En kinesisk operatrupp har anlänt till värt land. Det är första gången i historien och händelsen bär vittne om det nya, utvidgade kulturutbyte som börjar äga rum mellan länder och folk, ett utbyte om bör vara ägnat att föra folken närmare varandra och skapa större förståelse dem emellan. Mycket få finländare har tidigare varit i tillfälle att få se äkta klassisk kinesisk opera. Som medlem i den kulturdelegation som för två år sedan var inbjuden till Kina, hade undertecknad äran att få höra till de få och jag känner mig därför manad att inför det celebra besöket berätta om mitt första möte med kinesisk opera — och det intryck detta möte gjorde på mig.
Vi hade färdats med vårt specialtåg ett par dagar söderut från Peking över det andlösa slättlandet i riktning mot Nanking. Vi hade redan passerat Gula floden och även Huai. Meningen var att vi skulle göra halt någonstans andra sidan floden Huai för att göra en avstickare till ett av de stora hamnbyggen som pågick som ett led i den storstilade planen att tämja den ostyriga floden, av vars nycker 50-60 miljoner bönder var beroende. Vi skulle till Fu Tse Ling vid Huais biflod Pi. Ändpunkten för järnvägsresan var Hotei, huvudstad i provinsen Anhwei. Det var i denna stad som jag första gången mötte kinesisk opera.
Vid återkomsten från Fu Tse Ling, där vi höll till i dagarna tre, kom vi, efter en bussresa uppifrån bergstrakterna somt räckte fran tidigt på morgonen till kvällen, tillbaka till Hotei. Här skulle det nu bli stor mottagning för oss, med stadens myndigheter och konst- och litteraturkretsarna såm värdar. Först middag och sedan operaföreställning, speciellt arrangerad för oss.
Det var bara att nödtorftigt skölja dammet av sig och bege sig till mottagningen i en typiskt vacker kinesisk mottagningshall, enkel och anspråkslös ut mot gatan men inåt men inåt öppnade sig mot en lummigt grönskande sval bakgård där folk satt och väntade på oss för att föreställningen skulle kunna börja, folk som reste sig upp och hälsade oss med applåder när vi inträdde.
Festsalen föreföll rätt enkel, som en större och något naken biografsal. Folk satt med mössorna på och pratade och stojade och var fullkomligt fria från den högtidlighet som hör samman med opera i västerlandet. Så började föreställningen – och man satt där förtrollad, förvånad och nästan uppskakad av vad man fick se. Om ankomsten till Kina var som att komma till en helt ny och okänd värld, så var det nu åter en ny och okänd värld som öppnade sig för en. Den oerhört praktfulla kostymeringen, det pantomimiska spelet, symbolerna, maskeringen, de utstuderade rörelserna, sången och dialogerna, musiken, storyn, innehållet i operan, allt var nytt, ovanligt och kullkastade alla ens begrepp och föreställningar om opera och teater. Man försökte så gott sig göra låt följa med handlingen genom de engelska tolkar som åtföljde oss. De talade en utmärkt engelska men det var ändå svårt att riktigt kunna förstå och följa med, därför ett den värld operan förde en in i var så ny och okänd. Operan, det var bara ett avsnitt ur en större opera som gavs, handlade om onda andar som i form av drakar fört bort någon flicka och om en ung man som med olika andars, munkars och feers hjälp befriade flickan. Kinesisk opera har ofta guda- och hjältesagor som ämne. De uppträdande var maskerade i bjärta färger, klarröda eller kritvita vita med svarta streck, eller en blandning av olika färger Varje persons mask avslöjade sin bärares karaktär, men den som inte kände till symboliken stod sig slätt. slätt Detsamma gällde rörelserna Varje liten rörelse, om det så var med lillfingret, hade en speciellt betydelse. Någon rekvisita fanns inte på scenen. Skådespelarna låtsade göra allting, De låtsade öppna en dörr, stiga in i det låtsade rummet, och stänga dörren efter sig. En person kunde komma in på scenen med en käpp i handen som det hängde tofsar från, och det betydde att han kom ridande till häst. Det var ridpiskan han hade i handen. Han kunde binda fast hästen vid ett imaginärt träd, osv. Sången var också något nytt och främmande för våra öron och beredde en stundom allt annat än njutning. Likadant var det med musiken, som mycket nära anslöt sig till handlingen, underströk den, gnällde och skrällde eller led och våndades. Musikern satt uppe på scenen vid ena sidan och några kulisser fanns inte med undantag av en praktfull fond av broderat siden. De uppträdande var oerhört praktfullt klädda, den praktfullaste sidenbrokad och sidenbroderier och fantastiska kronor på huvudet samt ibland en samling flaggor som stod ut som vingar från ryggen. Även personer om vilka det hette att de föreställde fattiga, var mycket praktfullt klädda. Det var klassisk kinesisk opera, s. k. pekingopera som vi fick se.
Senare i programmet fick vi också se prov på en lokal opera. Varje provins och var större stad har av gammalt sin egen lokalt utformade operastil, som avviker från den klassiska eller pekingoperan. Till sist fick vi också se prov på hur man försöker tillämpa den gamla formen på moderna tema.
När föreställningen var slut stapplade man ut nästan omtöcknad, protesterade mot förkonstlingen och sökte förklaringar. De som hade anlänt med första gruppen (vi for till Kina i två grupper) hade redan i Peking hunnit se ännu märkligare ting och var därför inte det minsta förvånade. Jag vände mig till en skådespelerska som var med och ville lägga ut mina synpunkter för henne. Jag ville göra gällande, att denna opera gav uttryck åt den förkonstling och förljugenhet sin var rådande bland den feodala överklassen i det gamla Kina, att det gav uttryck åt stagnation och falskhet och förljugenhet att leva på, en klass som skulle ha t.o.m. en tiggare klädd som en sagoprins för att kunna tolerera honom i sina skådespel, som inte generades av att förvandla en hel nation till tiggare bara den själv, den fåtaliga herreklassen, fick fortsätta sitt förljugna utsugarliv. Jag liksom sökte förklaringar, ville förstå, men en finsk musiker som var med ilsknade till och fräste, ja se kommunister ska ha allting likriktat, det ska bara få finnas en sort, ingenting annorlunda får tolereras. Varpå även jag var nära att ilskna till: vad tog sig en människa som jag inte kände och som inte visste något om mej för ton. Jag snäste av honom med att påpeka att han drog för hastiga slutsatser och att det ju var just i ett land som leddes av kommunister som vi fick se denna i så hög grad olika opera. Skådespelerskan hade större förståelse för den chockverkan som operan måste ha på en människa som ser den första gången. Själv var hon s, a. s. å yrkets vägnar oerhört intresserad.
Ja, det var första gången. Sedan såg jag klassisk opera och lokalopera många, många gånger — och började förstå och uppskatta den alltmer — och att se andra värden i den än vid första mötet. Men bäst tyckte jag om den s. k. shaohsingoperan, en lokal opera från Hangtjou- och Slanghaj-trakten. Till skillnad från den klassiska operan, som ursprungligen spelas enbart av män, spelas shaohsingoperan enbart av kvinnor. Sagan on Liang Shan-po och Chu Ying-tai, på engelska även kallad the Butterfly Lovers, som vi såg i Hangtjou var det mest poetiska, spröda och vackra jag någonsin sett på en scen. Denna opera har filmats och visats bl. a. även hos oss under den kinesiska filmveckan. Men som film hade den förlorat något av sin förtrollande charm.
Jag gläder mig mycket åt att få återknyta bekantskapen med kinesisk opera.
Georg Backlund
