Mikko Lahtinen är chefredaktör för finska filosofiska tidskriften Niin & näin och överassistent i statslära vid Tammerfors universitet. Men det är i egenskap av inspiratör och teoretiker för en ung generation aktivister han utövat sitt främsta inflytande. Lahtinens senaste bok Ihminen – Poliittinen eläin sammanfattar ett filosofiskt engagemang i samhällsfrågor, med ursprung mindre populära gestalter inom socialismens historia. Pekka Wahlsted träffade honom nyligen i Tammerfors.

PW: Ett centralt begrepp i din nya bok är en organisk intellektuell. Varifrån härstammar begreppet och hur förhåller det sig till ’intellektuell’ i traditionell bemärkelse? 

ML: ’Organisk intellektuell’ är Antonio Gramscis begrepp som uppstod ur hans analyser av den italieska intelligentian i början av seklet. Gramsci ville utveckla begreppet att omfatta också andra än traditionella intellektuella; präster, lärare, universitetslärda o.s.v. Enligt Gramsci led den italienska arbetarklassen brist på organiska intellektuella, det vill säga den egna klassens medlemmar med kapacitet att kritiskt och konstruktivt analysera arbetarklassens samhälleliga villkor och förutsättningar. Och framförallt förmedla en förståelse för denna situation till vanliga människors vardagliga tänkande.


Gramsci var sysselsatt med frågan hur andra än elitens representanter skulle få chans att utveckla sina intellektuella färdigheter. Problemet är ju att bildning och civilisering av stora massor lätt förtingligas till produktionsfaktorer, medan det centrala i själva bildningen – kritiken – bortfaller.
Arbetarklassens intellektuella var närmast traditionella intellektuella; unga borgargrabbar som av skäl eller annat blivit socialister. En del av arbetarklassen motsatte sig dessa ledare, eftersom de sist och slutligen ändå var herrefolk i proletärkläder. Organiska intellektuella skall nämligen befinna sig i ett organiskt förhållande till den klass de är ämnade att organisera och leda. Deras stora uppgift, ansåg Gramsci, var att höja den intellektuella och moraliska nivån hos sin egen klass, och inse varifrån deras makt härstammar och till vems gagn de begagnar sitt skarpsinne.
Det här problemet är idag mest tydligt i tredje världen. Det är naturligtvis viktigt att unga reser iväg till Europa eller USA för att studera, men risken är överhängande att ungdomarna inte använder det de lärt sig till gagn för sitt eget land, utan istället alieneras från sina rötter och donerar sin kapacitet till västländerna, blir en del av den västerländska hjärnan. Den organiska intellektuella igen förblir per definition medveten om och trogen sin egna utgångspunkter.

Grönt dilemma

PW: Det får mig att tänka på Gröna rörelsen, vars pionjärer inledde sin samhälleliga verksamhet på väldigt praktisk basis; man startade en egen vegetarisk restaurang med bageri, man publicerade en rad tidningar, som Aura, Komposti och Suomi, samtidigt som man kedjade sig fast i traktorerna vid Koijärvi. Man var i ordets alla bemärkelser organiska intellektuella; huvudet högt i den intellektuella himlen och fötterna fast rotade i myllan. Nu gömmer sig samma människor bakom kostym och slips, och verkar ha glömt sina rötter…
ML: Det går en tydlig skiljelinje genom gröna rörelsen, mellan en radikaldemokratisk och representativ-demokratisk tolkning av rörelsen. Gröna riksdags- eller euroledamöter somHeidi Hautala utgör ett helt annat gäng än den yngre generationen som förlitar sig uteslutande på utomparlamentariska metoder. Men en dylik spänning finns alltid i varje samhällelig rörelse; risken med att organisera sig är att man fjärmas från de egna samhälleliga utgångspunkterna.
Problematiken för de gröna förvärras av att de försöker representera naturen som i sig självt är en stum varaform. Det är säkert vanskligt att vara en organisk intellektuell för minkar, man blir nog tvungen att arbeta för dem hellre än med dem.

Marx ur mode?

PW: Du skrev nyligen en ledare i Niin & näin (2/2002) med titeln Marxin puolesta (Till försvar för Marx) trots – eller på grund av – att Marx och marxismen fått utstå hård kritik på senare tid. Därtill har du forskat i flera tänkare som utgått från Marx; såsom just Gramsci men också Louis Althusser och Bertolt Brecht. Till och med hos John Stuart Mill, liberalismens fader, har du hittat kommentarer som kan kallas socialismvänliga…ML: Marxismen har övergivits på allt annat än intellektuella grunder. Kritiken har sin botten i Sovjetunionens och östblockets kollaps, och man har dragit slutsatsen att det inte är lönt att studera Marx eftersom hans modeller inte fungerade. Men det är skäl att fråga sig om dessa länder verkligen representerade en utvecklad socialism? Gramsci är ett gott exempel på en anti-stalinistisk marxist, som odogmatiskt analyserat sin tids Italien och dess intellektuella och moraliska villkor. Han stäälde frågan hur stora grupper, såsom arbetarklassen, kunde utvecklas till fullvärdiga kulturella, politiska och ekonomiska agenter och nå en ledande ställning i landet. Just här är den organiska intellektuellas roll väsentlig.
Vid universitet, som nu ”glömt” Marx, är det ofta det senaste modet som styr tänkandet. Det debatteras om vad det lönar sig att forska i, det vill säga för vilken slags forskning det skall anslås medel. Och vem skulle idag lägga sina pengar på Marx? Speciellt som det i allt högre grad är yttre instanser, företag, som sponsorerar forskningen.

Foucault ingen vägvisare

PW: Ja, flera före detta marxister har ju kastat sig i famnen på postmodernismen och modefilosofer som Michel Foucault. Själv behandlar du inte Foucault alls i din bok.ML: I mitt tycke är Gramsci en mer betydande samhällsfilosof än Foucault, eftersom Gramsci i sitt tänkande, på ett mer fruktbart sätt än Foucault, utvecklar sådana politiska strategier där makten utgör en positiv möjlighet till påverkan. Det kan sägas generellt om marxismen att den strävar till att analysera och bli medveten om människans materiella betingelser vilka omärkligt formar och riktar vårt tänkande. Härigenom öppnar den också en möjlighet för oss att förändra dessa betingelser. I en analys av strategier för att möjliggöra formandet av våra egna liv, lämnar Gramsci Foucault långt bakom sig. Foucault står sig inte som politisk teoretiker.

Förändringens kartritare

PW: Om vi dessutom beaktar att folk idag via IT och media kan kontrolleras betydligt mer effektivt och totalitärt än under Marx tid, kan vi konstatera att Marx faktiskt borde äga hemortsrätt också i dagens samhällsfilosofiska debatt.
En annan, också ofta missförstådd tänkare som du forskat i är Niccolo Machiavelli. Hur förhåller sig han till Marx, om alls?
ML: Machiavelli kritiserade hårt sin tids ensidiga utopism, vars främsta företrädare varThomas More som i sitt verk Utopia skisserade fram ett garanterat lyckligt ”kommunistiskt” samhälle. Mores drömvärld var dessvärre ohistorisk och abstrakt. More presenterar inte läsaren med någon som helst färdkarta över utvecklingen fram till detta samhälle.
Machiavelli däremot försöker rita upp en färdplan som förenar det utopiska perspektivet med en historisk realism. Machiavellis ideal var den nya fursten, som skulle rädda Italien undan ett fåtal mäktigas interna intriger, vilka hindrade uppkomsten av ett enat starkt Italien, alltmedan landet plundrades av utlänningar.
Han noterade att folket inte kan fås att marschera under enad flagg enbart genom att proklamera höga och ädla ideal. Människor är själviska och måste därför slugt förmås att enas, genom att vädja till deras egenintressen. Det är fel att säga att Machiavelli skulle beundrat människans ondska, det är deras låga motiv man måste dra nytta av, för att därigenom få dem att marschera för det goda.
Marx å andra sidan förenade upplysningsoptimismen och en politisk realism. Han undersökte de faktiska, rådande förhållandena för att kunna formge de intellektuella förutsättningarna för en revolutionär politisk rörelse. Lärdomen är att om vi inte vet hur verkligheten fungerar, slåss vi för evigt i blindo. Det är lätt att måla upp idealbilder men betydligt svårare är det att visa hur idealen hänger ihop med verkligheten. I det lyckades både Marx och Machiavelli.

Pekka Wahlstedt

 

Lämna en kommentar