Älskade farfar

Mikael Sjövall
Mikael Sjövall.
Min farfar föddes 1892 under tsar Alexander den tredjes tid. Tidsperspektivet svindlar. Det känns svårt att greppa att min farfar var 25 år gammal då Finland utropade sin självständighet eller att han deltog i inbördeskrigets strider i Tammerfors.

Han växte upp i en backstuga med jordgolv i Larsmo. Det dröjde till 1906 tills min farfarsfar Anders Henriksson i likhet med andra obesuttna torpare, backstugusittare och jordlösa fick rösträtt. Likt kutymen bland annat fattigt och löst folk konstruerades min farfars efternamn enligt logiken pappans namn plus efterledet son, alltså Andersson. Efternamnet Sjövall antog han efter att släktnamnslagen trädde i kraft 1920.

Då jag föddes hade farfar och jag en åldersskillnad på 74 år. Som familjens sladdbarn vande jag mig tidigt vid att inte fästa så stor uppmärksamhet vid åldersskillnader. Ett lunchbord med släktingar i alla åldrar ingav trygghet. Mina föräldrar var födda på 1920-talet och var i regel 20 år äldre än alla andra föräldrar som jag kom i kontakt med i kompiskretsen.

Farfars höga ålder var inte något jag tänkte på så värst mycket då jag började skolan. Jag hade inte full koll på hur gammal han var och tidsaxeln ser väldigt annorlunda ut för ett litet barn. Det enda jag visste med säkerhet var att jag älskade honom sådär som en liten grabb på sju år kan älska en annan människa. Vi gjorde upptäcktsfärder till Åbo slott och vallfärdade till zoologiska museet om och om igen. Vi plockade blåbär i skogen och metade på bryggan i Åbolands skärgård. Farfar berättade om sitt liv som skräddare och ibland gläntade han på dörren till min pappas barndom. Han kunde berätta om cykelfärderna med min pappa på pakethållaren då de åkte till simstranden i Hällören. Farfar gav mig ett sammanhang och skänkte mina rötter näring.

I år har det förflutit 28 år sedan min farfar dog i 97 års ålder. I juni ska vi hedra hans minne vid släktgraven i Jakobstad i samband med en kusinträff. Saknaden består.

I dag är det allt fler familjer som lever utan sina mor- och farföräldrar. Kontakten är sporadisk och individualismen firar triumfer. Utan att romantisera den forna trångboddheten så tror jag inte att det främjar vårt välbefinnande att generationer separeras genom att bo åtskilt, långt ifrån varandra. Min farfar bodde en stor del av sitt liv i samma hus som min faster och min kusins familj. Det var säkert inte lätt alla gånger, men den fysiska närheten till nära och kära släktingar bidrog säkert till att han blev så långlivad.

Då jag fuskade i politikens domäner ställdes jag inför en situation på en partidag i Karleby där Svensk Ungdom motsatte sig mor- och farföräldrarnas rätt att träffa sina barnbarn. Debattens vågor gick höga och oförståelsen för den generationsöverskridande umgängesrätten var kompakt. Det var hittills den första och den enda gången jag var av samma åsikt som bibelbältets laestadianer, som i likhet med mig försvarade umgängesrätten.

”Man behöver inte älska sina släktingar”, sade en av mina släktingar lakoniskt då hon blev osams med sin mormor om en struntsak, vilket ledde till långvarig tunghäfta som försatte mormor i offside. Det ungdomliga övermodet saknar perspektiv. Och då vi lyckas få rätsida på perspektiven igen i mogen ålder är det ibland för sent då liemannen har gjort sitt.

En god vän till mig berättade att hans blinda och ålderstigna, men sociala och vitala faster bor i ett så kallat kollektivhus i Malmö där olika generationer och hushållskonstellationer bor under ett och samma tak. Den gemensamma nämnaren stavas mångfald. Kollektivhusen har gemensamma lokaler där bostadsföreningen ordnar gemensamma middagar för alla boende några kvällar i veckan. Det låter som klippt och skuret för mig den dagen då jag får ty mig till rollatorn.

Mikael Sjövall
är journalist och ordförande för Finlands Svenska Publicistförbund

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *