– Världsbanken och västvärlden har gång på gång gett tomma löften om utveckling. Jag tror inte längre på att utveckling kan importeras eller att välgörenhet från norr är en lösning, säger Makoma Lekalakala som Otto Bruun träffat på World Social Forum i Mali.

”Ett annat Afrika är möjligt”. Med de orden börjar Makoma Lekalakala intervjun i Mali i januari. Hennes ord kan tolkas också som ett utlåtande för sanning i Afrika, en kontinent vars historia är omskriven flera gånger på grund av kolonialistiska, imperialistiska eller starkt nationalistiska orsaker. Det första afrikanska World Social Forum (WSF) i Malis huvudstad Bamako samlade tusentals aktivister, forskare och andra intresserade från alla kontinenter till över 800 olika seminarier.
– Jag är lycklig, och övertygad om att socialforumen i Afrika ökar förståelsen i världen för Afrikas specifika problem och vår kontinents krav på frihet. Forumet stärker också vårt eget självförtroende, gör Lekalakala klart.

ABC i aktivism

Lekalakalas egen aktivism fick sin början i Sydafrika på 1980-talet då kampen mot apartheid tog kraft. Kvinnorörelsen, antikrigsrörelsen och den sydafrikanska arbetarrörelsen har varit andra viktiga steg på hennes aktivistbana. WSF som samlar hundratals aktivister med olika bakgrund är alltså en naturlig plats för Lekalakala att dela erfarenheter med folk från andra länder. Nu för tiden arbetar hon som heltidsaktivist för Jubilee South-rörelsen, som koncentrerar sig speciellt på kampanjer kring tredje världens skulder. Fastän hon nu för tiden koncentrerar sig på skuldfrågan, tycker hon att frågan om medborgarrättigheter i Sydafrika är långt ifrån avgjord.

– Inkomstfördelningen och hudfärgen i Afrika är starkt sammankopplade. Också våldet mot kvinnor är fortfarande allmänt, och ingen verkar ta i tu med frågan, som också är knuten till fattigdom och arbetslöshet. Jag tycker att frågan är aktuell också utanför Afrika. Det är synd att det fattas en stark och nytänkande medborgarrättighetsrörelse i Nordamerika, med tanke på vad som hände efter katastrofen i New Orleans.

 

Apartheid spökar

– Den som tror att alla problem skulle ha löst sig i och med apartheids fall har fel, även om diskrimineringen inte längre finns inskriven i lagen. De vita äger fortfarande nästan all jord fastän löftet om en omfördelning gjorts ett flertal gånger, säger Lekalakala argt.

Lekalakala berättar om en kampanj som Jubilee Sydafrika startat för att ställa de multinationella företagen som stödde apartheidregimen inför rätta. Ett exempel i mängden är den brittiska banken Barclays, som nyss kommit tillbaka till Sydafrika efter ett avbrott på tio år, banken stödde aktivt apartheidregimen före dess fall. Under 1970- och 1980-talen lånade banken billigt hundratals miljoner pund till den sydafrikanska regimen, bland annat för vapenanskaffning. ”Dessa vapen användes senare mot det sydafrikanska folket”, står det i Jubilees kampanjbroschyr.

– Trots att flera länder deltog i handelsbojkotten mot Sydafrika fanns deras multinationella företag på plats och gjorde stora vinster. När vi vann vår så kallade frihet ansattes en sanningskommission för att reda ut brotten under apartheid och därmed göra det lättare för alla parter att handskas med det förflutna. Företag kunde ansöka om amnesti för sina brott hos sanningskommissionen, men de allra flesta företagen lät bli att infinna sig. Nu vill dessa banker åter in i landet, även om de fortfarande inte ställts till svars för sina brott mot mänskligheten i rätten, berättar Lekalakala.

”Hur vi ser på och hur vi kommer ihåg vår historia är lika viktigt som hur vi föreställer oss vår egen framtid” har litteraturforskaren Susheila Nasta skrivit. Lekalakala håller med. I Sydafrika börjar den lögnaktiga och partiska historieskrivningen inte i och med grundandet av apartheid 1948.

– Kolonialismen har satt djupa spår i hur de olika – i vissa fall tusenåriga – afrikanska kulturerna förstås och hur de uppskattas. Allmänt påstås fortfarande att alla de afrikanska folken varit barbariska, regressiva och outvecklade. Egentligen är det precis tvärtom, den vita mannen förde med sig barbari och svårigheter. Synen på de afrikanska kulturerna är än i dag hopplöst ensidig på grund av den koloniala historieskrivningen, men situationen är inte desperat. Den muntliga berättartraditionen har getts nytt värde och dess information om de afrikanska kulturerna före kolonialismen uppskattas allt mer. De unga studerandena och aktivisterna är vårt hopp, de tänker mer självständigt och ser möjligheterna i världen på nya sätt. Jag tror att en ny, fridfull, afrikansk identitet kan byggas upp.

Afrikansk lösning

Men kolonialmaktens arv har förblivit en stark faktor, till exempel har delningen mellan det fransktalande och det engelsktalande Afrika förblivit stark redan på grund av språken. Försöken att få swahili, zulu eller något annat afrikanskt språk att bli allmänt accepterat har inte lyckats.

– Likheterna överskuggar ändå olikheterna. Alla våra länder kämpar med liknande ekonomiska svårigheter. Ingenstans har folket fått bestämma vad för en utveckling man skall sträva efter i landet. Världsbanken och västvärlden har gång på gång gett tomma löften om utveckling. Jag tror inte längre på att utveckling kan importeras eller att välgörenhet från norr är en lösning.

Lekalakala tror att de afrikanska länderna endast som en enad grupp kan klara av att få bättre kontrakt internationellt, till exempel då handelspolitikerna samlas vid handelsorganisationen WTO.

– G8-ländernas överenskommelse har marknadsförts som något slags lösning på problemet med akut skuldkris. Knappast. För mig, Jubilee Sydafrika och de andra som kräver fullständig skuldavskrivning kan detta kallas en fars med Hollywoodskådespelare och berömda musiker i tragiska roller. Vår utlandsskuld är en del av en sorts internationell ekonomisk apartheid. Små skuldavskrivningar är packade med krav på hur den inhemska politiken får föras. Dessutom lovade man avskriva endast en liten del av skulden i och med G8-initiativet, och detta gäller bara för de arton länder som godkändes.

Förutom att jobba för en fullständig skuldavskrivning var Lekalakalas mål i Mali att knyta utländska kontakter. I Sydafrika kritiserar hon modigt både den afrikanska nationalkongressen (ANC) och de multinationella företagen. Hon vet att vissa frågor hon talar om gärna skulle tystas ner, och att det kan finnas en tid då hennes frihet eller liv kan vara i fara. Vänner utomlands kan då vara bra att ha. Vissa lögner är så djupt inrotade, att de är omringade av en djup och kuslig tystnad.

text och bild

Otto Bruun

Lämna en kommentar