Vårt hem krävde en ny köksmankka. Den gamla hade fallit i golvet en lång natt. Dess bättre stod julen för dörren. Fem före stängningsdags den 23 december traskar jag således in i Musta Pörssi i Hagnäs. Bara för att nu titta runt lite, om det sku finnas nåt billigt.

Kontanterna på fickan, märkte jag, hade räckt till en dräglig ministereo av märket Sony med radio, cd- och kasettspelare. Men högt uppe i HIFI-heaven där jag plötsligt fann mig, kändes ”hyvä perussetti” inte längre som ett vinnande argument. Jag började söka mig mot lyxavdelningen, mot de allt dyrare och snitsigare kombinationerna, tills ögonen föll på en absolut designpärla, en Yamaha TSX-10, kromad, väggmonterbar och med genomskinligt cd-lock så man ser skivan snurra.

”Om fjärrkontrollen är lika snygg så köper jag den”, resonerade min hjärna som växlat till autopilot – det insåg jag nu – i samma stund jag klev över tröskeln. En Yamaha TSX-10 med två 18W högtalare (väggmonterbara) kostade 499 euro, pengar som varken fanns i min plånbok eller på kontot. Men schysst nog har Musta Pörssi ett finansieringsavtal med Nordea Bank som tilllåter mänskor som mig – i akut men kortvarig brist på likvida resurser – att fortsätta konsumera i den takt som anstår en fri medborgare med tillfälligt arbetsförhållande.

Försäljaren, som plötsligt hade dykt upp när jag svävade mot lyxavdelningen, lyfte upp telefonluren och ringde till banken för att spörja om min kreditduglighet.

Efter minimalt övervägande befanns jag pålitlig nog för en kreditgräns på 1000 euro. Om dom visste hur jävla lite pengar jag rört mig med innan min tillfälliga anställning hade limiten saletti stannat på fem korvcent. Men försäljaren var glad för min skull och berättade mig ett tricks hur man ”höjer” gränsen ytterligare ”Genast du börjat avbetala på den tonnin så kan du köpa för en tonni till”. Dessutom kunde jag med samma kort också beställa cash direkt till mitt konto med ett enkelt telefonsamtal.

Då jag meddelade att jag inte hade tänkt föräta mig mer än nödvändigt, och tillade att min avsikt var att betala bort lånet i rater om minst 100 euro i månaden, hoppade försäljaren till lite försiktigt. ”Oho” sade han, och ”Niinkö, jaaha…”

Nå, det blev en helt lyckad jul och stereon står ännu på hyllan och glänser. Första avbetalningsbrevet kom i januari. Saldo 499 euro, betalas 17 euro, stod det. Vad fan, tänkte jag, meningen var ju att betala en huntti i månaden. Betalade trots allt den minimala summan. I februari då nästa räkning kom var saldot 490,40 vilket betyder att sju euro försvunnit vem vet vart. Jag prövade igen att betala sjutton och följande månad var jag skyldig banken endast 480 och nånting. Nu drämde jag en hundring i bordet, som planerat från början. Följande månads saldo var nästan 400.

Efter att ha betalat 134 euro har mitt saldo sjunkit med mindre än 100 euro. vilket betyder att nästan 200 gamla mark försvunnit i Nordeas bottenlösa kista på bara tre månader. One step forward, two steps back. Ju fler avbetalningsrater desto bättre för banken. Om jag fortsätter att betala 17 euro i månaden och därmed sänker det reella saldot med en tia för varje gång, får jag grovt taget hålla på och betala i fyra år. Då har garantin gått ut för länge sedan.

Hur absurt dyrt det är att låna pengar kan man konstatera också med räknemaskinerna för bostadlån på bankernas nätsidor. Där kan man bland annat kolla hur gammal man hinner bli innan man äger väggarna omkring sig. Ett lån på 100 000 euro – för vilket man inte får mycket mer än ett dass i Helsingfors – med en lånetid på 25 år betingar 300 rater à 528 euro, vilket är en ganska okej månadsutgift för singelboende i storstan. Det slutgiltiga priset för dasset på 100 000 euro blir de facto 158 000 euro. Räntan landar på 58 procent. Raskolnikov kunde knappast ha bärgat sig. Jag konstaterar torrt att det skulle vara billigare att ha rejält med pengar från början. Bättre rik och vacker än ful och fattig.

Om man i stället hyr en lägenhet för 528 euro i månaden får man för 158000 euro bo kvar i tjugofem år. Räntan på 58 000 euro är värt över nio års boende. Om 25 år är jag 54 år gammal. Och då är jag mycket hellre ägare av en kämppä än hyresgäst, om det ska kosta mig lika mycket. Resonemanget är solklart, enda kruxet är nu att omvandla det tillfälliga jobbet till fortlöpande. Banken kanske tillåter snuttjobbare en stereo för femhundra, men ska dom pröjsa hela hemmet är det bara fast jobb som gäller.

 

Jan Strang


Lämna en kommentar


Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.