Svartsyn med sprängkraftig marginal

av Freja Rudels

”Du kommer knappast in, men det är lätt att visas ut”, lyder välkomstfrasen i Neoscandia. Det är Norden i dess renaste, vackraste och mest fulländande form, stängt mot det omkringliggande Neuropa. Det är i Neoscandia Hannele Mikaela Taivassalos och Catherine Anyango Grünewalds blåskimrande framtidsvision Scandorama utspelar sig. Med Orwellskt nyspråk och barskrapat hårdkokta repliker drar Taivassalo upp en intrig som kvickt rör sig från fulländningens bländande rena hjärtpunkt Stohome till ruinstaden Helsingy, hemvist för avskrädet. Och också för Scantek/Gentek, en experimentverkstad som hämtar sitt material bland de fallna.

Frukten av ett sådant experiment är Misskatt. En korsning av katt och människa som lyckats fly verkstaden och motvilligt ger sig ut på uppdrag av motståndsrörelsen, ombedd av den tidigare Gentekdoktorn Doktor N som drabbats av tvivel och vänt verkstaden ryggen. Uppdraget går ut på att hitta ett siamesiskt tvillingpar som utvisats och förirrat sig till Arktis och återbörda dem till tryggheten. Sällskap på vägen får Misskatt av en annan experimentfrukt med ett förflutet på Gentek. Gustaf lever det goda livet i Stohome, men drabbas av delirium under sin välpolerade Stureplansbrattiga yta och måste därför tas om hand innan han börjar läcka. Uppgiften faller på Misskatt.

Taivassalo varvar beprövat dystopistoff som faran i fulländningen och den undre världen som hoppets hemvist med ledmotiv ur det egna författarskapet. Här återfinns den kvinnliga (anti)hjältinnan, förkärleken för det orena, blandade och Arktis som hägrande mål och motbild. Det som är nytt är det avskalade uttrycket. Taivassalos text är knapp och lakonisk, ett skelett i jämförelse med den vildvuxna, lyriskt sinnliga och bildmättade prosa hon vanligen bjuder på. Här är det Anyango Grünewald som ensam svarar för bildsättningen. I nyanser av grått, med stråk av ett försåtligt lockande blått sken, fyller hon ut Taivassalos skelett. Ur mötet mellan text och bild växer en historia om begär efter ett förlorat ursprung, om ömsesidigt beroende, om hopp och om svek.

Scandoramas framtid är i mångt och mycket vår. Jakten på fulländning som bergtar kroppar, faiblessen för det nya som karikeras i nyorden Neoscandia och Neuropa och den kringgärdade självgodheten är redan här. Det gör boken än obehagligare, och svår att förpassa till framtiden. Kanske är det därför jag önskar att Taivassalo och Anyango Grünewald hade haft mod att göra mer av den samtidsroman Scandorama de facto är.

Längs insidan av Scandoramas pärm letar sig en kö av silhuetter. Vid första anblicken fäster jag mig vid likformigheten. Själva köformationen fungerar som sinnebild för den avindividualiserade massan. De oansenliga, streckgubbsartade kolfigurerna tycks i första hand underordnade mönstret, den ringlande riktningen. Men ju längre jag tittar desto starkare framträder särdragen. En kvinnokropp i en rank rullstol, ett rejält kliv mitt i allt stillastående, bagage av olika slag, hålor till ögon som plötsligt stirrar fram bland frånvända kludd till ansikten och enskilda silhuetter som återkommer, upprepas, eller rör sig mot det provrörsartade nålsögat i slutet.

Ju längre jag tittar desto starkare växer sig känslan av att sprängkraften och angelägenheten i Scandorama ligger i just denna marginal, i den ringlande massan som köar för tillträde. För mig hade den gärna fått bli mer än ett avstamp i Scandoramas historia.

Freja Rudels

Hannele Mikaela Taivassalo & Catherine Anyango Grünewald : Scandorama. Förlaget, 2017.

Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.