När jag slår på diktafonen och lyssnar på Janina Orlov en onsdag eftermiddag på ett av kaféerna i Kulturhuset, klottar jag ner i marginalen: beskriv hennes röst. Tydlig, inte utpräglat, hårt finlandssvensk, ja inte utpräglad i någon riktning egentligen – en röst man gärna lyssnar på.Hon har just berättat att hon ännu, efter tolv år, har svårt att ta till sig vissa rikssvenska ord – ”kul”, till exempel, känns helt tillgjort. Omedvetet eller medvetet, att bevara ett starkt och rörligt språk, sitt språk, är A och O för en översättare som Janina som dagligen iklär sig olika språkdräkter. Hon beskriver sig själv som en ”litteraturens diversearbetare”.

Läs mera

Vladimir och Estragon – Mikael Persbrandt och Johan Rabaeus – bär typiska herrkläder, svart hatt och kostym. Vladimir, eller Didi, tar spjärn mot det nakna trädet, stretchar. Trädet står på en liten kulle, eller höjd, av mull och aska och i andra akten krokar Didi förgäves fast löv i de döda grenarna. Det går inte att komma ifrån att det dystra landskapet verkar vara en Gudlös plats, misstänkt lik jorden.

Läs mera