Jag har läst en bok av den franska psykoanalytikern och filosofen Elisabeth Roudinesco, Varför psykoanalys (Puorquoi la psychanalyse?) som på ett intressant och djuplodande sätt diskuterar ett av samtidens mera hisnande problem, vår alltmera mekaniserade och reduktionistiska syn på mänskan. Boken, som har blivit en stor bästsäljare i Frankrike, är ett inlägg i debatten om olika sätt att förhålla sig till (och behandla) psykoser, depressioner och andra psykiska lidanden. Psykoanalysen och olika psykoterapiformer som utgått och utvecklats ur den har under de senaste decennierna utsatts för allt häftigare angrepp från biologiskt och behavioristiskt orienterade skolor, vilka anklagat Freud, hans idéer och protegéer för ovetenskaplighet och brist på kontrollerbara och mätbara behandlingsresultat.
Roudinesco försvarar det psykoanalytiska konceptet som ser mänskan som ett delvis irrationellt subjekt, styrt av förnuft och rationalitet, men också av undermedvetna och irrationella krafter och impulser. Psykoanalysens motståndare, antingen det handlar om dem som ser mänskan som en invecklad maskin som det bara gäller att lära sig att ”reparera”, eller dem som ser mänskan som en produkt av arv och inlärning där den psykiska sjukdomen ses som ett ”inlärningsfel” som kan rättas till genom olika kognitiva metoder, har föga förståelse för den freudianska betoningen av mänskans fördolda krafter, den infantila sexualiteten, det under- och förmedvetna, drömmarna, barndomens tidiga trauman och vikten av att i behandlingen på nytt bearbeta sådana händelser och upplevelser som blivit oförlösta och därför destruktiva och sjukdomsalstrande.
Det som satt fart på och aktualiserat denhär diskussionen är utvecklandet av nya och effektivare psykmediciner, främst de nya medlen mot depression, som på bred front kommit att ersätta sådana terapi- och behandlingsformer som strävat till att fördjupa mänskans självkännedom och insikt om hur den egna personligheten reagerar och fungerar och vilka faktorer som ligger till grund för det psykiska lidandet, exempelvis depressionen. De nya depressionsmedlen har blivit så populära att de används för att ”bota” snart sagt vilka sorger och bekymmer som helst – också sådana förluster och besvikelser som hör till mänskans ofrånkomliga livsupplevelser. De har delvis kommit att ersätta äldre tiders ”lyckopiller”, benzodiazepinerna, som gjorde läkemedelsfabrikanterna rika och mänskorna mycket lugna (och läkemedelsberoende) under tidigare årtionden.
Övertron på de kemiska preparatens saliggörande verkan och oviljan att bejaka svåra eller smärtsamma känslor av missmod, misslyckande, sorg, förlust eller meningslöshet, har lett till att de nya antidepressiva medlen används rikligt och rutinmässigt också i sådana fall där det handlar om normala, till livet hörande känslor och upplevelser.
Men eftersom den effektiva och välprogrammerade urbanmänskan av idag bör vara energisk, optimistisk, glad och effektiv i stället för att gå omkring och älta någon besvikelse, sorg eller missräkning och sprida sin melankoli till andra i sin omgivning, intar man ett kemiskt medel som, likt ett fläckuttagningsmedel, tar bort det onda och olustiga så att det rena, skinande och friska igen får komma i dagen.
Jag läste en artikel om ett av de i USA populäraste depressionsmedlen, där det framgick att medicinen var så bra och så ofarlig att den gavs också åt familjens hund, ifall vovven visade tecken på depressiv förstämning eller allmän morrighet.
Nu handlar ju detta inte alls enbart om psykiatri eller olika behandlingsformer, utan i grund och botten om vår förändrade, rationaliserade mänskosyn. Som väl de flesta håller med om, prioriterar vår västerländska kultur på ett orimligt sätt ekonomisk framgång, vinstmaximering (vad det nu sedan betyder?), rollen som lönsam producent och köpstark konsument. Hur det är med allt det andra och alla de andra är inte så viktigt, och hur det är med mig själv och mina närmaste är viktigt mest i den mån det handlar om yttre, mätbara meriter och kvalifikationer. Det måste finnas en förutsägbarhet mellan inputen och outputen. Man måste veta vad man får för det man har eller lägger ut. Vem bryr sig längre om samvete, solidaritet, ideal, drömmar, förhoppningar?
Mänskan måste bli möjlig att manipulera och programmera. Mänskan måste uppfattas som en sofistikerad dator, och datorn är egentligen en mänskohjärna som bara ännu inte riktigt hunnit ifatt homo sapiens, men homo Nokians är på väg så det klickar i knutarna. Vad den konsumerande och producerande mänskan har för ett så kallat inre liv, vilka hennes själs kvaliteter är, finns inte mycket intresse för, åtminstone inte bland dem som ser till att informationsflödet fortsätter att svämma över med oförminskad styrka och volym.
Vad har då övertron på mänskan som en mekanistiskt fungerande, programmerad dator för övriga följder, symptom eller implikationer?
Kan man tänka sig att det allt mera påträngande drog- och knarkproblemet kunde sammanhänga med illusionen att lyckan och det vi eftersträvar kan fixas genom en liten spruta, några piller eller lite inhalerad rök eller pulver? Kan det vara så, att många av oss förlorat tron på att upplevelser av lycka, extas och förnöjdhet inte står att finna i det vanliga livet, utan måste sökas i en annan, kemisk eller kyberisk värld? Räcker inte en annan mänskas hud, kön och närhet, skogen, havet, fågelsången, poesin, musiken, bilderna, dansen, sporten, filosofin, bergsbestigningen eller ens vegeterandet längre till för att ge mening åt tillvaron?
Det tål att tänka på.
För visst måste en omfamning, några vänliga ord, ett leende, en god film eller bok stå sig i jämförelse med några Prozac eller några milligram Diapam. Borde det inte vara tillåtet, och helt legitimt, att leva sig igenom stunderna av missmod, svårmod, hopplöshet, känslor av misslyckande och mindre värde utan att droga bort sina känslor?
Det är visserligen inte alltid roligt att vara deprimerad och sorgsen, men inte desto mindre hör det till de upplevelser som jag inte vill vara utan, och som jag inte vill eliminera med hjälp av depressionsfläckuttagningsmedel.
Inte ens min hund och katt vill jag förmena att vara ilskna, kåta eller gnälliga, om de nu en gång känner det så. För känner man så känner man och det är det som är meningen med alltihop, tror jag. Fast med några Prozac skulle nog denhär krian ha blivit lite muntrare, kan man föreställa sig.
Claes Andersson
