I Namibia pratar man inte om det som varit. Eller rättare sagt: alla pratar om det som varit, men inte i det offentliga rummet. Namibias försoningspolitik går nämligen ut på försoning genom tystnad. Tiden skall läka såren, det förflutna skall helt enkelt glömmas bort.

Orsakerna till att Swapo gick in för den här linjen var många, men en orsak som är svår att förbise är det faktum att Swapo har högar av skelett i sin egen garderob. Swapo:s ledning drabbades under frihetskampen av en galopperande paranoia. Organisationens interna underrättelsetjänst, påhejad av den högsta ledningen och inspirerad av kollegor och metoder i Sovjetunionen och östblocket, började se fiender överallt. Framför allt intellektuella utpekades som sydafrikanska agenter. De som inte fick nackskott direkt slängdes i underjordiska hålor i Angola. De torterades och tvingades peka ut medkämpar som agenter och på det viset växte antalet interna fångar snabbt. Om det var hundratals eller tusentals som försvann vet ingen utom Swapo.

Det finns idag inga högljudda krav på en försoningsprocess kring apartheidregimens övergrepp i Namibia eller kring de namibier som tjänade apartheidregimen. Nej de högljudda är de som överlevde Swapos fångläger. Till skillnad från de namibier som led under den sydafrikanska ockupationen har ex-fångarna aldrig ens fått sin fiende erkänd som ond. Swapo har aldrig officiellt erkänt att fängelsehålorna i Angola existerade. Däremot har Swapo skrivit en patriotisk historia som förskönar frihetskampen och samtidigt förtiger de interna konflikterna.

Ex-fångarna har organiserat sig och de påminner regelbundet Swapo om att organisationen har blod på händerna. De kräver upprättelse och de kräver att de rentvås. För en del har det faktum att de fängslades av Swapo lett till att de än i denna dag är förskjutna av sina närmaste anhöriga som med patriotisk reflexmässighet vägrar tro att hjältarna i Swapo skulle ha haft fel. Ex-fångarna kommer sannolikt aldrig att tystna, och det borde Swapo inse.

Det finns nämligen ett lokalt exempel på att det förflutna inte går att tiga ihjäl. För 100 år sen mördade den tyska kolonialmakten upp till 100 000 människor ur Herero-folket. Herero-politiker har hållit frågan levande sen dess. Swapo, däremot, har gjort sitt bästa för att motarbeta någon form av försoning med tyskarna eftersom det kunde leda till krav på försoning också i andra frågor. Men tidigare i år meddelade Tyskland att man går in med 20 miljoner euro för så kallade försoningsprojekt. 100 år och en nästan komplett utplåning av ett folk räckte alltså inte till för att begrava den frågan.

Det har nu gått 15 år sen självständigheten. Ingen kan förneka att den tigande försoningspolitiken har varit viktig för Namibia – tiden efter självständigheten har präglats av fred och stabilitet. Och det är ingen självklarhet i ett samhälle med ett tiotal folkgrupper och en lång stormig historia. Men samtidigt är det berättigat att fråga sig om inte Namibia nu borde vara moget för att ta upp de svåra frågorna i närhistorien? Det handlar nämligen inte bara om försoning, amnesti och erkännanden. Det handlar om något fundamentalt viktigt i nationsbyggandet. För hur skall en ung nation kunna bli en rättsstat där mänskliga rättigheter beaktas fullt ut om man inte klarar av att prata om det som varit?

Skribenten är (inte professor i teoretisk fysik utan) utrikesredaktör vid YLE:s svenska nyheter och har tillbringat tre månader i Namibia.
Namibia

ligger i sydvästra Afrika, norr om Sydafrika, söder om Angola.
Landet är till ytan 2,4 gånger större än Finland, men har bara 1,8 miljoner invånare.
Det som idag är Namibia var en tysk koloni 1884 till 1914 under namnet Tyska Sydvästafrika.
Efter första världskriget blev området ett sydafrikanskt protektorat, senare en fullt införlivad provins.
Sam Nujoma grundade Swapo år 1960 och inledde en väpnad kamp mot apartheidregimen i Sydafrika.
Kampen pågick till år 1990 då “Afrikas sista koloni” fick självständighet efter FN-förhandlingar under ledning av Martti Ahtisaari.
Efter självständigheten har Swapo vunnit alla val och har nu 55 av 78 platser i parlamentet.
Sam Nujoma var president i 15 år och efterträddes i år av en annan Swapo-veteran, Hifikepunye Pohamba.