Redan början är egentligen lite knasig. Ben Janson, som är mäklare och för tillfället försöker sälja bort en lägenhet på Violagatan, har slagit vad med sin bror och förlorat. Detta är inte så konstigt; det konstiga i vadet är hans insats. Han och hans bror har slagit vad om försäljningen av lägenheten på Violagatan; lyckas han sälja den får han pengar, lyckas han inte får brodern, Artur R Janson åka iväg på hans planerade Thailand resa tillsammans med hans fru. Så. Så blir det, Artur åker iväg med sin brors fru till Thailand, och när pjäsen börjar har de just kommit hem därifrån. Bens fru har tillbringat en vecka med Artur i Thailand, och Ben har tillbringat veckan på Violagatan. Bröderna Ben och Artur arbetar på samma firma, eftersom det är ett familjeföretag.

Om än aningen märklig är Violagatan underhållande till en början. Men det roliga fortsätter inte så länge till.

För det blir märkligare. Ben och Artur fortsätter slå vad, och insatserna blir mer och mer vrickade. Alltid är det Bens fru, Katja, som står på spel av någon anledning; och aldrig får hon veta något om det. Till slut har Ben nästlat in sig så pass i vaden att han ser till att säkert vinna en gång för alla.

– Jag har en köpare, meddelar han sin bror. Han vinner då vadet och kan få sina pengar. Snart får man reda på att köparen av lägenheten är deras egen mor; och att det blir Katja och Ben som ska flytta in i lägenheten på Violagatan. Katja börjar undan för undan ana att allt inte står rätt till, varken med Ben eller mellan de två, och det är på Violagatan som det riktiga helvetet mellan dem snart bryter ut. Sakta, men säkert.

Scenografin i pjäsen är minimalistisk, men den lilla rekvisita som finns används effektivt. I första akten finns endast ett antal dörrkarmar på scenen, och dessa får först och främst gestalta lägenheten på Violagatan men också till exempel restaurang, ölhak och nattklubb. Det fungerar bra. I andra akten byggs scenen om till ett barnkalas, Ben och Katja har fått barn, en son, och firar hans 2-års dag, självklart på Violagatan. Katja är hemmafru, och detta har kommit att innebära att hon förlorat kontakten med sina kollegor och sällan rör sig utanför lägenheten. När hon väl gör det blir hon ständigt tillfrågad av sin man om var hon har varit och vad hon har gjort. Hennes liv har blivit kontrollerat som av Gestapo, och om Ben Janson tidigare kunde förtrycka sin fru genom vaden gör han det nu psykiskt och snart också mer och mer fysiskt.

Violagatan slutar att vara en underhållande pjäs. Det här är snarare en föreställning som gör en upprörd, rädd och förbannad. Förbannad för att människor agerar som de gör, för att ingen gör något, tar tag i situationen, och förändrar den. För att ingen verkar höra när varningsklockorna ringer, eller verkar vara förmögen att göra något åt dem. Inte ens på slutet, när det faktiskt är alldeles för sent.

Enligt statistiken upplever 18 procent av alla finländska kvinnor någon form av våld i sitt parförhållande. Detta står att läsa i programbladet till Violagatan, och förmodligen är de i verkligheten fler. Violagatan är ingen underhållande pjäs; den försöker öppna våra ögon.

Violagatan, text och regi: Mia Hafrén. I rollerna: Mikael Andersson, Riko Eklundh, Veronika Mattson, Kristofer Möller och Åsa Wallenius. Scenografi: Jon Eliason. Dramaturger: Marina Meinander och Christoffer Mellgren. Svenska teaterns Miniscen i H:frs fram till 25.1.