Den här bokmässan är väl mest svensk, frågar Ama Ata Aidoo, författare från Ghana, när jag samtalar med henne på scenen vid Internationella Torget på Göteborgs bokmässa. Ja, svarar jag mot bättre vetande. Men vår bokmässa i Ghana som i år ordnas för fjärde gången, fortsätter Aidoo, är internationell, det kommer folk från hela den afrikanska kontinenten.

Jag ville inte såra hennes patriotiska stolthet och berätta mina intryck av bokmässan i Ghanas huvudstad Accra. Den hade fler pappershandlare än böcker, en mycket stor del av böckerna ställdes ut av muslimska förläggare med jihad-ambitioner och författarna lyste med sin frånvaro. Nå, det var för fyra år sedan och allt har säkert blivit bättre, det händer att det blir det, till och med i Afrika.

För mig är Zimbabwes internationella bokmässa den världsbästa, näst efter Göteborgs. Och båda är både nationella och internationella på en gång. Ama Ata Aidoos närvaro är bara ett bevis på det. Den massiva Finlandssatsningen en annan. Den intressanta paraden av skotska författare en tredje. Och så vidare. Zimbabwe-mässans framtid är emellertid i vågskålen. Framtiden för bokmässan i Harare är framtiden för Zimbabwes kultur, säger Aidoo som själv bott där i många år, jag hoppas att de skall kunna rida ut stormen och överleva.
Jag räknade till sex författare från Afrika på bokmässan i Göteborg detta år, det kanske fanns fler. Som på alla bokmässor med deras otaliga författarframträdanden i montrar (av sedlighetsskäl skall man inte säga stånd) och seminarier, formas ett pärlband av dialoger, där deltagarna inte alltid har hunnit möta varandra. Låt mig här rekonstruera den fiktiva dialogen på denna bokmässa om vem de afrikanska författarna skriver för. För stora världen Mest förvånar mig svaret från Ahmadou Kourouma från Elfenbenskusten. Litteraturvetare Stefan Helgesson presenterar honom som en som revolutionerat det franska språket, afrikaniserat det. Hans senaste bok, Allah n^(1)est pas obligée (Allah gör som han vill) om barnsoldater i Liberia och Sierra Leone, har sålt i nära 8000 exemplar i Elfenbenskustens huvudstad Abidjan.
Jag skriver för att göra vår situation känd för andra, säger Kourouma, jag skriver ^(3)med afrikanerna^(3). De flesta afrikanska författare jag har hört brukar häftigt tillbakavisa antaganden att de skriver med blick på omvärlden. De flesta afrikanska författare skriver på de forna kolonialspråken, engelska, franska eller portugisiska, och så gott som alla framgångsrika författare har sin största marknad utanför Afrika. Frågan om vem de skriver för egentligen kastas därför ofta i ansiktet på dem, och de värjer sig lika ofta.
Jag blir alltid lika förvånad och glad när mina böcker översätts till andra språk, säger Ama Ata Aidoo. Hennes roman Changes har nu översatts också till svenska och lanserades på mässan av bokförlaget Tranan, som specialiserar sig på litteratur från tredje värden. Förra året kom den ut på finska (Muutoksia på förlaget Kääntöpiiri).
? Jag skriver för alla som kan läsa engelska i Ghana, i Västafrika, i världen, säger Ama Ata Aidoo. Hon berättar att det finns trevare för att översätta Changes till franska. Idag är alltså Aidoos roman om en modern kvinna i Accra, hennes uppbrott från sin man som våldtar henne inom äktenskapet och hennes förälskelse i en gift man som tar henne till sin andra hustru, mer tillgänglig för läsare i Norden än i Ghanas grannländer Elfenbenskusten, Togo och Burkina Faso där franskan är officiellt språk.

För mänskligheten

När jag refererar Kouroumas utsaga för den senegalesiska författarenAminata Sow Fall svarar hon tankfullt och engagerat: ? Litteraturen är universell. Men man måste skriva utifrån sig själv, sina erfarenheter och känslor. Vår mänsklighet är kärnpunkten i litteraturen. Men vi kommer olika vägar, med olika kulturer. Det som är vackert och sublimt måste komma från mitt eget djup.
? Inte kan jag heller säga att jag skriver för och med alla senegaleser, säger hon. Hur skulle jag kunna nå dem om jag bara skrev det de visste om och kände igen?
Aminata Sow Fall har skrivit flera böcker, varav en har kommit ut på svenska, Tiggarnas strejk (på Ordfronts förlag). Den allra senaste boken handlar om mat och matkultur. åtminstone den är kanske ändå skriven för att presentera Afrika utåt. Men det hann jag aldrig fråga henne om.

För hela Afrika

För Patricia Schonstein Pinnock, född i Syd-Rhodesia (nuv. Zimbabwe) och nu bosatt i Sydafrika, var svaret på frågan för vem hon började skriva mycket konkret. Hon verkade som lärare i Grahamstown och fann att det saknades böcker som handlade om barnens egen situation. Det finns ingenting värre än att växa upp utan böcker, säger hon stillsamt. Så hon började skriva, behövdes det verser om elefanter eller om majsodling så skrev hon dem. Hon har nyligen kommit ut med sin första roman, Skyline, där scenen är ett fallfärdigt höghus på Long Street i Kapstaden och alla de existenser som bor där.
Vi går sakta men säkert framåt i Sydafrika, säger Pinnock, och nu kommer Afrika ned till oss. Det är ett sorgligt Afrika, som kommer till oss, så många är flyktingar, så många har varit med om hemska saker. Så höghuset i romanen är helt visst Afrika. Men det är också ihoppusslade bitar av det verkliga Long Street, där hon och hennes man bodde i flera år i ett litet kyffe men med ett tak där man kunde sitta och betrakta livet på den anrika gatan med antikvariat och horor. För vem skriver hon? Antagligen för hela detta sorgliga och ändå hoppfulla Afrika.
Pinnock sitter lugn som en filbunke och talar om brist, elände och hopp. Hon får mig att tänka på en prästfru, präktig och moderlig. Men hon har en bakgrund som är betydligt mer brokig än jag inbillar mig att Nordens prästfruar har. Hon är judisk med en katolsk mor och anor från Sydeuropa, växte upp i rasismens Zimbabwe för att flytta till Sydafrika under antiapartheidkampens dagar.

För de utsatta

Charlene Smith från Johannesburg är en kontrast till Pinnock, inget lugn här inte, utan en brandtalare. Hon verkar inte som skönlitterär författare, även om hennes Proud of Meockså har litterära kvaliteter. Hon är sedan länge journalist, men efter en avgörande händelse i hennes liv använder hon sin tid för agitationsarbete, möten och stöd till människor som mött de mörka sidorna i det sydafrikanska samhället: våldtäkt och hiv/aids. Vändpunkten kom när hon själv våldtogs av en inbrottstjuv, som väntade på henne när hon kom hem, band henne och våldtog henne tre gånger. När han inte lyckades få erektion knivskar han henne.
Det är en myt att våldtäkt är ett sätt att utöva makt. Det är fråga om impotens på mer än ett sätt, säger Charlene Smith. Hon både vill och inte vill tala om sig själv. Det här handlar inte bara om mig, säger hon.Vi måste våga tala, säger hon, och vi är inga våldtäktsoffer. Alltför många kvinnor ? och män ? som våldtagits tar på sig skulden, som om de själva var gärningsmannen. Vi är våldtäkts-överlevare, slår hon fast.
Själv fick hon kämpa hårt för att efter våldtäkten få medicin mot hiv-virus. Nu är en del av hennes kamp ägnad kampanjen att få den sydafrikanska regeringen att låta hiv-smittade få aids-dämpande medicin. President Thabo Mbeki tycker inte om henne. Fast jag är ju inte helt oskyldig till det, säger hon glatt och berättar att hon skrev en stor artikel just innan presidenten reste till ett ekonomiskt toppmöte och sade att Mbeki snart är en härskare med bara gravar som undersåtar om han inte släpper medicinerna fria och låter sjuka och smittade få tillgång till dem. Någon ber henne förklara varför Mbeki är så halsstarrig i denna fråga. äh, svarar Clarence Smith, det vet vi inte och inte orkar vi fundera på det heller. Vi måste bara fortsätta kämpa.

För skolflickor

Om Charlene Smith ser sin intellektuella gärning som bidrag till en politisk rörelse i sitt hemland, men med globala kontakter och dimensioner, så är Penina Mlama från Tanzania en frände. Hon arbetar med folklig teater (på engelska community eller popular theatre), som hon också har skrivit om. Med bas i en allafrikansk organisation för stöd till kvinnors utbildning (FAWE) har hon startat ett projekt för att få skolflickor att uttrycka och göra något åt sådana problem som lärares sexuella utnyttjande av skolflickor. Poängen med projektet är att få skoleleverna att genom dramatisering våga skildra övergreppen, fundera på orsakerna och föreslå motåtgärder. Projektet involverar också skolor i Rwanda, och där är syftet att bidra till läkandet av såren från folkmordet, inte genom att glömma och dölja utan genom att bearbeta.
Så vad är svaret på frågan om för vem afrikanska författare skriver? Varje entydigt svar är ett dåligt svar. Liksom andra författare har de afrikanska olika föreställningar om vem de skriver för. Deras böcker blir varken sämre eller mindre afrikanska om de kan läsas även utanför Afrika.