Hej och hälsningar från Tyskland, där andelen av arbetskraften som är ansluten till fackföreningar har sjunkit till 20 procent. Och här står soporna stilla, precis som de gjorde i Finland helt nyligen.

Ja, det är ju inget stort problem så här på vintern, det luktar ju inte. Det tar kanske till kring första maj innan man märker att det står en unken stank i knutarna.

Ett fack som förhandlar utifrån en priviligierad ställning är både en välsignelse och en plåga. Stabilitet, säkerhet och förbättrade förhållanden för alla som arbetar, oberoende om de är fackligt anslutna eller inte, hör till de tänkta fördelarna med kollektivavtal och arbetsfred.

Men ändå. När den fackanslutna andelen av de arbetande sjunkit till kring en femtedel och man fortfarande förlorar tusentals medlemmar om dagen, senast då börjar man som fackpamp fundera på vad som bör göras.

Nu har det tyska facket Ver.di (ja, det skrivs faktiskt så) som organiserar en stor del av de offentliganställda kommit på en radikal ny plan för att stoppa medlemsflykten. Hemligheten? Jo, de gör något så radikalt som hotar med strejk.

Ver.di hotar med strejk för att stoppa en förlängning av arbetstiden från 38,5 timmar per vecka till 40 timmar, och har faktiskt lyckats sätta stopp för medlemsflykten, och till och med vänt de dalande medlemstalen, tvärt emot trenden i de andra facken.

Att framföra ett starkt strejkhot under en socialdemokratisk regering är ändå en risk. Ett fack som verkar osolidariskt gentemot sossarna, oberoende av hur mycket de tvingas samsas med kristdemokrater och till och med ha en som förbundskansler, tar alltid en risk. Men om man tvingas göra ett val mellan att hålla sossarna glada och att få slut på medlemsflykten, ja, det är väl ändå koleran man väljer, och hoppas på att vänsterpartiet, här som där, skall lyckas ta sig ur sin kris och göra något vettigt, så att man skulle ha någon kraft att spela ut mot sossarna.

Fast illa verkar det. Här i Tyskland består ”vänsterpartiet” av Linkspartei PDS, alltså det gamla DDR-partiet, och WASG, Wahlalternative Soziale Gerechtigkeit, ett gäng avhoppade sossar kring Oskar Lafontaine, alltså av två partier som skulle vilja sluta sig samman, men hela tiden antingen klåpar till det själva eller blir blockerade av de ”trotskistinfiltratörer” som faktiskt råkar utgöra en stor del av WASG:s fotfolk.

Ja, och hur det går för Vänsterförbundet i Finland vet man ju.

Så vem, vem skall en stackars krympande fackförening ty sig till? Kanske det krävs en förlust av de priviligerade förhandlingspositioner som fackföreningarna de facto har i dag för att de skall reflektera över var deras förhandlingskraft egentligen kom ifrån. För de som har lämnat facket, eller kanske blivit övergivna av det, har inte slutat kämpa bara för det.

Ett osynligt parti bortom vänstern existerar, det gäller bara att göra det synligt. De ansiktslösa kamper som förs (läs: ”finländarna är nästbäst i Europa på egenmäktiga löneförhöjningar”) får gärna förbli ansiktslösa. Men ett fack som faktiskt litade på sina medlemmar, frågade dem hur de redan kämpar, och sedan utformade sin strategi och taktik efter det, skulle sitta väl.

Det verkar som att ”göteborgsrörelsen” i Sverige, dom som var med under EU-toppmötet 2001, håller på att få fotfäste i det syndikalistiska facket i Sverige, SAC. Inget stort fack, med kanske kring 10 000 medlemmar. Men ändå ser framtiden ljusare ut nu än på ett par år.