå ifrån att de jobbar med ett stigmatiserat medium. Det omsorgsfullt stickade, knutna eller broderade representerar ofta något gosigt och tryggt, vilket kontrasteras mot en skoningslös yttre verklighet. Niina Mantsinen sammanför ryan med den urbana och anarkistiska graffitikulturen i sina ryor av färggranna tags, Kaija Papu tangerar hora-madonna-problematiken i korsstygnsbroderade porrbilder och amerikanska Olek har tillsammans med flyktingkvinnor virkat inredningen till en liten svensk stuga för att sedan spränga den i luften i videon In the blink of an eye (se bilden ovan).

Just Olek, ”virkarlegenden från New York”, hör till dem som också använder textilteknikers långsamma process som ett sätt att skapa demokratiska, sociala rum där till exempel flyktingar får mötas och skapa något tillsammans. Men den arbetsdryga processen kan också vara klaustrofobisk när den görs ensam, vilket många verk vittnar talande om. Speciellt Tuija Teiskas installationer av föremål inknutna i en tät kokong av svart tråd är obehagliga på ett mycket välgjort sätt.

Den vanligaste motsättningen som utställningen laborerar med är ändå den mellan nutid och förgången tid. Hantverket upplevs som en länk till tidigare generationer, vilkas värld och erfarenheter håller på att försvinna. Ett finstämt exempel är Elina Juopperis Arv, där konstnären samlar donerade raanur (raanu är en finsk vävteknik) till en symmetrisk hög, tills de fyller dimensionerna 1,8 x 1,8 x 1,8m – storleken på Tony Smiths minimalistiska skulptur Die från 1962.

Att stapla raanur för att bygga en minimalistisk kub slog an en klang i min konstskole-indoktrinerade hjärna. Minimalismens skugga ligger lång över samtidskonsten. På ett vidare filosofiskt plan rimmar dess asketism väl med skulpturtekniker i hårda material, där materia tas bort för att skapa form, men betydligt sämre med textiltekniker som gör motsatsen: sätter på mer och mer. Då verkar den sistnämnda lätt nedtyngd av oväsentligheter (läs: dekorationer) och följaktligen inte relevant i konstsammanhang.

Konceptuella broderier

I livet liksom i konsten är priset på klassresor ofta att avstå från egna kulturella arv. Är det då fortfarande säkrast att som konstnär hålla sig ifrån knyppling och korsstygn? I så fall innebär det också att det är svårare att arbeta vidare på basen av sina förmödrars materialkunskap, än sina förfädrars.

Samtidigt visar Juopperi att konceptuell textilkonst också finns. Alldeles nyligen har det dessutom på två av Helsingfors viktigaste gallerier visats utställningar som flörtar med broderi, på helt galleritrovärdigt sätt. På Galleri Forsblom ställde Leena Nio ut målningar av halvfärdiga korsstyngsborderier, där stora delar av bilden lämnats tom. På andra sidan Gamla kyrkoparken hade Jukka Rusanen på Helsinki Contemporary infogat spetsvirkning och andra textilelement i sina målningar och installationer. Bägge har med måleriets hjälp balanserat upp hantverkets ”överflöd”, med tillräckligt mycket existentiell tomhet för att uppnå elegans.

Textilkonsten fungerar redan nu fint både som motkultur och som egen nisch. Men avståndet mellan materialpoesin à la Rantanen och spektakulära ställningstaganden à la Olek är fortfarande långt och terrängen märklig. Kanske hör det till saken ifråga om medier som delas av pysslare, konstnärer och hantverkare i lika mån, att avstånden måste tydliggöras. Dessa färska utställningar visar att de textila uttrycken ännu inte fullständigt lyckats ta sig ur konstens marginal, men de ger samtidigt också en spännande glimt av alla de nyanser som finns att upptäcka mellan total abstraktion och ironi.

Emma Rönnholm

Kirsti Rantanens retrospektiv visas på Designmuseet i Helsingfors och Yarn Visions på Sinkka i Kervo museum, till 5.3.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>