Tekniska framtidsfantasier och domedagsvisioner à la Jules Verne utövar tydligen alltjämt en avsevärd lockelse på publiken, Förra säsongen såg vi ”Månraketen” (Destination Moon, red.anm.) och nu ”När världen går under” (When Worlds Collide, red. anm). Den nya historien går förstås avsevärt längre i sensation och nöjer sig icke bara med redogörelsen för resan till en främmande planet i och för sig. Här är det nämligen fråga om en höggradigt nödvändig flykt från Tellus sekunderna innan den förintas vid kollisionen med en nyupptäckt och sig hastigt närmande himlakropp, en kollision som matematiskt noggrannt förutsäges av ett par framstående astronomer, tyvärr bemötta med tvivlande löje från den övervägande delen av mänskligheten. Vad som också ger några ögonblick av hisnande och fantastisk katastrofvision är de bra konstruerade och iscensatta scenerna där den förintade stjärnans drabantplanet passerar jorden och framkallar vulkanutbrott, jordskalv och havets inträngande över kusttrakterna, inklusive världsstaden New York. Bergen remnar, vattenmassorna böljar fram och bryter ned trädjättar, byggnader och broar, eldkvastar skjuter upp ur jordens innandöme — undergångstämningen är verkligen för några ögonblick dramatisk och påtaglig. Men därmed är också sensationerna förbi. Den mera verklighetsbetonade delen av filmen som behandlar de tekniska förberedelserna — byggandet av rymdens Noaks ark, som skall föra ett fyrtiotal människor, ett antal djur och den noggrannt uträknade nödvändiga proviant man anses komma att behöva vid landstigningen på den nya planeten, drabanten till den kolliderande — är visserligen ingalunda ointressant som så att säga praktiska teosant. Men själva färden genom rymden är händelselös – i motsats till resan med ”Månraketen” – och till landningen i den nya världen, först ett fruset snö- och berglandskap, men sedan plötsligt en stiliserad färgsymfoni klippt ur en sagobok, har fantasin inte räckt till hos författare och regissör. Den respektlösa publiken reagerade också mycket riktigt med ett högt flin. Vilket onekligen är otacksamt, när man betänker de storslagna ansträngningar som här gjorts för att bjuda på något superkollossalt och sensationellt.
Kurt Sourander
FOTNOT: Filmen i fråga som här recenseras är alltså producenten George Pals sci-fi-klassiker When Worlds Collide, i regi av Rudolph Maté och med Richard Derr och Barbara Rush i huvudrollerna. Sourander antyder i sin recension att han också sett George Pals tidigare rymdäventyr Destination Moon, som var något av en sensation då den fick premiär i slutet av 1950 – det var den första amerikanska filmen som realistiskt försökte skildra en resa till månen. Någon recension av Destination Moon publicerades ändå aldrig i Ny Tid, med stor sannolikhet på grund av filmens oförblommerade antikommunism.
