Under den rubriken skrev John Sutherland en artikel för London Review of Books som blivit hett omdebatterad av många olika skäl. Samma frågor har också diskuterats här i Finland, där främst min kusin Mika Böök fått igång en mycket mera komplicerad debatt. Senast(?) skrev den kända amerikanska historikern Robert Darnton om problemet i New York Review of Books.

Jag skall diskutera två relaterade frågor: upphovsmannarättens dramatiskt förändrade situation och som en följd av det, den akademiska och journalistiska publiceringens framtid.

Jag har alltid tyckt att organisationer som Teosto eller Kopiosto är otrevliga och konstiga, lite jämförbara med de berömda välgörenhetsinsamlingar där 99 procent av de samlade miljonerna går till själva organisationen medan krigsveteranerna, eller vem nu uppges som insamlingens föremål, får små futtiga pennin. Organisationerna har i princip högfärdiga argument: att författaren eller kompositören skall få ersättning för sina alster även i det fall då de bara används. Just Teostos guldfärgade hus på Drumsö fick mig alltid att tänka på hur största delen av pengarna går till administration och lobbyverksamhet… Nu när EU uppenbarligen snart kommer kräva att även hemkopiering av filmer eller musik skall förbjudas, har vi kommit till gränsen för det förnuftiga. Men de intressanta frågorna ligger annanstans. Hit hör frågan om Microsoft vs. Linux: å ena sidan ett företag som kräver monopol för stöpseln, å andra sidan principen att det är fritt fram för vem som helst att använda samma standard, bara han eller hon inte hindrar andra att göra det. D.v.s. man helt enkelt ger bort sin upphovsmannarätt – eller snarare dess finansiella del. Linus Torvalds har ju hållit upphovsmannarätten på så vis att han har kunnat hindra andra från att monopolisera hans produkt.

Samma princip betyder i förhållande till musik eller böcker att jag fortfarande har rätten till produkten, men kan låta alla ta del av den så länge DE inte börjar kommersialisera den. I Sanoma-Open där denna diskussion ett tag fördes (jag har inte hunnit följa webb-sidan på sistone) berättade Leena Krohn att hennes böcker har blivit översatta som en följd av att de funnits tillgängliga på Internet. De har också lästs av mycket fler än vad som annars skulle vara fallet. Frågan är bara varifrån pengarna kommer om man faktiskt vill eller måste leva på skrivandet?

Här skulle jag förstås föredra ett samhälleligt alternativ: en författare som överlåter sina alster till fri användning kunde ges prioritet till de s.k. biblioteksersättningarna (som snart kunde omdöpas till webbersättningar). Teosto och dylika organisationer skulle bara handskas med traditionell återanvändning och kopiering av produkter. Och alltid när texten används i kommersiellt syfte, t.ex. i en tidskrift eller tidning, så skulle författaren få betalt. Men faktum är att det finns andra, mycket farligare djur som eftertraktar det stora byte som Internet betyder för all skapande verksamhet (utan egentligt innehåll är ju Internet tämligen värdelöst!). T.ex. de flesta stora tidningar kräver numera att deras frilansare skriver under ett avtal, där de överlåter alla rättigheter till elektronisk användning åt tidningen (i England finns några undantag, främst The Guardian).

Som ett exempel tänker jag ta ett fält som ligger nära mig, nämligen den akademiska publiceringen. Samma högintressanta frågeställningar gäller förstås för andra områden.

Även i Finland har det rests krav på att vi forskare främst borde bedömas på basen av våra s.k. impaktpoäng, d.v.s. publikationer i de viktigaste referee-tidskrifterna. (För den oinitierade kan det sägas att det betyder att jag skickar en artikel till en tidskift och den refereras anonymt av två kolleger som inte heller känner till mitt namn. Om de tycker att texten är värd att publiceras så trycks den. De mest prestigefyllda tidskrifterna citeras mest av andra forskare och ger mest impaktpoäng.)

Det här kan låta ganska bra och objektivt. Detta system är helt dominerande i USA och ganska centralt i Europa. Finlands Akademi svär vid dess namn och evalueringar görs med hjälp av detta system.

Men det finns stora problem, som Sutherland och Darnton påpekat. Jag skriver gratis, refereena jobbar gratis, redaktörerna (som är också forskare) får en liten ersättning – men tidskrifterna kostar allt mer. Så mycket mera, att de vetenskapliga biblioteken har tvingats använda upp till 70-90 procent av sina pengar till tidskriftsprenumerationer och därmed en bråkdel till att köpa böcker (tidigare gick högst 30 procent till tidskrifter).

Ändå är det böckerna som är intressanta (i sociologin!). Det är böckerna som recenseras och diskuteras, inte artiklarna. Också de mest impaktgivande tidskrifter inom sociologin är nästan helt ointressanta. Den nordamerikanska hegemonin och själva systemet producerar triviala, vetenskapligt högpolerade men innehållslösa artiklar. I mitt fält är de tidskrifter som jag orkar läsa precis de som inte har något egentligt refereesystem.

Inom samhällsvetenskaperna kostar tidskrifterna inte (ännu) så förfärligt mycket, de blir bara allt fler, men inom naturvetenskaperna är de viktigaste tidskrifterna otroligt dyra. En prenumeration kan kosta från 50 till 100 tusen! Och de bästa universiteten måste ändå prenumerera dem, just för att vara de bästa universiteten. Som Darnton noterar hjälper det inte att universiteten slutar prenumerera. Till sist kan vi ha ett enda (amerikanskt) universitet som betalar ett astronomiskt pris för att få det enda sålda exemplaret av tidskriften!

Sutherland kommer med andra intressanta invändningar. Systemet är nämligen perverst ur universitetens och forskarnas synvinkel. Universiteten betalar dubbelt för artiklarna. De skrivs som det viktigaste arbete som en forskare gör för sin lön. Redaktörerna och referees är också betalda av universiteten – som alltså dessutom får betala för prenumerationerna (även forskarna blir ofta tvungna att betala för dem, då de är inbakade i våra medlemsavgifter i vetenskapliga föreningar).

Ändå ligger copyrighten hos förlagen. Universiteten betalar alltså dubbelt för att upprätthålla ett system som de egentligen kunde operera själva. Och författarna ger upp alla rättigheter till sina texter, någonting som i Internetvärlden kan vara helt fatalt. Som ersättning får de status, professurer etc., vilket förstås är viktigt, men som sagt borde gagna universiteten och inte de privata förlagen.

Hur kan ett så här konstigt system fortsätta? Elektroniska, öppna publikationer på Internet borde kunna ersätta detta löjliga system. Tyvärr tycks det inte vara fallet.

De få elektroniska tidskrifter som finns inom samhällsvetenskaperna började som gratis tidskrifter men har nu börjar kosta. Då visade det sig att ingen längre läste dem. Så kanske de blir gratis igen i framtiden.

Samma sak gäller böcker. Förlagen har ju prutat på allt som heter deras egentliga arbete, nämligen redigering av texter. Jag har själv publicerat en bok vars språk är fullständigt hemskt eftersom jag trodde att förlaget skulle göra någonting åt det… Lika gärna kunde man placera böckerna direkt på sin hemsida för att fritt kopieras, eftersom deras utformning ändå inte förbättras av att de utkommer i bokform. Bara i samband men den s.k. elitpubliceringen kan förlaget och redaktören förväntas göra något. Och klyftan växer. Jag själv följer vissa författare som jag känner väl: Bourdieu, Sennett, Giddens, Castells, Bertaux, men för att bli intresserad av någon okänd författares okända bok behövs en sakkunnig och intressant recension i New York Review of Books, London Review of Books, Contemporary Sociology. Inga okända författare typ J.P. Roos från Finland skulle någonsin kunna intressera mig så mycket att jag skulle skaffa hans bok… (typiska försäljningsiffror för sociologiska böcker hos internationella förlag är 200-400 exemplar, men vi har minst samma försäljningsiffror när vi publicerar på finska!).

Så jag har inga incentiv att försöka producera böcker och manuskript utom för min hemsida förstås. Varför skulle jag anstränga mig att finslipa texterna, försöka övertyga motsträviga redaktörer om deras betydelse, när jag kan lägga ut dem på hemsidan och få förvånansvärt mycket positiv feedback. Om alla tänkte som jag, skulle ingen vilja publicera något på traditionellt sätt och bara hemsidorna skulle vara intressanta! Och det att våra tidskrifter är totalt ointressanta kan ju tolkas så, att alla förnuftiga människor redan har slutat med systemet…

Vi som skapar någonting har antagligen ett intresse att våra produkter läses av någon. Men att skriva till Ny Tid visar ju att JAG inte är intresserad av impakt. Denna text läses av kanske 20 människor som finner den intressant (men dessa 20 människor är nog sådana vilkas intresse jag uppskattar högt!). EU:s logik är ju sådan att – överförd till bokvärlden – att om min bok köps av någon, så varje gång denna någon låter någon annan läsa min bok eller läser själv den på nytt, så borde jag få betalt. Det här är helt idiotiskt. Egentligen är ju bibliotekens logik samma som Internets. Allt finns fritt att läsas och ersättningen kommer i form av generella anslag till författarna. Varför inte alltså generalisera från bibliokteken, särskilt som de snart börjar bli helt Internet-dominerade virtuella bibliotek.

Jag kommer förstås att placera denna text, som alla mina tidigare Ny Tid-kolumner, på Internet. Där får de fritt läsas av vem som helst, kanske långt fler än via Ny Tid!! Men tack för incentivet, i varje fall.

J.P. Roos

Lämna en kommentar

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.