Talking Heads är snart det enda seriösa som händer i TV. Förstås kan dom andra redaktionerna köra dokumentärer, men den dialogiska spänning som uppstår ur att mänskor faktiskt grälar om Tjetjenien ”här” och ”nu” i studion tycks i allmänhet inte vara möjlig eller önskvärd på ”vuxensidan”. Man får gå till Sverige och 8 dagar för att hitta nåt ens ditåt.
Men Sverige har ingen Georg Paile, självutnämnd representant i Finland för Zjirinovskij, ”Ryssland” och ”Rysslands” stenhårda bevarande, över hur många döda kroppar som helst. Det enda fel han kunde se i förstörandet av Groznyj var att man inte satt in tillräckligt tungt krigsmateriel från början.
En man med imponerande pokka. Argumenten däremot… låt oss säga att man fick en gammal smak i munnen av hur taistoiternas trosvisshet kändes, på den tiden.
Snacket hade i alla fall blivit ganska hopplöst svartvitt ifall det inte funnits en skillnad också mellan ’ungdomarnas’, Anna Rotkirchs och Timo Piirainens vinklar. Piirainen såg ett erkännande av Tjetjeniens självständighet som Lösningen — Rotkirch var inte lika säker: tänk på Kroatien. Men Piirainen hade en point i att Tjetjenien inte är den etniska cocktail som Jugoslavien var.
Rotkirch tog för sin del upp bakgrunden, historien och deportationstiden (som Paile verkade helt okunnig om) och frågade om inte militärens attack nu gjort mera för det ryska sönderfallet än nån annan tänkbar lösning.
Är kanske Tjetjenien den misslyckade augustikuppen -91, som vi nu ser ta revansch?
En annan viktig fråga var om soldatmödrarnas rörelse också är en ny väckelse för demokratin (som en del hävdat), eller bara en specifikt rysk mödraromantik.
Sådär är det, dom vettiga och nyanserande mänskorna som ställer frågor framstår som villrådiga (för det är vi). Medan en språklös auktoritär väghyvel som Paile troligen väcker respekt bland identitetssvaga tonårspojkar.
Jag märkte förresten efteråt att det starkaste inslaget i Josh Erikssons reportage från Petersburg var när han stod utanför ett krigssjukhus och bara berättade vad han sett därinne (men inte fått filma). Ett ord säger fortfarande mera än tusen bilder. Skakande med dessa ungdomsprogram.
S-ling
Förresten, bästa nätsurfare: tema för nästa Talking Heads (20.3) är förresten Internet)
Månsson och media
är en ny giv som inte ska (eller kan) förväxlas med Hbl:s mediaspalt för masochister. Däremot har Pernilla Månsson i Sveriges TV sig ovetande tagit upp konkurrensen med Erkki Saksa och finska TV2:s Maailma sanojen vankina.
Månssons första program, en månad sen, tog genast ett brett grepp, från Internet till TV:s avregionalisering till Expressens chefskval till gratistidningarna som trend (nya metro kontra inkörda NöjesGuiden).
Kännetecknande var 1) att man snackade mediastrukturer och via dem innehåll, 2) att detta diskuterades av flera än en mänska, och 3) att man tyckte sej förstå vad programmet handlade om. Nåt jag inte alltid kan säga om mej och
Maailma sanojen vankina.
Maailma är till skillnad från Månsson inriktat på text och detaljer snarare än makt och strukturer: skjuter i snabb takt in sej på löpsedlar, rubriker, slagord, ’mäter’ ibland innehåll. I princip helt utmärkt konkret, kritiskt och bistert. Men efter en stund börjar man ändå fråga efter biffen. Maailma blir ett MTV för journalistfreaks — och som MTV utan minsta andrum för diskussion och verklig analys.
Där Månsson frågar och diskuterar med studiogäster, där predikar Saksa som en parodi på sträng pietistisk präst. I det avseendet är Maailma alltså verkligen ”sanojen vanki” (ordens fånge) och en perfekt spegelbild av stilen i alla finska monopolmedia, fr.a. Helsingin Sanomat. En mot-predikan, visst — men lika auktoritär, lika icke-dialogisk.
Maailma fick i fjol helt berättigat Kiilas kulturpris som ”ett av få återstående vuxenprogram i TV” och Saksa jobbar säkert hårt med att ge dom kolleger och journaliststuderande som ser hans program intrycket att ha total koll på hur nyheterna borde presenteras. Men ju mera jag tittar, desto mera tycker jag hans grej faller i små fragment. Trots hans sympatiskt buttra och överlägsna anti-allt-attityd tycks han inte ha nån samlad idé om media.
Den misstanken späddes på i fjol när Marianne Andersson intervjuade honom i radion: han kunde trots gott om tid inte prestera nåt intressantare än totalt svepande och därför ointressanta påståenden om hur hopplöst dåligt allt inom ’dagens’ media och journalism är.
Kanske för att han aldrig pressades till det. Av ännu en usel journalist. Men allmän media-paranoia är väl ändå lite för enkelt?
Grundidén, att ”media” själva kan och ska bedriva ”mediakritik” är förstås inte heller okomplicerad. Kan t.ex. TV diskutera TV?
Inkommande vecka kan vi i alla fall jämföra de två greppen, detaljerna kontra strukturerna: se Maailma sanojen vankina fredag 31.3 kl 21.30, repris måndag kl 15 i TV2 och Månsson och medierna lördag kl 11 i TV4.
(Kommentarer? Till Ny Tids hyper-gästbok)
Lite fräckt
kanske att i veckans Talking Heads (må 27.3) låta kvinnor-i-armén-sidan företrädas av så verkligt utflippade typer. Dels unga Camilla Hindsberg (trånade efter egen uniform nästan hetare än Tom Cruise två kvällar tidigare, i rollen som naiv marinkårs- och USA-idealist i början av Oliver Stones film Born on the Forth of July). Dels en äldre jappe med jätteskumt utseende och uppträdande, Enestam nånting.
Laura Lodenius från Fredsförbundet klarar sej alltid bra i såna här debatter, t.o.m. när hon ifrågasätter hela armé-institutionen. Enestams fråga — hur hade det gått för Finland annars, förra gången? — är berättigad, och det erkände Lodenius. Men när hon ifrågasatte klyschan att armén bara är försvar — det säger ju alla länder — klickade nåt i Enestams logik och han började fråga: tror du faktiskt Finland skulle angripa nån?
Tydligen hade han alltså redan glömt sitt eget exempel, det förra kriget, och dom STORfinländska planerna den gången.
Man drar sej till minnes Ronnie Reagans idé att en Star Wars-sköld för USA skulle göra slut på krig överhuvudtaget (men en sköld hindrar inte att man angriper — tvärtom) och lite tidigare Trumans resonemang att det var tur att the good guys hann först med atombomben (kanske, ifall man jämför med Hitler — men var Hiroshima en good guy-handling?).
Problemet med arméns fans och företrädare är inte att dom skulle sakna goda argument, utan att dom förnekar problemen. Vem är förresten denne Enestam? Folk kallade honom visst ’ministern’?
S-ling
Satans makt
beror inte på dom onda krafternas styrka, utan på att dom goda är ute på lunch. TV-pratet om satansdyrkan, inom ramen för Talking Heads i måndags, ramlade i den vanliga fällan: att inkalla kristna som föregivna experter.
Visserligen älskar just kyrkliga/kristliga kretsar publicitet kring Satan, och bidrar gärna själva till den (t.ex. den ’dokumentärvideo’ dom framgångsrikt spritt via YLE). Men kyrkan älskar satansdyrkarna av två helt ovidkommande skäl.
Dels för att dom bland satans- och heavydiggarna äntligen hittar nån som kelar samma symboler — talar samma språk — som dom själva. Bara tvärtom. Ett par virriga eller ironiska tonåringar som råkar använda rätt retorik får kyrkan i extas: vem hade kunnat tro att vi haft rätt hela tiden? Äntligen verkar hela verksamheten meningsfull!
Dels för att detta äntligen ger dom själva en roll, d.v.s. sitta i alla dessa ombonade tv-diskussioner där alla uttrycker kloka och ”goda” tankar och förfasar sej. Dom utnämns plötsligt och oväntat till experter på godhet. Sekulär konkurrens bjuder på sin höjd psykiatrin, d.v.s. Claes Andersson.
Uppställningen i Talking Heads verkade först vara 4-1 till dom Godas favör. Jätteorättvist! Isynnerhet sen också det Ondas representant, musikkritikern Nalle Österman, visat sej vara bara ”agnostisk” diggare av Death Metal och Black Metal. (Lyssna förresten på Klaus Flamings Metalliliitto i Radiomaffian varje onsdag.) 4-0 alltså, och 1 neutral/icke-hycklare. (Fast å andra sidan hade Nalle svart lippis, t.o.m. bakfram — så vem vet?).
Erkki Andelins spaningar efter djävulsdyrkare i Uleåborg var lika fruktlösa. Resultatet blev att alla försökte snacka om nåt och några som ingen (utom Nalle) visste nåt mera konkret om än att, som Andersson framhöll, ”Satan finns i oss alla”. Till den ena medverkande kristna flickans förskräckelse. Steffe Randströms frågeförsök om goda fiender etc. gick inte hem.
Reportagets sociolog, som fick fem sekunder, satte dock in det s.k. Onda i sitt relevanta sammanhang: tonårspojkar på jakt efter en spännande identitet. OK var också Anderssons påminnelse om ungdomsarbetslösheten och 30-talstyskland. Ifall troll-metallare i Norge faktiskt bränt kyrkor, som utmaning åt kristendomens ’svaga’ Gud, så är länken till fascismens mänskosyn uppenbar — tyvärr nämndes inte det begreppet.
Randsröm & Co är bra för att dom så sällan förfaller till pseudodebatter som den här (säsongens andra nit var Jörn Donners gästspel). Kanske satanstemat hade kunnat funka ifall det kollats tillsammans med t.ex. neonazis & skinheads å ena sidan, totalitära sekter typ Livets Ord etc. å den andra.
Nu blev det ett tamt avbrott i en annars tät FST-programkväll där exempel på verkligt motstånd mot verklig s.k. Ondska annars exemplifierades i Ett ljus i mörkret, om de danska judarnas räddning undan nazisterna, i viss mån också i Charlotte Airas’ lite glesa reportage om serbisk opposition idag.
Till Ny Tids hyper-gästbok — kommentera!
Ytlig virtualkritik
gjorde sej Martti Sarmela skyldig till i förra Maailma sanojen vankina (fredags/måndags): ’dagens’ mänskor saknar all kontakt med nåt verkligt, vi producerar enbart skenupplevelser via media, etc. gnäll.
Nöjda att ha hittat en finsk Thomas Rosenberg glömde det kritiska mediaprogrammet att fråga kulturantropologen Sarmela vad biblioteket han satt i var, om inte ett virtuellt universum. Det råkade f.ö. vara fyllt av finsk folkdiktning, en påminnelse om att folk också ’förr’ berättade sagor och överhuvudtaget saknade kontakt med verkligheten.
Maailma sanojen bjöd på ett par juste inslag också. Ett om den ev. möjligheten av en kritisk sportjournalistik (man kunde t.ex. förstöra stämningen och berätta att utgången av matchen Jokerit-Kalpa är given eftersom Jokerit får fem gånger mera sponsorpengar). Och ett om hur Ilta-Sanomat genom en felöversättning piskade upp hatkampanjen ”Greenpeace vill förbjuda finländskt skogsbruk” som sen valsade runt i den regionala pressen. Pressens kopplingar till skogsindustrin hade varit ett givet uppföljningstema, istället mynnade inslaget dock ut i meningslös debatt om debattens tonfall.
Till JämO:s kännedom meddelas att kvinnor syntes i bild 18 sekunder, eller exakt en procent av programtiden. På könsfronten intet nytt alltså, i ’alternativa’ och ’kritiska’ Maailma miesten sanojen vankina.
4.4.95
S-ling
Slavenka Drakulic
är faktiskt lika imponerande som sina böcker. I rutan — veckans Talking Heads — är hon lika skarpsynt och mänsklig, men dessutom väldigt intensiv, på snabb engelska — jag gillade hennes oväntade replik mitt i allt att ”Stefan (Randström) hä r tror säkert att han aldrig skulle kunna döda nån”. Liksom hennes kommentar att alla frivilliga biståndsarbetare därnere minsann inte är ”lika ödmjuka” som THeads’ välhittade samtalspartner, Mia Björkqvist (21, lika snabbtungad men inte heller ödmjuk).
Att ”hjälpare” också kan bli höga på sin egen godhet är en viktig iakttagelse (dessutom en bra metafor för omvärldens engagemang hittills). Det är tacksamt att snacka krigets psykologi med just Drakuli´c — som författare har hon kanske bättre ä n nån annan lyckats förmedla vad som händer på ett personligt plan i ex-Jug. När ”vanliga mänskor”, européer som du och jag, vana med TV och välfärd, plötsligt finner sej inne i ett arkaiskt krigshelvete. Hur ”en av fiendens största segrar är när han får oss att hata honom”.
Ändå får man inte psykologisera väck ett krig, och man anade att roten till Drakuli´c pessimism (”jag har insett att det jag skriver inte påverkar nåt”) ligger i att det är just psykologin och enbart den ”Väst” vill ta till sej av henn es budskap. Däremot inte det hon (för säkerhets skull och säkert för n:te gången) framhöll genast i början: att det inte handlar om nån ”Balkan-mentalitet” eller nåt oundvikligt ”stamkrig” utan ett kyligt, rationellt, politiskt beslut från serbernas sida att erövra landet.
Politik är vad vi inte vill höra av när det gäller Jugoslavien — synd, för jag tyckte mej uppfatta signaler från Mia B:s håll att också hon hade haft en del att säga på temat. Allt verkar möjligt, utom att ”Europa” skulle stå upp när en uppenba r fascism bryter ut och tar för sej mitt ibland oss.
Men det talar ingen om, inte ens i Talking Heads, våra ledare vill ju i sinom tid kunna knyta goda handelsavtal med den segrande Milosevi´c. När ett marknadsstånd träffas av en granat säger vi hellre på ett oprecist sätt att det är ’tragiskt’ och ’vansinn e’ och skickar mediciner.
Johan Erikssons reportage, parallellen till vårt eget inbördeskrig 1918, var välgjort och berörde — och ändå blir tanken gnagande kvar att den nuvarande ’unga’ historieskrivningen (se också Mårten Westös serie i Ny Tid i januari) om brödrakriget som e nbart vansinne, utan några som helst ideologiska förtecken, är släkt med vårt sätt att hålla ifrån oss Jugoslavien.
Så länge allt bara är ”vansinne” slipper man ställa frågor. Men 1918 handlade också om nåt annat än Balkan nu. Förstås kan man säga att klasshat kan likna etniskt hat och att skillnaden för dom enskilda tvångsvärvade pojkarna var/är noll. Men snackar man historia så hade vi också våra AKS och IKL, nu glömda, och Kroatien hade det grymma fascistiska Ustasja som Drakuli´c pappa kämpat mot med partisanerna under världskriget. Och är allt faktiskt jämförbart med allt?
Nu harmade det Slavenka att hon aldrig talat med pappan om hans krigstid, det var ju inte meningen att det skulle bli krig i hennes liv och ”nu måste jag upptäcka allt själv”.
Känns igen. Vi värjer oss för att veta. För vi känner på oss att vetandet kunde förändra oss. Oåterkalleligt.
Hong gaoliang,
Den röda åkern (1987) av Zhang Yimou — som den här spalten vid årsskiftet utnämde till säsongens enda TV-film värd vatten — sänds nu faktiskt, 5 veckor senare än planerat.
Viss konkurrens om titeln har synts till under våren, från dom för mej okända kortens håll — isynnerhet imponerade Victor Enrices Getingboet (Espiritu de la colmena) från 1973 (gick 19.1. i serien Cinema Mediterraneo), delvis också Julio Medems ba skiska historia Korna (Vacas, 16.2).
Polanskis Chinatown (4.3) och Oliver Stones’ Born on the Fourth of July (26.3) var positiva överraskningar för en action-hatande tittare som mej. Minnesvärda var också Szabós Hanussen (4.2), Dominik Grafs Spieler (13.1), Patric e Lecontes Monsiur Hire (2.2), Tanners L’homme qui a perdu son ombre (15.2) och inte minst Yoji Yamadas Musuko (Mina söner, 3.3) — så sällan som man ser samtida vardag i Japan på film.
För att inte tala om Jim Jarmusch’ Mystery Train (29.1). Och här fattas ändå dom jag missade. Skicka in din egen 10-i-topplista. Fina priser.
S-ling
Dåren och dottern
Högläsning ur gamla böcker kan vara häftigare action och suspense än ”Klipphängaren” eller nåt annat som Renny Harlin nånsin kommer att hitta på.
Gamla, tja, Suzanne Fisher Staples Vindens dotter är förstås nyutkommen, och i Strindbergs En dåres försvarstal är det bara oväsentliga smådetaljer (klänningsmodeller, det eviga snacket om manlighet, m.m.) som förråder årsmodellen (1887-88, skrevs f.ö. på franska!).
Att Vivi-Ann Sjögren respektive Marcus Groth är helt suveräna i sina uppgifter som förpubertal kamelskötartjej respektive 100-årig macho-mjukis-man har förstås bidragit till att de två så totalt dominerat de senaste veckornas media-utbud. Flickglädje, stränga föräldrar och hemska sandstormar skiftar naturligt i Sjögrens röst, hon läser som om hon alltid nomadiserat i öknen (det har hon kanske, i hjärtat, att döma av hennes egna böcker). Groth läser som om han alltid varit man, hans no nonsense-röst passar utmärkt för den hjärnöverhettade ’dårens’ känslokast mellan föraktfulla och lyriska utläggningar (apropå den älskades knän får vi t.ex. veta vilka underbara ligament där finns). Dom få ’insprängda’ rösterna från teateruppsättningens skådisar är helt onödiga och närmast stör feelisen, möjligen är det just avsikten — harmoni är ju inte precis Strindbergs grej.
Att Str-b:s Röda Rummet i tv-serie-version (en TV4-repris här i juni) känns utdragen och kostymdrama i jämförelse är kanske oundvikligt. Radion är trots allt det hypermedia som smyger sej närmast den skrivna texten. Bägge produktionerna kunde med fördel prånglas för export västerut.
Bägge serierna avslutas om en vecka och sen tvingas man alltså igen börja fundera på vad man ska göra klockan 9.05, 12.10 och 21.10 — kort sagt, vad man ska göra med sitt liv.
Vissa tips har man ju fått. Klockan 23.10 kan man t.ex. bryta ramadan (fastan) med ett iskallt dopp för att om möjligt få lunginflammation. Sen springa i skogen och försöka skilja mellan gran-, tall-, asp-, björk- och ensuset i mörkret. Eller nåt i den stilen.
4.7.95 S-ling
Trygve Söderling
Foto: Eric Chan / CC / Flickr
