Eurovisionssegern och EuroMayday, mobiliseringarnas Europa, det skulle säkert bli en bra titel för ett Sista ord. Eller observationer om att det visst är vettigt att gömma sig bakom maskering för att få saker att hända. Jag kunde till och med skriva om att pyroteknik är alla förändringars moder.

Men politiken ligger aldrig där diskussionen redan är i gång, utan tvärtom där den inte förs. De två grundläggande socialdemokratiska krav som Michael Hardt och Antonio Negri i sin bok Imperiet beskriver som i kombination med varandra möjliggör revolutionära projekt, är just nu båda på agendan i Finland. Välfärden och migrationen, migrationen och välfärden, båda debatteras och kring båda existerar något som liknar kamp, autonom och okontrollerbar till sin natur. Gott så.

Samtidigt är frågan om våld öppen, men den diskuteras inte. Våld fördöms när det riktar sig mot dem som vill ta sig in i Europa, när de möts med fängelse utan att bli dömda, när de möts av taggtråd, mördande kalla vatten och övergrepp från ordningsmakt och fascister. Detta våld fördöms av en stor mängd människor som ur en humanistisk synvinkel ser det konkreta våldet som möter invandrare som fel och inhumant och är beredda att agera mot det. Det finns också en mindre grupp människor som ser våldet som migranter möter som strukturellt betingat, en konsekvens av det samhällssystem vi lever i, och anser att vi inte blir av med våldet utan strukturell förändring.

Vad gäller välfärden så fördöms våldet från dem som tar saken eller sakerna i egna händer, vare sig det är kravallande för rätten till garanterad basinkomst och bra fester på första maj eller bankrånare. Det finns de som visar en förståelse för båda beteendena, men det göms alltid bakom fördömanden av själva handlandet.

De Gröna har, främst i Tyskland men också annanstans, vuxit ur en antimilitaristisk och ofta också pacifistisk miljö, också om det funnits starka inslag av gräsrotsmilitans som kämpat för sin syn på möjligheter till olydnad och förstörelse av våldsamma strukturer som kärnkraftverk, pälsfarmer och genetiskt modifierade grödor. Oftast har dessa grupper undanträngts eller direkt utestängts ur den Gröna gemenskapen på ett sätt som känns igen också bland vänstergrupper.

I Tyskland har också vändningarna de senaste åren varit snabbast. Att gå från att vara en pacifistisk och radikal rörelse har Tysklands gröna accepterat bombningar i Kosovo och där-igenom visat en förståelse för våldsanvändning för det allmänna bästa. Den röd-gröna tyska regeringen skickade trupper till Kosovo, Makedonien, Kongo, Afghanistan, Kuwait och Somalia. Det accepteras att våld ibland är nödvändigt för att främja allas bästa.

 

Men vem är det som avgör vad det gemensamma bästa är? I argumentering ser jag inte den stora skillnaden mellan det gröna stödet till bombningarna i Afghanistan och kravalliknande demonstrationer för garanterad basinkomst. Båda påstår sig förbättra världen eller i alla fall en del av den. Varken bombningarna i Afghanistan och Kosovo eller gatukravaller accepterar en högre instans som rättmätig att döma över dem, ta bort deras rättighet att, med våld om så behövs, skapa en bättre värld.

Den enda måttstocken som USA lämnar öppen för att kontrollera sina handlingars legitimitet är deras effektivitet. När effektiviteten tryter inleds en kris, men först då.

Är detta rätt? Är detta fel? Är detta effektivt?

Det som nu är uppgiften för både USA:s armé i Irak och för rörelserna för en mer rättvis värld i Finland är att visa att de kan ta sig ut ur en konfrontation. Att fantasifullt, kontrollerat, beslutsamt och utan att förlora ansiktet visa att det är möjligt att göra saker också utan eskalation, men med bibehållen effektivitet. Ifall detta inte lyckas, men först då, enligt denna konstiga inverterade logik, har de förlorat sina anspråk på rätt till våld.

Skribenten är grön aktivist

Markus Drake

 

Lämna en kommentar