Vem är det som bestämmer Danmarks innersta väsen, och var görs det?

Ännu för en tid sedan var svaret självklart. Frågor om Danmark avgörs i Danmark och av danskarna själva. Danmark är ju ändå ett självständigt land. Nu ser det ändå ut som om gränserna skulle ha brutits ned och konstellationerna förändrats också i dethär fallet.

I en värld som internationaliseras finns det också andra betydelsefulla aktörer och Danmark har inte samma obestridliga makt över sina egna angelägenheter som förr. Det som ur den egna synvinkeln förefaller som det självklara och enda möjliga svaret (t.ex. yttrandefriheten) blir nu föremål för tolkningar som utgår också från andra kulturer. Globaliseringen har alltså effekter som är betydligt starkare än man tänkt sig. De tolkningar som över en miljard muslimer gör kan internationellt väga tyngre än danskarnas egen syn, trots att det uttryckligen är fråga om Danmarks eget väsen.

Konflikten som karikatyrerna av Muhammed gav upphov till har inneburit att Danmark nu och för en lång tid framåt definieras just på gator och torg ute i världen. Under trycket av globaliseringen har Danmark förlorat en stor del av sitt företräde. Dannebrogen som förr väckte så varma känslor skapar nu lätt aggressioner – i Suezkanalen är det bäst att visa den danska flaggan så lite som möjligt. Massmedia har nu så många gånger visat hur flaggan bränts eller dragits i smutsen att danskarna själva börjat fundera på sitt lands symboler och självbild.

 

En ny front

Danskarna har till sin överraskning fått märka att en viktig front i kampen om Danmarks väsen nu är belägen i den islamiska världen. Förhållandet mellan religion och politik visar sig vara inte enbart en inrikespolitisk utan på ett nytt sätt en internationell fråga – och kampen förs uttryckligen om de stora massornas åsikter. För radikala element i den islamiska världen framstår Danmark som ett land som kränker religiösa känslor och förtrycker sina invandrare, medan mer moderata element är redo att lyssna också på betydligt positivare synpunkter som framförs av danskarna själva. Uppfattningarna om Danmark är en del av den allmänna friktionen mellan väst och den islamiska världen och på detta stridsfält har det danska plötsligt hamnat i förgrunden.

Även om det avgörande är medborgarnas åsikter och medborgarrörelsernas synpunkter har konflikten återverkningar också på det statliga planet. I vissa länder vill man avstå från danskt utvecklingsbistånd. Det initiativ kring Främre orienten som Danmark kom fram med för något år sedan är nu makulaturpapper och varken USA eller EU har nu något intresse av att stöda sig på dansk hjälp i sina försök att påverka den islamiska världen. Danmark har i dessa sammanhang hamnat i pariaklassen.

På den statliga nivån har Danmark i alla fall möjligheter att klara av krisen på något sätt. Här fungerar etablerade spelregler och med välövervägda diplomatiska drag kan man sträva efter att normalisera relationerna. Problemet är dock att man i den nuvarande krisen framför allt fungerar enligt medborgarnas och medbörgarrörelsernas spelregler. Protesterna har huvudsakligen varit uttryck för inofficiella medborgaråsikter, också om det i vissa fall funnits statliga överväganden och manipulationer av olika slag i bakgrunden. I dessa sammanhang är det ganska hopplöst att vädja till statliga fördrag, FN-resolutioner, diplomatisk praxis eller andra liknande traditionella diplomatiska utgångspunkter.

Danska utrikesministeriet, som till sin överraskning plötsligt hamnat i hetluften, har fått lov att agera med ovana medel: man följer med bloggar och mejlkampanjer och rättar felaktigheter man stöter på där, strävar efter att identifiera rykteskampanjer i den islamiska världen och försöker dämpa dem samt söker kontakt med religiösa rörelser och deras ledare.

I det sistnämnda sammanhanget har man mobiliserat landets egna medborgare med islamisk bakgrund för att diskutera och påverka diskussionen i de islamiska länderna. De behövs för att på ett trovärdigt sätt förklara Danmarks väsen. Dessa tidigare ”halvdanskar” har snabbt blivit viktiga representanter för danskheten.

Moral och empati

Ministeriet har konkret fått uppleva att man arbetar för inflytande i den postinternationella och globaliserade världen på ett alldeles annat sätt än i den traditionella världen som strukturerats av jämvikt, allianser, säkerhetsgarantier och trovärdig upprustning.

På statsledares och politiska beslutsfattares nivå har man fått lov att försöka förstå den islamiska mannen på gatan och hans världsuppfattning. Tyngdpunkten har förskjutits till gatans diplomati. Frågor om värden, moral, kultur och förmåga till empati har blivit centrala politiska frågor. Ministeriet har fått lov att på samma gång agera på ett konkret vardagsplan och fundera på etiska frågor.

Men ursäkten då?

Danmark är till sitt väsen en nationalstat där folket förutsätter att staten skyddar den och de principer som är viktiga för den. Från grundläggande värden som yttrandefriheten retirerar man inte. I detta aveende har Danmark inte i grunden förändrats, men ursäkten förmedlar en beredskap att lyssna också till andra åsikter. Man förstår att saker kan tolkas på ett alldeles annat sätt ur en annan kulturs synvinkel. Om man enbart håller fast vid sina egna utgångspunkter kan det i en globaliserad värld uppstå besvärliga konflikter. För att lösa dem eller undvika dem behövs dialog och ökad förståelse för verkningarna av de egna synsätten och handlingarna när kulturerna möter varandra.

Med sin ursäkt strävar Danmark efter en dialog med annorlunda synsätt. På detta sätt strävar Danmark efter att minska motsättningarna mellan ”väst” och den islamiska världen och är redo att diskutera också sitt eget väsen.
Skribenten är specialforskare vid Danmarks institut för internationella relationer.

Pertti Joenniemi

Lämna en kommentar